onsdag 29 februari 2012

Mitt varmaste tack


Tack så mycket, alla fina bokcirkelflickor, för den otroligt vackra buketten jag fick idag. Att ni tänker på mig och finns med mig i min enorma sorg efter min älskade storebrors hastiga bortgång i söndags betyder väldigt mycket för mig.

Det som hänt är fullständigt ogreppbart, ofattbart och tragiskt på alla sätt och vis och då är det skönt att veta att ni finns där för mig.

Mitt varmaste tack för både det och tulpanerna.

måndag 20 februari 2012

Björn Ranelid och hans mirakel

Intressant nog har jag tre ex av samma bok - ett för varje
gång ordet matos finns med ...

I helgen som gick lyckades Björn Ranelid och Sara Li ta sig direkt från den tredje deltävlingen i Melodifestivalen till finalen i Globen. Redan när det stod klart att Ranelid skulle delta blev det enorma skriverier i media och han kallades driftkucku av kollegan Jan Guillou. Inte heller Unni Drougge var positiv till hans medverkan, enligt aftonbladet.se.

Vi i bokcirkeln läste Björn Ranelids roman Hjärtat som vapen i april 2010 och mer om vad vi tyckte finns i fliken Tidigare månadsböcker ovan. Redan då irriterade det mig att han upprepade ordet ty alldeles för ofta, ibland ett antal gånger på ett och samma uppslag.

I oktober 2007 läste vi Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson och där fanns också ett ord som jag tyckte förekom lite väl ofta. Ingen annan i bokcirkeln hade lagt märke till det, men jag tycker att det var alldeles för många matos i boken. Det var tre. Med tanke på hur sällan jag själv använder ordet matos till vardags tycker jag ett det kan räcka med ett matos i en roman och tre var verkligen två för många. Nästen ett matos per hundra sidor.

Uppdatering 22 februari: idag släppte Morrongänget på Mix Megapol sin variant och den heter Spektaklet och går förhoppningsvis att höra genom att klicka HÄR. Sinnessjukt roligt!

Efter att ha hört Ranelid predika sitt budskap i Melodifestivalen i helgen som gick är tre gånger med samma ord ingenting alls. Den som orkar kan roa sig med att räkna hur många gånger kärleken och mirakel förekommer i texten nedan. Och då ska man veta att en låt inte är längre än tre minuter.


            Mirakel



Kärleken, detta under, detta mirakel… och är mäktigare än allting annat på denna jord.
Kärleken… Ett enda vapen, mäktigare än allting annat.
KÄRLEKEN, VILKEN KRAFT.
Världens första, och största atombomb… är kärleken… detta under… detta mirakel
NU SKJUTER VI IVÄG PILARNA
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…
DETTA MÄKTIGA ORD
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel...
Kärleken är världens största mirakel…
Kärleken, kärleken… detta under... detta under
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Om kvinnan säger nej…till mannens säd i 60 år… så dör mänskligheten ut.
Detta under… JA, SÅ ÄR DET!
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…
DETTA MÄKTIGA ORD
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…
Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel
Kärleken lutar… en aning som gammeldags skrivstil… ett mirakel
VILKEN KRAFT… KVINNAN ÄR DET FÖRSTA KÖNET… GLÖM NU INTE DET
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel… ett mirakel… ett mirakel… Här är ett mirakel
Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel
Kärleken kärleken kärleken OJ OJ
Ett mirakel som kallas kärleken
Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna
HERREGUD…. Mirakel


(texten är skriven av Björn Ranelid och kopierad från SVT:s sajt)




Uppdatering 22 februari: Idag släppte Morrongänget på Mix Megapol Göteborg sin variant och den heter Spektaklet och går förhoppningsvis att höra genom att klicka HÄR. Sinnessjukt roligt!

onsdag 8 februari 2012

Pelle Sandstrak trollband oss


iStörd!

Vi var två från bokcirkeln som upplevde en fantastisk kväll med Pelle Sandtrak på scenen. Han använde sig av hela scenens bredd för att trollbinda oss och lyckades mycket väl. Han lanserade bland annat begreppet iStörd, som tillsammans med iPhone, iPod och iPad känns helt rätt i tiden.

När jag kom hem, fortfarande bubblande glad av föreläsningen och av att ha fått prata lite med honom efteråt, frågade tioårige sonen vad jag gjort under kvällen. Jag berättade att jag varit på en "föreläsning med killen som skrev den där boken med måsen och flygplanet på, du vet."

- Aha, Mr Tourette och jag! utbrast han genast initierat.

Såklart han hade koll på det, lille gossen. Så tagen som jag var av boken när jag läste den berättade jag givetvis för alla hur bra den var och även sonen fick tydligen höra ett och annat.

Ända sedan jag hörde talas om Pelle Sandstrak och såg honom på Internet har han fascinerat mig. Jag köpte hans bok Mr Tourette och jag för länge sedan och greps av hans historia. Det började redan i barndomen med tics och ljud och blev mer och mer komplicerat och avancerat med åren. Trots att föräldrarna sökte hjälp tidigt blev situationen bara värre och värre. Till slut bodde Pelle i en bil och levde på revbensspjäll och juice.

