tisdag 30 augusti 2011

Tankar kring Den allvarsamma leken

Under sommaruppehållet skulle vi läsa någon romantisk bok och det är inte så lätt att hitta en bok med romantiskt tema om man väljer att inte försjunka i Harlequinträsket. Det ska bli oerhört spännande att nästa vecka få höra vad alla har valt.

Eftersom jag inte räknar med att någon mer har valt Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg skriver jag redan nu några tankar kring boken. Det kan knappast störa diskussionen nästa vecka.

Doktor Glas av samma författare är en av mina absolut favoritböcker genom tiderna och jag har länge haft Den allvarsamma leken stående i bokhyllan utan att läsa den, för det har hela tiden funnits andra böcker jag har prioriterat före den. Nu fick jag, tack vare det romantiska sommartemat, en anledning att äntligen läsa den.

Romanen skrevs för 99 år sedan och handlingen utspelar sig vid 1900-talets början. Det känns lustigt att de talar om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, Dreyfusaffären och August Strindberg i realtid, men så är det. Allt det där känns så väldigt gammalt och något man läser om i historieböckerna, men Söderbergs böcker känns inte alls lika gamla. På något sätt fungerar de än idag.

Arvid Stjärnblom är en ung man på 22 år när han träffar sin stora kärlek nittonåriga Lydia, men eftersom han är rädd att inte kunnat försörja dem ber han Lydia att inte vänta på honom och hon vill inte vara en börda för honom. Han får jobb på en tidning och gör sig så småningom ett namn.

Det går tio år utan att han ser Lydia och hon gifter sig med en välbärgad man som är 51 år, vilket även med dagens mått får anses vara en äldre man för någon som inte ens fyllt 20, men det känns som om han med dåtidens mått var ännu äldre. De får en liten dotter tillsammans, men från början ville han inte ha barn med den intressanta motiveringen att han själv är ett geni och geniers barn ofta blir idioter.

Finurliga Lydia, som längtar efter barn, säger då att barnet kanske kan komma att brås på henne istället och eftersom hon inte är ett geni behöver barnet inte bli idiot. Tydligen håller mannen med om att Lydia inte är ett geni för samma natt blir lilla Marianne till på ett hotell i Venedig.

Arvid tröstar sig under åren som går med "nattens lösa flickor" och gör dessutom en butikflicka med barn innan han slutligen gifter sig med Dagmar Randel, som han inte älskar. 

Söderberg är en mästare på att servera odödliga citat och här lanserar han "Man väljer inte" när det gäller sitt öde eller sin fru. 

"Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Onekligen ett intressant resonemang. Paret får två döttrar tillsammans och det sägs att Arvid levde mycket lyckligt med sin hustru, trots allt.

När han av en slump råkar på Lydia efter ett decennium flammar dock kärleken mellan de båda upp igen och Lydia har redan under sitt äktenskap varit otrogen mot sin make under ett års tid innan de stötte på varandra igen.

Lydias man märker att hon inte är lycklig och erbjuder henne sin frihet, men han behåller dottern hos sig och Lydia flyttar till Stockholm och en lägenhet på fjärde våningen. Hon ville inte att Arvid skiljer sig, men ser gärna att han kommer på besök då och då om han gör det diskret.

Han erbjuder sig att skilja sig för att kunna leva och åldras tillsammans med Lydia, men hon är inte intresserad av det. Här är Söderberg väldigt modern. Om det hade varit mannen som haft den inställningen till deras förhållande hade man tyckt att han var en riktig skitstövel som bara vill ha en älskarinna vid sidan om, men när det är kvinnan som vill leva sitt fria liv, så känns det annorlunda. 

För nästan hundra år sedan måste denna bok ansetts väldigt provocerande.

När Arvids pappa är döende i Värmland och han behöver resa dit säger hon att de aldrig mer kommer att få hade det som de haft det denna sommar. Arvid vill det för han älskar henne och vill vara med henne för alltid, men så är det inte för henne. Hon nöjer sig med "till i morgon bitti!"

