måndag 8 december 2014

Tankar kring Akrobaten



Jenny Forsbergs romandebut Akrobaten är en bok jag varit nyfiken på sedan jag fick veta att hon skrev på en skönlitterär bok. Jag läste nämligen hennes  e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka för något år sedan och tyckte väldigt mycket om den. Den var rysligt intressant och kändes väldigt modern, det vill säga den låg rätt i tiden, för med internet och smarta telefoner och alla dess möjligheter har vi skapat oss ett socialt liv som vi aldrig trott varit möjligt för bara några år sedan.

Att skriva skönlitterärt är dock något helt annat jämfört med att skriva en fackbok, så det var med stor iver jag öppnade bokpaketet och drog fram Akrobaten.

Jag vill gärna börja med titeln. Jag måste erkänna att jag är lite imponerad av författare som lyckas koka ner en hel roman till ett enda ord som passar som titel. Jag har skrivit ett blogginlägg om det förut, för att döpa sin roman är minst lika svårt som att döpa sitt barn.

Akrobaten är en riktigt bra titel. Den passar dessutom flera personer i boken så den blir en symbol för alltihop. Tom är en given akrobat med sina ständiga lögner och även sonen Victor, som är gymnast, är en självklar akrobat. Men också dottern Anna, som är tonåring och vilsen i sin sexualitet är en akrobat på sätt och vis.

Faktiskt är även mamman Leila en akrobat för hon kämpar på med diverse dieter genom hela berättelsen och enligt wiktionary är en akrobat en ”person som genom god uthållighet, styrka, rörlighet och koordinationsförmåga utför avancerade rörelser med kroppen” och ja, med tanke på alla restriktioner på matfronten så är det väl exakt vad hon sysslar med.

En utmärkt titel, alltså.

Men vad handlar boken om då? Jo, den handlar om Leila som är gift med engelsmannen Tom och deras två tonårsbarn Anna och Victor. Tom ljuger om så gott som allt och det är förstås en ohållbar situation. Han är tränare i samma gymnastikförening som sonen tränar i och där även Leila är tränare, och som ekonomiansvarig finns det finfina möjligheter att försnilla föreningspengar och det är också vad som sker.

Till detta kommer en mångårig kärleksaffär med en älskarinna. Eller två.

Dessutom har vi barnen Victor som mobbas i skolan och Anna som dövar sin ångest med sprit och fyllesex och skolkar oftare än hon går till skolan.

Och så en stalker på det.

Hemligheter och lögner är en del av vardagen i familjen och relationerna är inte alldeles enkla där hemma i Täby. Lögnaren Tom är en intressant figur och han är den i romanen som är mest skruvad, även om han är trovärdigt skildrad. De andra personerna känns väldigt jordnära och verkliga, så att läsa om dem blir lite som att hälsa på hos en familj och ta del av deras vardag. Författaren känner sina karaktärer och nu får även vi lära känna dem.

Språket är lättläst (det vore väl konstigt annars med tanke på att författaren är språkkonsult i soloföretaget Klartext), men jag hakar ändå då och då upp mig på språkliga detaljer.

Till viss del beror det antagligen på min ålder. Jag svänger mig inte till vardags med ord som keff och trots att jag dagligdags arbetar med gymnasieelever hör jag aldrig ordet i våra samtal. Kanske beror det på var vi bor?

Ordet keff i sig är intressant för det kommer från arabiskan och betyder där bra, trevlig eller rolig. När vi svenskar lånat in det har vi av någon spännande anledning valt att lägga den exakta motsatsen i ordet, så när vi (ja, inte jag då, men andra) använder ordet keff är det negativt kopplat och kan närmast översättas med dålig, tråkig, ointressant eller konstig.

Keff förekommer genomgående i boken och jag tror att jag hade haft lättare för det om det dykt upp enbart i dialogerna men det återkommer i brödtexten titt som tätt.

Andra språkligheter jag reagerar på är stavningar och kursiveringar. Jenny skriver koolt istället för coolt och det köper jag rakt av även om jag själv stavar med c. Samma sak när engelskans nice blir najs. Men det står även cosy och det kanske också borde stavas med k för konsekvensens skull? Kosy?

En annan sak på temat är att när Tom använder sitt modersmål engelska kursiveras ord som honey i dialogen, men alla de andra uppenbart engelska låneorden som de ovan nämnda och weird, som förekommer då och då, används i brödtexten kursiveras de inte. Jag hade därför föredragit om inte heller honey hade kursiverats.