Ikväll föreläste han i Kungsbacka och jag fick redan förra året veta att han skulle komma, så jag bokade genast in aftonen och var där i god tid för att få en bra plats. Ett par före detta arbetskompisar till mig var där och den ena av dem såg Pelle berätta sin historia för sjunde gången. Sjunde gången!

Hon hävdade att han berättar lite olika varje gång, men det faktum att föreläsningarna alltid handlar om hur det är att leva med Tourettes syndrom gör att det blir tydligt exakt hur intressant denne man faktiskt är. Jag vet inte många föreläsare som kan locka samma människa sju gånger på samma tema. Imponerande!

Jag hade med mig min bok och bad Pelle signera den efteråt och det gjorde han gärna. När jag bokstaverade mitt förnamn för att han skulle stava rätt sa han spontant:

- Det är lite stört, det!

Min stavning är inte så vanlig varken i Norge eller Sverige och att det var lite stört tog jag efter att ha lyssnat på honom i ett par timmar som en komplimang. Efter att ha hört honom är det inte alls eftersträvansvärt att vara vanlig. Värdig är bättre, tycker han och det är svårt att argumentera emot det.

Vi var några kvinnor som dröjde oss kvar efteråt och han frågade lite om vad vi sysslade med och då slängde jag ur mig att jag är journalist, men att jag också skrivit en en bok, fast en påhittad roman. Det slog mig att Saga Allerlöv är rätt nojig själv, så jag berättade lite kort om henne och hennes skräck över att något ska hända dottern.

Han blev intresserad och ville skriva upp titeln på en lapp, men då sa jag att han gärna kunde få ett visitkort av mig. Under hela tiden stod han på huk på scenen och vi andra på golvet framför honom. Jag letade runt i väskan och hittade ett visitkort.

I samma stund som jag sträckte upp det mot honom såg jag att det var ett kort som jag av någon anledning ritat ett litet hjärta på på baksidan. Just som han ska ta emot det tvekar jag och funderar över vilket som uppfattas som mest konstigt.

Ska jag ångra mig och börja bläddra i väskan efter ett nytt kort trots att han står där med sin utsträckta hand? Eller ska jag helt enkelt lämna över kortet?

Jag bestämde mig för det senare och gav honom kortet. Samtidigt tänkte jag att det säkert är lugnt. Han är ju faktiskt van vid betydligt stolligare saker än så. Ett ritat hjärta är ju dessutom både fint och trevligt att få.

Och helt normal och vanlig vill man ju, som sagt, inte vara ändå.

fredag 3 februari 2012

Varm myskväll med kyla ute


Hos Sussie med Camilla, Catrin, Malin, Cattis och Joanna

Det blev en del avhopp inför februariträffen (ibland kan man inte tro att vi faktiskt är fjorton tjejer egentligen) så det var en ganska nätt skara som träffades denna mycket kyliga afton då temperaturen var en bra bit under nollstrecket. Inne i värmen hos kvällens värdinna spelade det förstås ingen som helst roll, utan vi slog oss ner kring det fulldukade bordet och började genast norpa ur chipsskålen.

Att vi bjuds på chips hör inte till vanligheterna, men detta var extra fina lantchips smaksatta med parmesan och förföriskt goda. Hemgjord jordgubbssaft stod också en en snygg tillbringare och även hembakt bröd. Även andra sorters bröd fanns i i en korg och massor av goda ostar, grönsaker, vindruvor, marmelader, salami, skinka... Mmmm...

Vi inledde vår vana trogen med att prata om förra månadens bok, Tiger av Mian Lodalen,  och till skillnad för förra gången, då det tog ett par timmar att diskutera igenom allt grundligt, var det avklarat på någon kvart. Två hade läst hela och en hade tagit sig igenom en tredjedel, men inte hunnit mer.

Vi som hade läst den tyckte att det var en intressant bok på flera sätt och inte minst som ett tidsdokument. Det röks i rökrutor på skoltid, snattas på allt mer upptrappande vis, sups ren sprit på helgerna och homosexualitet ska vi inte prata om. Bokstavligt talat, alltså. Det är så udda att det knappt finns och OM det finns hos tonåringar så går det säkert över. Så står det i biologiboken.

Boken handlar om Connie, som är Dårens dotter (vilket den första boken om Connie också hette), och hennes tidiga tonår. Tjejgänget är viktigt och starkt och nog höjde vi på ögonbrynen en smula när vi läste om grupplaban. Efter att ha snackat om, visat intresse för och till och med hånglat med en kille inser Connie under stor vånda att vackra blonda Anna är den som väcker varmast känslor hos henne.

"Det dåliga" flyter i hennes blod och trots sin besvarade förälskelse gör hon vad hon kan för att förneka det hon känner under lång tid. Hon tror att det hon och Anna känner för varandra är så unikt att de måste vara ensamma om det i hela Sverige. Kanske finns det någon i Danmark som känner som de gör och Eva Dahlgrens texter är misstänkt lika deras egna tankar, men ändå. De känner sig annorlunda.