Det är redan här tungt att läsa om Arvid, för det känns som om Lydia leker med hans känslor. Han vill så mycket mer än hon och hon tar exakt det hon vill ha hela tiden och på sina villkor.

Medan han vakar vid sin fars dödsbädd har Lydia en älskare och först framåt hösten skriver hon ett brev till Arvid där hon berättar att hon tillhört en annan man medan han var borta, men att det är över. Han blir både förvånad och besviken, men älskar henne så mycket att han är beredd att fortsätta träffa henne. Dock vill han gärna knäppa henne på näsan och därför skriver han :

"I fråga om en kvinnas älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas 'många'."

Att en kvinna har haft tre älskare för hundra år sedan måste ansetts oerhört ovanligt och vidlyftigt. Att hon dessutom är så öppen med det är ännu mer intressant. Och innan boken är slut hinner hon med ett par till.

Hon har sagt till honom att han aldrig får komma hem till henne oanmäld, men dagen efter att han svarat på brevet går han i alla fall dit. Han har sett att det lyser svagt i fönstret och ringer på dörren tre gången utan att hon öppnar. Då gick han "på en krog och söp förfärligt".

Han är så olycklig att det gör ont i mig. Visst bedrar han sin godtrogna och snälla hustru och det är lumpet på alla sätt, men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom ändå. Lydia leker med honom. Och med andra. Hon förför och alla blir genast förälskade i henne.

När Dagmar får veta att Lydia finns i hans liv erbjuder han henne skilsmässa, men det vill hon inte, utan hon är beredd att förlåta honom. Dagmar tycker jag också synd om. 

Att tycka synd om människor kan ibland uppfattas som provocerande, men jag gör det. Jag tycker synd om Arvid som snärjts så i Lydias garn att han inte kan komma loss och jag tycker synd om Dagmar, som har en man som påstår att han lurades in i äktenskapet med henne och inte älskar henne trots att allt vi får veta om henne är att hon är en bra kvinna på alla sätt. Nog är det något tragiskt i detta, alldeles oavsett hur de själva borde kunna påverka situationen.

Namnen i boken är ofta lite roliga och det finns ett långt resonemang kring huvudpersonens efternamn Stjärnblom ("En stjärna och en blomma på en tallrik, det blir för mycket av det goda! Fy tusan!") och andra tagna namn. P. A. von Gurkblad och fröken Hej är mina personliga favoritnamn.

Den allvarsamma leken är en bok att fundera över även i våra dagar, för vad får man göra i kärlekens namn och hur mycket kan man stå ut med om man älskar...

onsdag 24 augusti 2011

Två veckor kvar till träffen


Nu är det exakt en vecka kvar tills vi i bokcirkeln äntligen får träffa varandra igen efter sommaruppehållet. Som vanligt har sommaren gått väldigt snabbt, men det känns ändå som länge sedan vi sågs senast. Tiden är ett märkligt fenomen.

Det ska bli spännande att höra hur alla har haft det och vilka böcker som valts på det romantiska temat vi valde inför sommaren. Förhoppningsvis har alla hittat något romantiskt att sätta tänderna i eller åtminstone fästa ögonen på.

Kladdkakan på bilden symboliserar faktiskt inte mindre än tre passande saker. Det första är det mest uppenbara och det är förstås att det är ett hjärta mitt på och hjärtan förknippas förstås med romantik.

Det andra är det gamla talesättet "Vägen till mannens hjärta går genom magen" och det passar också med  det romantiska temat, för att snärja en man (eller för den delen en kvinna) med denna kaka borde vara busenkelt.

Slutligen ger den en bild av allt gott vi brukar bjudas på under våra trevliga kvällar tillsammans. Inte undra på att vi längtar lite extra efter våra kvällar tillsammans!

Hoppas att vi blir alla - välkomna!