Något jag verkligen gillar i romanen är de korta kapitlen (ogillar långa som man knappt orkar med) och de snygga kapitelrubrikerna. Vad sägs om ”Champagnebrus”, ”Fjolligt fristående” och ”Oregano att röka”? Onekligen fett najs, som författaren själv skulle kunna uttrycka saken.

Jag hade utan att tveka kunnat rekommendera Akrobaten till mina elever som just nu inlett ett läsprojekt i årskurs 1 på gymnasiet. De hade helt säkert gillat den. Men den förtjänar en lite bredare publik än så.

Så nu när det lackar mot jul och faster Agda eller morbror Arne inte vet vad de ska köpa till syskonbarnen som är typ 15 till 25 är faktiskt Akrobaten en väldigt trevlig klapp. Den funkar även för äldre läsare, men det ungdomliga språket och det faktum att de två tonårsbarnen utgör en stor del av romanen gör att jag tänker mig en hyfsat ung målgrupp.

lördag 6 december 2014

Myskväll med god mat och fint prat


På Bodega Tapas med Cattis, Millan, Camilla, Sussie, Catrin, Åsa Ö och Joanna



Att hitta en parkeringsplats  i närheten av restaurangen var enkelt för det fanns gott om lediga rutor både här och där. Det svåra var att hitta en plats där man kunde göra rätt för sig, det vill säga betala. För å ena sidan saknades mynt (vem har mynt i dagens kortsamhälle?) och å andra sidan tog inte alla automater kort.  Till slut hade vi i alla funnit platser att stå på, men det innebar att somliga fick springa av och an och fylla på med mynt medan andra stod hyfsat långt bort, men kunde åtminstone få sitta stilla under kvällen som kompensation.

När vi såg menyn på Bodega Tapas i Kungsbacka jublade vi (särskilt några) över alla fina vegetariska tapas som fanns. Vi ville beställa så gott som allt, men till slut hade vi alla fått ihop en fin personlig lista med läckerheter. Trots att vi var några stycken och trots att vi beställde rätt så olika rätter gick det snabbt att få in all maten och som vanligt var vi mer eller mindre utsvultna så vi kastade oss över godsakerna med stor aptit.

Allt doftade underbart och såg fantastiskt gott ut, men det betyder tyvärr inte alltid att det är lika gott som det verkar, så innan vi smakat vågade vi inte andas ut. Men ååååh, det var precis så gott som vi hoppats. Eller kanske till och med lite godare ändå. Allt var helt fantastiskt och vi njöt av varenda tugga. Lite sting var det dessutom i många av smårätterna och det tyder på en modig kock, för det var inte FÖR starkt, men ändå lite vågat. En perfekt balans och det var dessutom rikligt i de små skålarna.

En ren lyx var det och vi var många som ville komma tillbaka minst en gång i månaden framöver. Mmmmmmmmmmmmmmm!

Bodega tapas är en ganska stor restaurang men det finns en liten vrå som vi särskilt hade bett om att få sitta i och där kunde vi prata ostört utan att det var alltför hög ljudvolym runt omkring oss. Jag tror faktiskt att vi aldrig upplevt en så behaglig pratatmosfär när vi varit ute förut. Det är alltid en problem på våra restaurangkvällar att hela gänget inte lyckas hålla igång en och samma konversation, men denna afton var det inga som helst problem. Visserligen var vi bara sex flickor större delen av kvällen, innan den sjunde anslöt lagom till desserten, men ändå. Det gick ovanligt bra och det var skönt.


Vi började med att tala om den förra månadens bokcirkelbok Hägring 38 av Kjell Westö, men tyvärr hade inte en enda i församlingen läst hela. Många hade börjat och kommit halvvägs eller lite drygt, men av olika anledningar, som inte nödvändigtvis hade så mycket med själva boken att göra, hade den inte blivit utläst. För min egen del var den tvungen att stå tillbaka på grund av jag flyttat, men det var fler än jag som hade haft problem med att hinna läsa.

Det var roligt och passande att romanen gick som radioföljetong på P1 under samma månad som vi skulle läsa den, så var var ett par flickor som valt att lyssna på den. Stina Ekblad var med sin finlandssvenska dialekt en perfekt uppläsare, men det blev också lite sövande och sävligt, tyckte någon. En annan (som tyvärr inte var på plats, men som lyssnat sig igenom hela romanen) tyckte att den tidstypiska musiken som spelades i början och slutet av varje uppläsningsavsnitt  gjorde att man hamnade i rätt stämning direkt. Hon tyckte att boken var bra, men att det var lite jobbigt med de många tillbakablickarna. Hon vet inte om hon orkat läsa hela boken, men hon var ändå glad över att hon lyssnat igenom den.