Vi pratar inte så ofta om målgrupper när vi läser våra bokcirkelböcker och mest beror det nog på att vi oftast själva är rätt så i målgruppen, helt enkelt, oavsett genre. Den här gången funderade vi på vem boken egentligen vänder sig till och det var intressant att fundera över.

Det lättillgängliga språket, med många tidstypiska uttryck och slang som inte alltid var helt lätt att begripa, tyckte vi tillsammans med ämnet gjorde denna bok till en riktigt bra bok för ungdomar och unga vuxna. Det betyder inte att vi förminskar den, utan snarare nästan tvärtom. Vi kunde lätt sätta oss in i hur skönt det måste vara som ung och vilsen i sin sexualitet att hitta den här pärlan.

Även om Connie och Anna döljer sin kärlek och har det besväligt tillsammans utifrån omvärldens förväntningar och krav på dem så är deras relation varm, ömsint och äkta på ett sätt som man inte så ofta läser om, oavsett kön eller läggning. Det är något i berättelsen som gör den så kärleksfull att den kommer riktigt nära läsaren.

Någon tyckte att sexscenerna var så detaljerade att det nästan blev som en handbok, men så tyckte inte alla. Vi som läst den tyckte att det var en bra bok, även om vi förfasade oss över vissa saker, skrämdes av andra och blev ledsna över ytterligare något.

När vi ändå var inne på sex och nakenhet landade vi på något märkligt sätt i om det är naturligt eller onaturligt att vara naken och i så fall i vilka sammanhang och när. Det var en oväntat intressant diskussion för det visade sig vara väldigt olika i olika familjer. Det är roligt när det efter nio år tillsammans dyker upp ett ämne som vi inte pratat om förut.

Vi konstaterade att när vi själva växte upp var nakenheten inte sexualiserad på samma sätt som det är idag. Ingen av oss hade en tanke på pedofili under vår uppväxt medan vi idag reflekterar om om man verkligen kan vara naken ens i bastun om det finns barn i närheten.

Ett annat ämne som dyker upp då och då är det här med att vara med i bokcirkeln. Bortsett från att de flesta av oss tycker att det hör till allmänt hyfs att tala om för värdinnan om man kommer eller inte, så står det också i våra stadgar och dem har vi gemensamt bestämt. Om det dyker upp något väldigt akut kan det förstås vara svårt att meddela sig, men generellt tycker vi att det är både trevligt och viktigt att höra av sig om man får förhinder.

Den här gången var det två som läst hela månadsboken och det har hänt att det varit ännu färre än så, men där har vi bestämt att man visst är välkommen även om man inte hunnit läsa boken. Man kan tillföra synpunkter ändå, utifrån vad andra berättar och genom sina egna erfarenheter, så alldeles oavsett om man läst boken eller ej så är man hjärtligt välkommen.

Samma sak gäller om man råkar få förhinder, ibland flera gånger i rad. Så länge man själv vill vara med och tycker att det är trevligt att komma, så har vi full förståelse för att livet självt ibland gör att man inte kan/hinner/orkar komma till bokcirkelträffen och så måste det få vara. Det går inte att röstas ut eller bli utesluten, utan vill man lämna får man själv fatta det beslutet att man inte längre vill vara med. Så länge hjärtat och viljan finns hos oss och ambitionen är att komma, så är det lugnt, men om man själv inte vill vara med längre så är det upp till var och en att berätta det.

Det finns de som får dåligt samvete över att det kör ihop sig ibland, men det vill vi ta bort. Det är inte så att man "uppehåller en plats" som någon annan annars kan ta, utan det är vi som är bokcirkeln och vill man hoppa av så får man naturligtvis, men då ska det vara för att den enskilde inte längre vill vara med.

Lite prat om det som händer våra barn i skolans spännande värld hann vi också med innan det var dags att ta presentera kommande bok. Den här gången har värdinnan valt Överenskommelser av Simona Ahrnstedt och det känns som ett både intressant och ovanligt val. Istället för att vandra ett trettiotal år tillbaka i tiden som vi gjorde i Tiger kastas vi tillbaka till 1800-talets Sverige.

När boken kom fick den en hel del uppmärksamhet för att den kändes ny och det ska bli riktigt kul att få läsa den. Utsidan är väldigt snygg, men förde genast tankarna hos flera av oss till en Harlequinroman. Helt fel var inte tanken, för detta sägs vara en romantiskt roman och rent av en rolig, sexig och begåvad kärleksunderhållning. Sveriges nya Jane Austin har hon kallats, Simona Ahrnstedt och hon är Sveriges första och hittills enda romance-författare. Nu är vi väldigt nyfikna på vad vi kommer att tycka om den.

Snart var det dags att farväl för denna gång och vandra hemåt i den bistra natten. Då var magarna fulla med fudge, Kina och en alldeles färsk banankaka.

Sämre kan man verkligen ha det en kulen afton på årets första februaridag.

Uppdatering: Jag skrev på Simona Ahrnstedts blogg att vi har hennes roman som månadsbok och det blev minsann ett eget blogginlägg av det! Läs gärna det här!