Tankar kring Jag älskar dig inte



Omslaget till Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte kan vara det snyggaste jag sett någonsin. Det kanske inte är så märkvärdigt egentligen, men det ger direkt en känsla som jag gillar. En bit av en kaffekopp andas vardag, bokens titel ropas ut som en rubrik i en tidning och slutligen finns ett ituklippt bröllopsfoto där saxen ännu ligger kvar, som för att påpeka att det är en helt ny separation vi ska få ta del av.

Sofia Scheutz heter designern och hon har gjort många snygga omslag och en hel del annat som jag var tvungen att leta upp på nätet.

När man kommer förbi det snygga omslaget och bläddrar sig fram i boken får vi möta Lotten som är gift med en man som hon älskar och tillsammans hade de två döttrar i gränslandet mellan förskola och skola. Redan tidigt i boken visar sig mannen vara en besvärlig och elak typ som hela tiden ser fel hos Lotten. Senast jag läste om en så osympatisk äkta man var i Maria Ernestams roman På andra sidan solen. Jag avskyr dem båda innerligt.

Det gör däremot inte Lotten. Hon älskar honom ändå. Till vansinnets rand. Och det gör mig tokig. Hon ältar och lider och då lider även jag.

Lotten är en härlig och levande kvinna som jag gladeligen haft som väninna. Hon skrattar, tar för sig och är helt enkelt en charmig person. Allt detta vänds mot henne av hennes bedrövlige man Per. Istället för att se hennes spontanitet, handlingskraft och initiativförmåga som något positivt väljer han att tolka det som något negativt och störande.

De sms han skickar när han lämnar henne är så elaka att jag har lust att gå till NK där han jobbar och skälla ut honom rejält. Så känns det. Det är självklart att jag som läsare blir berörd av Lottens öde, men samtidigt vill jag med kraft säga till henne att hon ska vara rysligt tacksam över att vara av med denna tunga ballast som han är för hennes stolta skepp.

Christina Stielli har ett vackert och målande språk som gör att man kommer nära Lotten, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir väl masochistiskt ibland. Hon kräks, går ner i vikt, får panikångest och lugnande tabletter och allt detta ältas runt, runt under boken första ungefär 200 sidor. Allt medan vi läsare hela tiden förstår vilken skitstövel den där Per faktiskt är.

Sakta, ack så sakta, börjar hon så småningom få grepp om sin egen verklighet igen och då får hon kontakt med den Lotten hon brukade vara. Hon lägger nytt golv, som den utflyttade mannen givetvis inte tycker är tillräckligt bra, och hon börjar fundera på att hämnas, vilket hon som tur är lyckas med riktigt väl.

Det här är en stark debut och det är lätt att förstå att förlaget såg något speciellt i detta manus i den stora skörden som varje dag bärs ut av Posten. Trots att jag i grunden tycker att det är en bra bok, som förtjänar många läsare, har jag några invändningar.

Att Lotten blir så förtvivlad när mannen lämnar henne under mer eller mindre plötsliga former kan jag köpa, för han har under lång tid brutit ner henne ungefär på samma sätt som kvinnomisshandlare gör. Till slut känner hon sig värdelös och inte värd att älskas. 

Jag tycker ändå att det ältas för mycket. Det är klart att det i hennes liv tar tid att komma på fötter, men det blir några kapitel som blir alltför lika för att helt och hållet behålla mitt intresse och mina sympatier.

En annan sak är namnen. Naturligtvis får både föräldrar och författare döpa sina barn och karaktärer till vad de vill, men det är ändå så att vissa namn är förknippade med en viss ålder eller tenderar att bli för lika varandra i en och samma bok.

Gunnar har jag svårt att köpa, för han låter för gammal för att vara svåger, och dessutom är han gift med Linda, som är ett betydligt yngre namn. Sedan har vi Hasse och Bosse, där den förre är bror till Lotten och den andre är kollega. Det låter som Knatte och Fnatte i mina öron.

Mannen skaffar sig inte oväntat en älskarinna och hon får heta Liselotte. Lite väl likt Lotten, tycker jag, och undrar om tanken är att vi ska se henne som ett tydligt substitut eller rent av en utveckling eller bättre upplaga av Lotten.