Vi pratade om annat också denna afton och vi hann med ovanligt många samtalsämnen. Ett kärt återkommande ämne för tillfället är vad våra barn ska välja för gymnasieprogram och det togs upp ännu en gång. Några barn (de är ju våra barn även om de är 15 år...) hade varit på prao sedan sist vi i bokcirkeln sågs och upptäckt att det är ganska jobbigt att pendla mellan Onsala och Göteborg, så något gymnasium i Göteborg är inte att tänka på längre.

Annat som vi pratade om var våra liv, våra jobb och våra framtidsplaner. Som alltid lika intressant och spännande att få tillfälle att prata och bolla.

I december läser vi alltid årets nobelpristagare som förstahandsval, men vi brukar ha en alternativ om vi tycker att det är svårt att få tag på en bok av pristagaren eller om vi tycker att hen verkar för trist/svår/tråkig/ointressant. Den här gången valde vi ett tema för alternativboken och jag måste säga att det är ett av de allra mest intressanta teman vi haft någonsin. Det bara dök upp helt spontant apropå ett annat samtalsämne och plötsligt var det spikat.

Vi ska läsa OM en bok vi läst när vi var yngre och se vad vi tycker om den nu! Vilket UNDERBART roligt tema!


Tanken är att vi ska läsa en bok vi uppskattat mycket i typ 20-årsåldern (alltså ingen barn- eller ungdomsbok, utan en bok där vi varit hyggligt vuxna när vi läste den första gången), men det är okej med viss differens också. Vi får helt enkelt använda vårt goda omdöme och välja en bok som kan passa. Det ska bli så vansinnigt spännande att se vad alla väljer och det känns som om vi alla kan få en under bokjul med gamla godingar!

Nästa  gång vi ses är det redan 2015 och tills dess önskar vi en härlig och underbart

GOD JUL och ett ljuvligt GOTT NYTT ÅR!





lördag 15 november 2014

Spontan myskväll på restaurang


På Tullen 8:2 med Cattis, Sussie, Sofie, Catrin, Millan, Catrin, Åsa Ö, Fia och Joanna

Det blev lite struligt inför träffen eftersom månadens värdinna var tvungen att ställa in. Det är ju dessvärre sånt som händer, så vi började genast söka efter nya lösningar med kort varsel. Eftersom det var lite hastigt bestämde vi oss för att ses på Tullen 8:2 den onsdag det var tänkt att vi skulle ses.

Vi var nio muntra bokcirkelflickor som ramlade in mitt i veckan på restaurangen och ganska snart beställde vad vi ville ha. Maten var som vanligt mycket god, men eftersom vi var i en festlokal var det lite svårt att hålla endast ett samtal i luften samtidigt och därför blir det lite svårare att blogga.

Vi började förstås med att tala om Alltid för er av Gunilla Lindh och även om vi inte jublade senast vi sågs när vi hörde vad det var för en typ av bok vi skulle läsa kommande månad trodde vi att vi skulle bli mer berörda än vi blev av historien. Vi är ett runt antal som är rätt så gråtmilda av oss och här handlade det om tre barn med synnerligen svåra diagnoser och en pappa som lämnade familjen för att få köra Porsche igen.

Det borde borga för tårar, men så blev det inte. Vi fick inte någon nära känsla av hur det verkligen var att leva med den ständiga ångesten och oron som det borde innebära att ha tre så svårt sjuka barn. Vi tyckte alla att mamman borde blivit både arg och frustrerad över det faktum att hennes barn inte utvecklades i samma takt som vännernas barn och även borde visat det för sina barn. Det är väldigt mänskligt att bli smått tokig över att en fem-sex-åring inte kan klä på sig själv eller klara av att gå på toaletten istället för att ha blöja. Vi hade förstått om mamma Gunilla skrikit: "Hur svårt kan det vara? För helvete, kom igen nu!"

Kanske var det så att hon hela tiden visste att de inte kunde hjälpa det, men vi med vanliga barn (och det trodde hon ju en gång att även hon hade) hade haft flera tillfällen av total frustration om det drabbat oss. Om mamman delat med sig frikostigare av sina egna känslor hade vi utan tvekan blivit mer berörda. Nu var mamman hela tiden den goda och fantastiska, men saken är den att det hade hon varit ändå. Med vredesutbrott, ilska och frustration i kombination med den stora kärleken hon känner till sin barn hade hon bara blivit mer mänsklig och ännu mer beundransvärd.

