Spännande livechatt med författaren

Jag har haft glädjen att få bli inbjuden till en livechatt på en av mina absoluta favoritsajter Boktipset.se och det blev ännu roligare än jag vågade tro. 

För någon vecka sedan fick jag ett mejl där Boktipset undrade om jag möjligen vill ha boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber och sedan livechatta med författaren om boken. Jag hade hört talas om den tidigare och var väldigt nyfiken på den, så jag tackade utan att tveka ja. 

Jag läste boken i en flygande fläng. Den var mycket lätt att komma in i och hade ett språk som flöt som en porlande bäck i ett landskap med både småsten och grästuvor. Det tog faktiskt bara några timmar att läsa ut den, för jag ville inte lägga ifrån mig den utan att få veta hur det skulle gå.

Vi får följa två olika kvinnor under samma tid; den bedragna frun och älskarinnan. Båda skildras naket och med stor psykologisk träffsäkerhet. Jag har inga problem alls med att identifiera mig med båda kvinnorna, utan att ha varit i vare sig den ena eller den andras skor. Känslan när det gäller frun landar som en iskall slush rätt ner i magen när hon får veta om makens otrohet medan det känns som om älskarinnan har ett sår som inte vill läka, för någon, hon själv och den gifte mannen, pillar på det hela tiden.

På livechatten hände något otroligt spännande som jag faktiskt inte tror att jag har upplevt förr. Jag insåg att jag missuppfattat boken i grunden. Hur var det möjligt? Jag som tyckte så mycket om den och dessutom läste den i så gott som ett enda svep? Det fanns inget utrymme för missförstånd och heller inget läsglapp som kunde orsakat det. Trodde jag.

Enda trösten var att jag inte var ensam om att ha missuppfattat det hela, för flera på chatten hade läst boken precis som jag, och författaren själv tyckte att hon gjort en för subtil grej där, som hon uttryckte saken.

Det som jag hade missuppfattat var att jag trodde att det handlade om frun och älskarinnan till samme man. Inte att det var en bedragen fru och hennes otrogne man i den ena historien och så en kvinna som var älskarinna åt en annan gift man i den andra berättelsen som löpte parallellt. Allt stämde ju så bra; älskarinnan var många år yngre, mannen lämnade aldrig sin fru trots sin förälskelse osv osv.

Det enda som jag reagerade på var att när frun frågar maken vad älskarinnan heter blir svaret Disa. Lite längre fram i boken kallas älskarinnan Ella av bland andra sin kollega. Min enda tolkning av det var att maken ljugit om älskarinnans verkliga namn, för det passade utmärkt ihop med det faktum att han mörkat sin älskarinna under hela tre års tid. Jag hade inte fantasi nog att tänka att det var två olika kvinnor i helt olika liv. Faktiskt.

När jag fick veta det mitt under chatten förändrades förstås min egen bild av boken. Slutet blev mer begripligt och bättre. Det var ju så kul att ha Suzanna Dilber själv på andra sidan datorn som kunde förklara varför hon valde att inte låta samma man stå i centrum för de båda kvinnorna och jag gillar hennes svar:

Joanna Björkqvist: Jag gjorde så av flera olika skäl. För det första för att inte behöva ställa de här två kvinnorna mot varandra i ett slut, att det faktiskt inte är frågan om att en av dem har mer rätt än den andra utan kunna hålla båda om ryggen hela vägen i skrivandet. För det andra för att det för mig gjorde historien större och mer allmängiltig, och för att jag själv personligen tror att otroheter som pågår över tid och inte bara är ett ”konferensknull” påminner om varandra väldigt mycket. För mig var poängen att det hade kunnat vara samma, för de är likartade, men de är inte samma. De lever vid sidan av varann på varsin sida en gata, men lever inte samma liv.

Jag håller med om att hela boken blir mer allmängiltig när man ser det så, men det kom i alla fall som en överraskning.

Några chattande läsare hade hakat upp sig på att en del av det som handlade om älskarinnan var kursivt, men det störde jag mig inte alls på, utan jag tolkade det direkt som att de bitarna var i förfluten tid, medan det som inte var kursivt var i nutid. Det sa författaren var rätt uppfattat - puh!

Den här boken hade passat utmärkt som månadsbok i vår bokcirkel, för det finns hur mycket som helst att diskutera i den. Vem sympatiserar man mest med eller känner mest ömhet inför? Vad skulle man själv gjort om man varit i den ena eller den andras situation? Är kvinnornas olika agerande logiskt? Vad tänker och tycker vi om de båda gifta männen?

En mycket bra, intressant, tänkvärd och sällsynt välskriven debutbok med vackert genomarbetat språk.

Min favoritmening i romanen får avsluta blogginlägget. Ella formulerar sina tankar så fint:

”Trodde du verkligen att jag levde i mitt leende, att det inte låg varmt och lekande i handen som du hade i fickan?”