Apropå Liselotte kanske det är jag som är trist och tråkig, men när hon har sex med Per utomhus mot en bil på en parkering i mitten av december inför ögonen på Lotten, som står gömd en bit bort, för jag rysningar av många orsaker. Att ha sex på parkeringsplatsen utanför barnens skola medan det är basar i skolan och därmed fullt av både föräldrar och barn i närheten är magstarkt i sig, men jag skulle bokstavligt talat frusit häcken av mig och hade aldrig kommit på tanken att ägna mig åt utomhussex dagen före Lucia på våra breddgrader.

Jag vet att det kan uppstå korrekturfel trots att boken är väl genomgången av flera par ögon ett flertal gånger och jag kan köpa att det på en sida står ”néscafe” och en annan ”Nescafé”, alltså hela tre skillnader på ett och samma ord, men det som retade mig mest var att ingen märkt att det blev en nolla för mycket när bodelningen var klar. Lotten får köpa ut sin man ur det gemensamma huset och får dessutom 400 000 kronor, medan mannen, enligt texten får 15 000 000 kronor. En nolla kan tyckas obetydlig, men här blir det parodiskt att det hela tiden talas om vilket guldläge Lotten fått samtidigt som hennes man sägs ha fått 15 miljoner.
Jodå, vi läsare räknar nollorna och inser att det är felskrivet, men ändå. Så sällan som siffror förekommer borde det kollats bättre.

Men jag gillar Lotten och därmed också romanen. Hon är en uppenbart vacker, klok och härlig person och jag är helt säker på att hennes liv kommer att bli riktigt bra när hon äntligen lyckats kapa de känslomässiga banden till elake exmaken. Dialogen hon har med både grannar och svåger/svägerska visar hur mycket skinn på näsan hon faktiskt har.

Tur för henne det. Och även tur för oss läsare, för då kan vi slå ihop boken och dra en lättnadens suck trots det som händer allra sist i boken…

tisdag 23 augusti 2011

Sanningen om lögnerna med Frank



Ofta är det både intressant och spännande att läsa biografier och därför köpte jag boken Sanningen om lögnerna av Frank Andersson och Joakim Langer. Jag gillade Franks dansanta jag i Let’s dance mycket och när jag växte upp var han en av de framgångsrika 56:orna som allt som oftast fyllde våra tv-rutor och kammade hem medalj på medalj.

Utgångsläget blir knappast sämre av att vi båda har ett förflutet i Trollhättan och att jag ofta släppte in en av hans bröder genom porten på Volvo Flygmotor under min tid där. Att jag just läst boken Radhusdisco av Morgan Larsson, där en av bröderna Andersson jobbar som fastighetsskötare och blir beundrad av småkillarna för sina muskler passar också utmärkt i tiden.

Dessutom är han nästan lika känd för sitt vilda liv som för sina idrottsliga prestationer, så jag hoppades på några timmars kul läsning och tog med mig boken till solstolen vid poolen.

Dessvärre måste jag erkänna att jag störde mig mer på det mesta än jag roades. Det känns minst sagt tråkigt, för utgångsmaterialet, det vill säga Franks liv, borde kunna bli en höjdare. Tyvärr förvaltas materialet inte väl och stundtals är både upplägget och språket ett riktigt hinder för mig när det gäller att ta mig igenom boken.

Jag vet att korrekturfel kan dyka upp även på de mest genomgångna texter, men när det står ”Ja vet” vid två tillfällen tror jag snarare att det är så att de helt enkelt skrivit som man pratar och inte korrekt skriftspråk. Ordet ”ju” förekommer så ofta att det känns konstigt när man läser. Det kan finnas så mycket som fem-sex gånger på en enda sida och det skapar en knepig läsrytm.

Citat som slängs in i texten kan få versal begynnelsebokstav ibland och gemen ibland och allt kokas ihop i en enda röra som gör att det är svårläst, trots att det knappast handlar om avancerat språkbruk eller omständliga och främmande ord.