En i gänget sa faktiskt att även mamman kanske hade en variant av Aspergers syndrom med tanke på den känslomässiga distans hon visade och vi andra tyckte att det var en intressant tanke.

Summan av det hela är att historien hade kunnat berättas bättre, men det är i grunden ett helt osannolikt dramatiskt öde och bara i kraft av det är boken läsvärd. När de tre barnen får sina diagnoser konstateras det att det endast finns tre kända fall i hela världen innan. Det betyder att det blir en hundraprocentig ökning direkt. Helt makalöst.

Det blev också en hel del prat om att välja gymnasieutbildning igen, för den här hösten är det många av våra barn som står inför detta viktiga beslut. Skolorna har Öppet hus under hösten och då kommer vi säkert att stöta på varandra, för vi vet att våra ungdomar vill se skolorna IRL innan de bestämmer sig.

I december brukar vi äta på en restaurang i Kungsbacka och det ska vi göra i år med. Efter en hel del dividerade om var och när föll valet till slut på Bodega Tapas och nu är ett bord för tio personer bokat. Det är viktigt att ALLA hör av sig i god tid om de kan komma eller inte och vi kör som vanligt på den ordinarie tiden, första onsdagen i månaden, det vill säga den tredje december. Dock är tiden ändrad från klockan 18.30 till 18.00 eftersom restaurangen stänger redan klockan 22.

November månads bok valdes av ordinarie värdinna och valet föll på Hägring 38 av Kjell Westö, som vunnit  Sveriges Radios Romanpris 2014. Den är så passande för vår bokcirkel eftersom en betydande del av handlingen kretsar kring Onsdagsklubben, som är en sammanslutning av sex män som träffas en onsdag varje månad. Vi i bokcirkeln gör ju exakt samma sak; vi träffas den första onsdagen varje månad. Den stora skillnaden är att helsingforsgrabbarnas främsta anledning att träffas är att de ska få en ursäkt att supa. Inte dricka lite vin eller ta sig ett glas, Nej, supa är modellen. Och det sägs uttalat. Vår bokcirkel är nästan pinsamt nykter i jämförelse.

Romanen har gått dagligen i Radioföljetongen på P1 i uppläsning av Stina Eklad och mer perfekt kunde det knappast bli. Skådespelerskan har en fantastiskt behaglig röst och hennes finlandssvenska är fullständigt optimal för uppdraget. Det ska bli väldigt spännande att höra om det finns en skillnad i upplevelsen mellan de som läst boken och de som lyssnat på den.

Till slut var det dags att skiljas åt denna kolsvarta novemberafton och nu är det bara en enda gång kvar innan vi går mot ljusare tiden och skriver 2015 i kalendern.






söndag 5 oktober 2014

Skolor mer i fokus än böcker



Hos Åsa K med Gerd, Cattis, Catrin och Joanna

Sedan vi var hos kvällens värdinna senast har hon hunnit flytta, så det var inte helt enkelt att hitta, men till slut löste vi som kom problemet. En efter en droppade vi in på rätt adress. 

Det var en decimerad styrka som dök upp i lägenheten, men vi som var där hade som vanligt väldigt trevligt. När vi blir få brukar vi vara lite slarviga med att tala om förra månadens bok allra först. Så blev det även denna gång. Vi pratade om hus och bostäder istället för böcker i säkert en timme först. Det var ju inte så konstigt att det blev så eftersom värdinnan flyttat och en till i gänget är på väg att göra detsamma.

Det blev alltså en del snack om konsten att både sälja och köpa hus, vilket inte är så enkelt som det kan låta. Det går betydligt lättare, är avsevärt mycket billigare och mycket mindre dramatiskt att köpa en liter mjölk än att köpa ett hus. Det är både ekonomiskt och känslomässigt en riktigt berg- och dalbana, så det är inget vi vill orkar eller vill göra alltför ofta.

Tids nog blir det nog fint i det här nyinköpta huset!
Flera av våra barn går nu sista året i grundskolan och det börjar bli dags att välja gymnasieprogram och skola. Nästa vecka är det gymnasiemässa i Göteborg och då är vi många som ska åka dit med våra ungdomar. När vi själva skulle välja gymnasium var utbudet betydligt mindre och därför var det mycket lättare att välja på vår tid. Idag räcker det inte att välja vilken utbildning man vill gå utan man ska också bestämma sig för vilken skola man vill gå på och i vilken stad. Det är sannerligen inga lätta beslut.


En av oss har barn som redan passerat gymnasiet och nu läser på högskolan och hon gav oss med yngre barn flera bra råd. Det viktigaste var nog att vi ska vara ödmjuka inför våra barns val och inte styra för mycket. Hon poängterade att det är så vansinnigt mycket annat som händer under de viktiga gymnasieåren att själva utbildningen inte alltid kommer att stå i fokus. Det mest betydelsefulla är därför att ungdomarna väljer något som inte bjuder på alltför stort motstånd. Om man tycker att matte är det jobbigaste som finns bör man inte välja ett tekniskt program. Likaså om man vanligtvis tragglande kämpar med glosor och har svårt att uttrycka sig rent språkligt bör man undvika ett alltför språkinriktat program.

Sällan har vi pratat så länge om ett och samma ämne som vi gjorde om gymnasieval, så det var väldigt värdefullt. Det ska bli mycket spännande att se vad alla våra barn väljer ur gymnasieskolornas enorma godispåse.

Till slut kom vi förstås ändå fram till diskussionen om månadens bok, Låt vargarna komma av Carol Rifka Bunt, och många hade haft så mycket att göra de senaste veckorna att endast en person hade läst ut boken. Hon tyckte att den var riktigt bra och avslöjade att hon till och med gråtit mot slutet.

En annan tyckte att historien var rätt ointressant och hade därför svårt att ta sig igenom boken. Hon fick medhåll av en annan läsare som också hade svårt att gripas av historien. Hon trodde att det till stor del beror på att huvudpersonen är så ung, endast fjorton-femton år. Systerrelationen var också lite svår att begripa sig på.

Flera av oss kände ändå efter samtalen att vi ville läsa ut boken och det är ett väldigt gott tecken. Det är inte alltid vi känner så.

Efter att ha frossat i goda ostar, röror och bröd var det dags för något lite sött efteråt. Värdinnan hade baka en tjusig kaka som garnerats med färska, stora hallon och serverades med vispad grädde. Naturligt glutenfri var den dessutom vilket alltid gläder de intoleranta.

Vi fick gissa vad det var i och att det var potatis var inte så svårt, men att det även var kikärter var spännande. Den var ett jättegod kaka och att lät så nyttig var förstås ett stort plus.

Slutligen blev det dags att avslöja oktober månads bok och det var faktiskt lite tråkigt för värdinnan för en bok har nog aldrig mötts av så trista miner från gänget. Det var ganska oartigt om sanningen ska fram, men spontant stönade vi lite, det får vi erkänna.

Vi ska nu läsa den sanna historien Alltid för er av Gunilla Lindh och Cecilia Berglund. Efter en bok om aids och död går vi alltså vidare mot ett annat elände. Boken handlar om hur tre barn diagnosticeras med autism, utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening till följd av en ytterst ovanligt genmutation med endast tre kända fall i världen. Som om inte detta är nog, bestämmer sig pappan för att lämna familjen för att köra Porsche igen. Kvar fanns mamman. Ensam och med tre mycket speciella barn. Dessutom avlider hennes egen mor i cancer och hennes far drabbas av en allvarlig sjukdom.

Inte så konstigt att vi stönade och pustade lite när boken presenterades kanske. Säkert är det en bra och gripande historia, men ibland känns det lite tungt med allt elände som det skrivs böcker om. Vi ska ändå förstås ge den en chans.

Så småningom var det dags att skiljas åt igen och bege oss hemåt i den mörka natten. Ännu har vi sommartid och dagarna är riktigt varma och sköna fortfarande. Det går ännu att sitta ute på altanen och läsa, men nästa gång vi ses har vi gått över till vintertid och allt mer tid spenderas inomhus.

Då är det bokläsarmys framför kaminen som gäller. Inte så dumt det heller.







onsdag 17 september 2014

Havet byttes mot landet



Hos Fia med Millan, Sofie, Catrin, Cattis, Sussie och Joanna

Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sig. Vår plan var att åka till Böttö på septemberträffen men på grund av tekniska problem med båten som skulle tagit oss ut blev det inställt med kort varsel. Kvällens värdinna lyckades i alla fall få tag på alla i tid, så ingen stod vid hamnen och väntade på en båt som aldrig kom.

Vi bestämde att vi istället lägger Böttöturen på våren och återkommer om det exakta datumet. Vi har ett par olika varianter på förslag, så vi får ta upp frågan tillsammans innan vi fattar ett beslut.