Lite research sitter heller aldrig fel, tycker journalisten i mig, och det är klart att jag stör mig på att det kända programmet Här är ditt liv med Lasse Holmqvist benämns som Här har du ditt liv, när det är så enkelt att kolla via internet vad det faktiskt heter.

Allra värst är dock uttrycket ”Hör här!” som allt som oftast inleder en anekdot. Jamen, jag sitter ju redan med boken i handen och författarna behöver knappast fånga min uppmärksamhet än mer.

En annan sak är alla ”tack” och ”förlåt” som stoppas in här och var. Det gör att boken mer blir en uppgörelse med vissa personer som passerat Franks liv än en allmän läsning för oss andra. Skådespelerskan Grynet Molvig benämns bara som Grynet och det gör att det ännu en gång känns som om boken är skriven för de allra närmaste.

Historierna vi får ta del av är ibland dråpliga eller roliga, ibland tragiska eller tokiga och ibland surrealistiska eller intressanta, men de levereras så huller om buller att de inte helt kommer till sin rätt.

Ibland berättar Frank öppenhjärtigt om saker han varit med om och galna grejer han gjort. Han står för det och det uppskattar jag. Däremot tycker jag att det känns märkligt att han säger att han mer eller mindre råkar hamna i slagsmål och då fått fyra-fem misshandelsdomar mot sig. Om jag dömts för ett så allvarligt brott som misshandel är jag säker på att jag kunnat hålla ordning på antalet domar. Särskilt som de tycks gå att räkna på ena handens fingrar.

Varför han dömts och vad som hänt i de olika fallen får vi inte veta, utan det blir en lätt skrapning på ytan.

Trots att boken med sin titel ger sken av att vilja berätta sanningen om lögnerna och därmed sanningen om Frank Anderssons liv, så känner jag när jag slår ihop boken att jag aldrig kom så värst nära. Närmast kommer jag som läsare när han berättar om sin numera avlidne pappa, vars grav är bredvid den likaledes avlidna mamman. Ändå besöker han aldrig sin fars grav och det gör mig ont att det blev som det blev mellan dem båda.

När jag läste Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg fascinerades jag av hur väl Markus Lutteman lyckades fånga det som jag uppfattar som den äkta Patrik Sjöberg. Vi kom nära och det gjorde vi inte bara i de delar som handlade om de sexuella övergreppen, som är det inslag som fått mest uppmärksamhet av naturliga skäl, utan generellt var boken mycket bra upplagd, hade ett medryckande språk och en känsla som dröjde kvar.

Jag önskar att Frank Anderssons dramatiska liv hade förvaltats lika väl bokmässigt, för jag är rätt säker på att det hade gått.

lördag 20 augusti 2011

Radhusdisco får mig att le



Jag har varit lite nyfiken på Radhusdisco av Morgan Larsson ett tag, men inte så nyfiken att jag brydde mig om att köpa den som inbunden bok, utan jag väntade tålmodigt tills den släpptes som pocket.

Jag visste att den handlade om en killes barndom i en svensk småstad och att vi var ungefär jämngamla, så mycket skulle jag säkert känna igen. Inte förstod jag när den släpptes att den utspelade sig i Trollhättan, där jag själv bott och jobbat i många år. I så fall hade jag köpt den direkt. Jag kände ju igen precis allt.

Nåja, allt rent geografiskt, åtminstone. Det där med den trånga förhuden har jag ju ingen egen erfarenhet av och inte heller har jag trott att jag varit indian, men alla ställen och varenda låt som nämns är inristade i mitt medvetande för resten av mitt liv, för jag har verkligen varit där och jag har spelat låtarna.

Faktum är att jag får lust att sätta ihop en låtlista på Spotify med alla hits som Morris och hans kompisar lyssnar på, för det är riktigt bra musik som utan tvekan slår an en positiv ton inom mig.