Istället för en båttur på havet fick det bli en biltur till Vallda och det gick också fint. Som vanligt var det uppdukat med bröd, skinka, brieost, grönsaker och kex – alltid lika gott.

Eftersom vi inte haft en bokcirkelträff på tre månader fanns det en hel del att prata om och det gjorde vi gärna. En del samtalsämnen var väldigt ledsamma för de kretsade kring sjukdomar och död.

Inte ens ett vanligtvis glatt ämne som resor var idel solsken, för där hade en i gänget trista erfarenheter från senaste resan som hon dagen innan kommit hem ifrån. Hotellet de bokat hade visat sig inte alls vara lika tjusigt som på bilderna och via mobilens foton visade hon oss alla hur loppigt det faktiskt såg ut. Med tanke på hur snabbt allt sprider sig idag via sociala medier konstaterade vi att företag inte har råd att vara dåliga på samma sätt som förr.

Vi pratade också om inredning och hus och hur man kan lura ögonen att tycka att ett rum ser större ut med några enkla och smarta knep. Det var ett spännande ämne där det kom fram flera kreativa tips. Många i sällskapet är intresserade av inredning och har dessutom väldigt god smak, så det finns mycket att tala om.

När ämnet böcker sent om sider kom på tal och vi skulle berätta vilka böcker vi hade läst under sommaruppehållet visade det sig att hela fyra personer läst samma bok. Temat var Prisvinnande bok och det kunde vara vilket pris som helst. Till och med ett designpris för omslaget kunde vara okej bestämde vi innan vi skildes åt i juni.

Den boken flest hade valt var Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson. Romanen vann Augustpriset i den skönlitterära klassen 2013 och delade in våra läsare i två delar. Den ena halvan tyckte att språket var väldigt otympligt och krångligt medan den andra halvan tyckte att det var vackert och fungerade väl. Språket utgjorde ett rejält hinder för de två som inte föll för det och därmed blev boken inte så värst bra. Andra halvan tyckte tvärtom att det var en bra bok mycket tack vare det fina språket.

En annan hade valt damromanen (!) Spill av Sigrid Combüchen och den vann Augustpriset 2010.

Slutligen hade jag själv valt Bea Uusmas Expeditionen – min kärlekshistoria som handlade om Andrées polarexpedition 1897. Den fick Augustpriset som årets svenska fackbok 2013 och var en otroligt fascinerande läsning. Bea Uusma har i det närmaste blivit besatt av att ta reda på varför de tre männen i besättningen dog och hon ägnar eoner av tid och enorm möda åt att luska i frågan. Det märks så väl hur passionerat intresserad Uusma är och det smittar verkligen av sig på oss läsare. Det går nästan inte att lägga boken ifrån sig. Den är mer spännande än de flesta deckare jag läst.

Dessutom har den ett otroligt snyggt och genomarbetat upplägg i olika delar. Allt är så snillrikt och finurligt och hela vägen trollbindande att det inte går annat än att älska den här boken. Det är sannerligen en kärlekshistoria – på ett extremt annorlunda sätt – och kärleken är besvarad.

Nästa månads bok blev Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Personligen beställer jag de flesta böcker via nätet numera, men den här gången blev det lite bråttom så jag gick in i Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg. Jag mindes titeln från vår bokcirkelträff, men hade glömt bort författarens namn, så jag skrollade av pocketbokhyllorna efter bästa förmåga och hoppades att den skulle dyka upp. Jag hade ju redan sett den hos värdinnan, så jag visste hur den såg ut.

Efter några minuters ivrigt letande gav jag upp och gick till kassan för att be om författarens namn. Då fick jag veta att hon hette Carol Rifka Brunt och att jag letat på helt fel ställe i butiken. Jag letade slentrianmässigt bland pocketböckerna som jag brukar göra, men där stod den inte. Den stod istället insorterad bland barn- och ungdomspocket. Det hade jag ingen aning om och jag undrar om värdinnan som valde den var medveten om att det är en ungdomspocket vi ska läsa.

Det blev en ovanligt sen kväll denna afton och när vi skildes åt hade det varit mörkt länge. Nu är kvällarna betydligt mörkare igen. Och kommer att förbli det i några månader till innan det så småningom vänder.

Nu är det läge att krypa upp i soffan med en god bok istället för att ta med sig månadens bok till stranden.

Det är inte så dumt det heller.


måndag 7 juli 2014

Personlig ordbok att gripas av


Jag trodde faktiskt inte att man kunde läsa en ordbok från pärm till pärm. Förr i tiden trodde jag inte att man kunde läsa en kokbok heller från början till slut, men jag har sedan länge kommit på att det är fullt möjligt. Nu vet jag att detta även gäller ordböcker. I alla fall om det är Pontus Lindh som skrivit den.

Så fort jag fick den snygga grå boken i min hand bläddrade jag lite planlöst i den, som jag brukar göra göra med en ordbok. Ser lite slumpvis på bokstaven A, J eller S om det finns något kul eller spännande att upptäcka. Eller kanske letar mig fram till Z, som är så ovanligt i svenska språket.

Jag hann inte med många planlösa bläddringar innan jag insåg att jag behöver läsa den här boken från början. Särskilt kronologisk är den väl inte, men jag ville ändå vara säker på att jag får med mig det författaren hade tänkt sig i en tydlig ordning.

Appendix är Pontus Lindhs sjätte bok och i förordet står det att boken är ett slags bihang till SAOL XIII. Den inleds med abrasionsvittne och avslutas med ögonblick och det blir en vindlande färd däremellan. Ordboken ger en målande bild av den tid vi lever i just nu, men den är också, och framför allt, djupt personlig. Vi får stifta bekantskap med såväl författarens familj - avlidna föräldrar och två bröder -  som hans eget mörka inre och det är ofta smärtsamt.

Hans mor drabbades några månader efter födseln av familjens tredje son, alltså författaren, av reumatism. Det vore kanske för trivialt att berätta den historien under bokstaven R och närmare bestämt under ordet reumatism, så vi hittar istället bakgrunden under epikris. Och mer under både jette och begravningsmusik. Det gör ont att läsa, för saknaden och sorgen känns påtaglig.

Betydligt bättre känns det när jag läser om det oböjliga substantivet sarah. Det är ren poesi och det är inte alls märkligt för Pontus Lindh har flera poesiböcker bakom sig. "Vi träffades när jag var i depressionens krypta. Hon såg igenom all min rädsla, tystnad, oförmögenhet, och lärde mig vad kärlek var. En sarah är alltså den kärlek som leder till det första, grundliga utforskandet av hjärtats ihåliga muskler." Kan det bli vackrare än så? Absolut inte i en ordbok i alla fall.

Appendix av Pontus Lindh är en bok att ta till sitt hjärta - för den är skriver rakt ur författarens eget. Den passar utmärkt för alla som är det minsta intresserade av språk, ordens innebörd och makt, mänskliga relationer och livets nyanser.

Packa ner den i fikakorgen för en dag på stranden, för det gör inget om du blir avbruten av ett badande barn som vill ha sin armpuff tillrättad eller kanske en partner som vill bli insmörjd med solskyddskräm på ryggen. Med sina korta avsnitt, som det naturligt blir i en ordbok, är du alldeles oavsett distraktion snart tillbaka i den Lindhska världen.

Jag läste mitt exemplar i skymningen ett par bedövande vackra och ljumma julikvällar och den passade där lika väl som fåglarnas kvitter i fjärran och grannarnas muntra sorl från altanen två hus bort.














måndag 9 juni 2014

Det var en kväll i juni ...




Hos Catrin med Åsa Ö, Fia, Cattis, Camilla, Sussie och Joanna

Det var en kväll i juni som vi i bokcirkeln hade vår sista träff innan sommaruppehållet då vi får läsa lite friare än under resten av året. Inför kvällen hade alla fått i uppdrag att fundera över ett tänkbart tema och så småningom enades vi om ett helt nytt som vi aldrig haft förut.

Sommarkvällen var solig och vacker då vi rullade in med våra bilar på värdinnans parkering. Särskilt jag var glad över att det var juni och därmed helt ohalt. Det har hänt att det har varit så halt att jag faktiskt inte vågat köra därifrån själv utan fått be värdinnans man backa ut bilen av rädsla för att istället råka köra rakt in i huset. Denna afton var det dock inga problem utan jag parkerade fint i sluttningen nästan helt utan skräck.

Träffen inleddes ovanligt odisciplinerat och istället för att börja prata om boken talade vi istället om hus, trädgårdar och flyttar. Till stor del berodde det hela på mig, eftersom min familj och jag ska flytta och det var en nyhet för flera i gruppen. Dessutom hade värdinnans grannar fällt en hel del träd i sin trädgård och även byggt nytt på tomten, så vyn var en annan än den vi var vana vid och det blev förstås en del prat även om detta.