Radhusdisco är en härlig berättelse med extremt hög igenkänningsfaktor och jag har lett så många gånger under läsningens gång att jag måste sett rent fånig ut vid poolkanten där jag suttit. Ibland har jag även skrattat högt för mig själv och understundom har jag blivit generad å Morris vägnar.

Historien börjar i en lägenhet i Kronogården, stadsdelen där jag bosatte mig när jag flyttade hemifrån, och därefter gick flytten till ett radhus i Lextorp, där jag också varit en massa gånger. När han börjar högstadiet gör han det på Pettersbergsskolan, där jag jobbat tillsammans med min fina svärmor, som just idag fyller 75 år (Grattis!). Jag undervisade i bild och hon i idrott, men tyvärr hade hon aldrig Morgan Larsson som elev och det var ju lite synd.

Diskoteket Slussens blinkande dansgolv har jag själv dansat på i timmar och när det senare bytte namn till Viccis jobbade jag där. Självklart log jag också åt hur ”fina Skoftebyn” omnämns och vilka linjer de som bor där väljer till gymnasiet. Min käre make växte upp i en ”stor villa” där och valde mycket riktigt fyraårig teknisk, så även den detaljen passade in.

Språket är väldigt livfullt och handlingen drivs på i rask takt så hela grundskoletiden avverkas under bokens gång. Helt självbiografisk är den kanske (förhoppningsvis?) inte, men jag tror inte att det varit möjligt att skriva en så inlevelsefull skildring om inte det egna jaget ligger oerhört nära det fiktiva jaget. Kryddat är det kanske, men en del tankar är så egna och roliga att min egen fantasi aldrig hade räckt för att jag skulle kunna hitta på dem.

Morris är otroligt charmig och det är helt omöjligt att inte känna sympati för honom och vara rent angelägen om att han till slut måste få den där tjejen han drömmer om, även det är olika flickor genom åren.

Min käre make är betydligt mer intresserad av vindsurfing än böcker, men den här boken måste han läsa, inte minst för att han själv kommer från Trollhättan och dessutom är kille och jag är rätt säker på att han kommer att gilla den.


Många barndomsskildringar har ett mörkt filter som allt silas genom, men här lyser även i de mörkare partierna ljuset klarast och det känns som om Morgan Larsson haft riktigt kul när han vandrat längs minnenas allé i min egen ungdoms stad.

onsdag 17 augusti 2011

En shot till tack

En sommar i Grekland borde det passa med en skildring av förra årets sommar på Gotland, tänkte jag och beställde boken En shot till tack direkt från själva författaren Maria Engelwinge. Jag fick den fint signerad och en hälsning om att hon hoppades att jag skulle tycka att boken var underhållande.

Jo. Underhållande är ett riktigt bra ord i sammanhanget. Jag tyckte faktiskt att den var just det och det är inte det sämsta. Särskilt inte en het dag på stranden.

När jag läste litteraturvetenskap i mitten av 1990-talet matades vi dagligen med de verkligt stora författarna. De största poeterna käkade vi till frukost, novellisterna till lunch och avslutade sedan dagarna med de allra största romanförfattarna. Det var ett underbart och fascinerande år.

När vi mot slutet nådde de samtida och moderna författarna stod årets nobelpristagare på listan och vår kursansvariga snörpte lite på munnen när hon nämnde Toni Morrisons namn. Hon sa att årets nobelpristagare alltid finns med på listan, men att den här gången var hon helt säker på att den inte skulle komma med något mer år, för det var knappast hög litteraritet som präglade Morrisons författarskap.

Jag har genom åren som gått sedan dess ganska ofta funderat på vad som är god litteratur och hur man kan veta om boken man läser har hög litteratitet. En annan fråga jag ställt mig är förstås om det ens är viktigt.

Min favoritbok genom tiderna är Timmarna av Michael Cunningham. Jag blev fullständigt tagen av den när jag läste den första gången och har sedan läst den två gånger till. Att den har karaktärer som fängslar och ett språk som trollbinder är tydligt för mig, men är det hög litteraritet? Jag undrar ibland var kursansvariga på litteraturvetenskapliga institutionen skulle tyckt.

Kanske får vi svaret först om hundra år, när vi vet vad som håller över tid. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en annan bok jag tycker är fantastiskt bra och den är över hundra år så kanske har den just hög litteraritet. Eftersom många klassiska citat plockats därifrån är det kanske så.

Men hur är det då med En shot till tack? Skulle kursansvariga 60-åriga litteraturkännaren tyckt att det var hög litteraritet? Nope. Det skulle hon absolut inte. Och det tror jag inte ens är författarens avsikt.

Det Maria Engelwinge gör är att skildra några ungdomar upp till 30 års ålder under några heta sommarveckor på Gotland och det tar inte många sidor innan jag som läsare tycker att jag känner dem och vill veta hur det går för dem. Nog är det underhållande, även om skrattet ibland fastnar i halsen, och visst är det lätt att känna igen både sig själv och sina vänner i vissa av karaktärerna. Åtminstone delvis.

Det är som en såpa med genomtänkta rollfigurer som flätas samman på olika sätt och påverkar varandras liv. Språket skuttar lekande lätt fram över sidorna och dialogerna känns trovärdiga. Jag dras in i historien på samma sätt som man lätt gör i en tv-serie eller för den delen när vänner berättar om sina eller sina vänners liv.

Bortsett från vidrige Emil är det lätt att tycka om de flesta av dem vi möter i boken. Tanya lever fruktansvärt destruktivt och det är stundtals plågsamt att läsa om hennes äventyr med droger, alkohol och tillfälliga sexpartners. Jag vill bara krama henne och hjälpa henne att reda upp sitt liv. Emma är också en tjej som genast får mina sympatier. Också henne vill jag krama och hjälpa henne att inse sitt eget värde. Snälle Patrik skulle gärna fått vara min vän och Johnny gillade jag mer och mer.

Maria Engelwinge har lyckats med sina personer och jag tycker till och med att de fått passande namn. Namn är väldigt personligt och här är det lätt att hålla reda på vem som är vem trots att efternamnen sällan nämns. Att det finns en förklaring till Tanyas hårda leverne misstänker vi snart och det får vi också bekräftat under bokens gång och genom det känns hennes tuffa liv som en ganska given konsekvens. Tack vare Tanya får boken ett djup, som den annars kanske inte hade fått och då tar hela boken ett kliv uppåt, tycker jag.

Det har pratats en del om sexpartierna i boken och jovisst, det finns sex med i boken, men efter att ha bombarderats med Big brother och Kungarna av Tylösand är det knappast något uppseendeväckande längre. Det smälter in i handlingen och jag tror att dagens unga inte alls reagerar på det.

Däremot måste jag erkänna att det känns ganska främmande för mig själv med dessa tillfälliga män som passerar, alla dildos som dräller runt i byrålådan, all alkohol som dricks flera dagar i veckan och alla droger som sväljs, röks och snortas. Det är långt ifrån mitt eget liv och jag är glad över det samtidigt som jag känner mig lite gammal, men nog är det underhållande läsning i alla fall.

Dessutom är En shot till ett intressant tidsdokument över vår tid. Jag tror att den kanske är lite skruvad, för det måste de flesta historier vara för att lämpa sig som bok, men i det stora hela är detta en skildring av Sverige 2010 och om hundra år kanske den kommer att anses mycket representativ för vår tid.

Men tanten från litteraturvetenskapliga institutionen hade satt i halsen direkt, förstås. 

tisdag 16 augusti 2011

Som någon annan bäddar


Vår sommar i bokcirkeln skulle präglas av romantik och ledighet, men jag har läst en del annat också och passar på att skriva om några av dem här.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans är en bok man synnerligen lätt fångas av och även sedan jag slagit ihop den för sista gången funderar jag mycket på allt Hon gick igenom under åren med Mannen och hur Hon kämpade för sin son. 

Boken har ett flytande och lättläst språk som gör att man inte behöver fundera så mycket utan man kan lätt låta sig svepas med i handlingen. Den handlar om Hon, som är Hanna Lans själv, och hennes möte, äktenskap och vårdnadstvist med Mannen och i centrum för allt står deras gemensamme son.

När Hanna skickade in boken till etablerade förlag fick hon höra att den mest var intressant för de närmaste, men jag kan verkligen inte räknas som de närmaste, trots att jag haft lite kontakt med författaren i samband med bloggande och själva bokköpet. Jag skulle vilja påstå att detta är en bok som är intressant för alla som fött barn, för alla som alltid gör allt för sina barn, för alla som lever i dåliga relationer och faktiskt för alla som bryr sig om sina medmänniskor.

Hon träffar som ung naiv svenska Mannen och känner instinktivt att de är menade för varandra och mycket riktigt inleder de ett förhållande. Mannen är amerikan och de flesta skulle nog säga att amerikaner och svenskar är rätt lika. Visst, amerikanerna har rykte om sig att vara mer ytliga, men i det stora hela har vi svenskar anammat mycket av den amerikanska kulturen och de kulturella skillnaderna borde inte vara så stora.

Självklart handlar det inte bara om kultur, utan också om personlighet. Mannen är inte som folk, inte ens amerikaner, är mest, det inser vi ganska snabbt. Det gör Hon också, men de har redan bestämt sig för att gifta sig, så hon gör det och Mannen har ju ändå lovat att flytta med henne till Sverige och Europa, så hon räknar inte med så stora bekymmer.

Den första gången mina ögonlock börjar bränna är dagen innan bröllopet. Om hon bara valt att strunta i alltihop! Redan då är hennes kärlek till Mannen förändrad.

Snart föds dessutom sonen. Juridikstuderande svenskan blir kvar i USA och pendlar fram och tillbaka för att skriva tentor. Det är en intensiv och jobbig tid, som inte blir bättre av att Mannen inte lever upp till sitt löfte om flytt, utan själv börjar plugga i USA.

Mannen är intresserad av jobb, status och pengar medan han helt struntar i hus, hem och familj. Han beskrivs som en tyrann och det är ett passande ord, men han misshandlar ingen fysiskt och det känns som om det är viktigt, för en relation kan vara urusel även utan knytnävsslag och sparkar.

Mannen får henne att skriva på ett alldeles ofattbart avtal och här blir jag som tokig. Hur kan Mannen göra så och hur kan Hon gå med på det? Hon bollar avtalet med både familj och vänner och väljer sedan att skriva på trots att det är fasansfullt och hon är medveten om det.

Det blir många turer fram och tillbaka och svensk lagstiftning ser på saken på ett annat sätt än amerikansk dito och hur ska Hon bära sig åt för att få vårdnaden? Hon kämpar, tappar massor i vikt och är ett fullständigt vrak genom processen. Men hon är stark och vraket är fortfarande inte sänkt till havets botten. Hon gör allt, och jag menar då mycket mer än man kan föreställa sig, för att få vårdnaden om sin son.

En passage som tydligt visar hur långt hon är beredd att gå är när hon överlämnar ett litet paket till mannen en afton när han är på besök. Jag tänker inte avslöja vad det är, men jag kan säga att det gav mig rysningar... Hade det varit en scen på bio hade man hört folk dra efter andan...

Det är en mycket gripande bok om en mammas kamp för att ge sin son en fin uppväxt. Det handlar inte alls om att Hon ska ha barnet i första hand, enbart för hennes egen skull, utan fokus ligger på sonens väl och ve och hans möjlighet att få växa upp med rätt värderingar och med kärleksfulla människor omkring sig.

När jag lagt ifrån mig boken undrar jag så... Hur har Hon det idag? Hur är relationen med Mannen? Hur går det för sonen med relationen till fadern?

Det var verkligen en gripande bok som det var lätt att svepas med av på samma sätt som Hon en gång sveptes med av Mannen...