Vi kom att prata om varför vi bor där vi bor och hur det är att flytta efter många år i samma bostad och även om våndan av att rensa ut både sina egna och andras saker. Att bestämma vad man ska slänga och vad man måste/vill/bör/behöver behålla är otroligt svårt eftersom varje beslut omfattas av så många olika känslor och tankar. Ofta är det heller ingen annan som kan hjälpa till med gallringen för det handlar mycket om affektionsvärde och det kan vi bara själva värdera.

Allt prat om hus, flytt och alla känslor det för med sig gjorde att jag helt glömde att fotografera allt gott som kvällens värdinna hade dukat fram. Innan vi förser oss av alla godsaker brukar jag raskt plocka upp mobilen och ta några bilder att pryda bloggen med, men den här gången var det ingen ordning på något alls.

Vi får istället mentalt minnas allt det goda brödet, alla ostarna, rörorna, grönsakerna och druvorna. Till efterrätt fick vi hemgjord rabarberkaka och godis och då kom jag på mitt tidigare misstag med att glömma att fotografera så snabbt åkte kameran upp, så jag fick några bilder i alla fall.

Vi pratade också om resor och det är alltid lika trevligt. En i gänget hade varit i New York med en väninna och lämnat resten av familjen hemma över en intensiv långhelg och vi lyssnade alla suktande på hennes berättelse om allt härligt de gjort på resan. New York är verkligen en fantastisk stad med fullt av härliga upplevelser – alldeles oavsett vad man föredrar att lägga sin tid och sina pengar på.

I samband med att läsåret går mot sitt slut hann vi också prata lite om skolåret som gått ur olika aspekter och där händer det alltid saker, så det är ett i det närmaste outtömligt samtalsämne.

Till slut kom vi i alla fall till kvällens huvudpunkt, nämligen att prata om maj månads bokcirkelbok Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh. Det var endast två som läst ut hela boken och för min egen del är det bara att erkänna att jag inte läst ett enda ord för första gången i bokcirkelns historia. Jag har varit fullt upptagen av att röja och städa hemma inför vår kommande husförsäljning all den tid jag inte varit på jobbet. Denna detalj gjorde att det blir svårare för mig än normalt att minnas vad som faktiskt sades kring bordet, eftersom jag inte kan hänga upp de andra läsarnas åsikter på mina egna reflektioner och tankar.

Efter förra månadens tunga läsning om Blondie av Birgitta Andersson var vi lite rädda för att denna bok skulle vara något liknande för även här handlade det om ett maskrosbarn, men ungefär där upphörde likheterna. Huvudpersonen Victoria Jones var inte som alla andra och skickades till fosterhem på fosterhem under hela sin uppväxt. Det gjorde henne skygg och hon fick svårt med relationerna till andra människor. Blommor och deras språk blev istället hennes stora intresse.

När Victoria fyller 18 får hon inte längre vara kvar i fosterhem, utan då är det dags för henne att klara sig själv. Boken bygger på två parallella handlingar, dels den delen där hon är vuxen och dels när hon var i tioårsåldern. Så småningom vävs båda trådarna ihop till en helhet.

De som läst ut boken tyckte att det inte hade varit helt fel att korta berättelsen något, men annars var den helt okej. Den ena tyckte att den var ganska bra, medan den andra tyckte att den var lite bättre än så. Trots ämnet var det inte speciellt tung läsning utan det flöt på fint och kändes lättläst. Detta höll även de som endast läst halva boken med om.

Vi som inte läst den fick rådet att läsa den under sommaren, så pass bra ansågs den och det är alltid trevligt.

Vi skulle också bestämma tema inför sommarens lite mer fria läsning. Förra året valde vi att satsa på yta när vi bestämde oss för att gå på omslaget och välja en bok utifrån omslaget och inte innehållet, som vi tidigare alltid gjort. Orange skulle omslaget vara och det visade sig vara ett väl fungerande och ganska roligt tema.

Den här gången är det tema Vinnare som gäller. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt brett eftersom det inte finns några som helst begränsningar när det gäller författare, genre, utgivningsår, ursprungsland eller något annat ovidkommande. Det enda vi har att gå efter är att boken vi väljer ska ha vunnit någon form av pris. Priset kan gälla vad som helst. Det kan ha varit omslaget som vunnit ett designpris, en författare som fått nobelpriset eller en deckare som utsetts till årets bästa. Var och en väljer helt fritt så länge det finns ett pris inblandat på något sätt.

HÄR finns en länk med massor av litteraturpriset och kanske kan den inspirera någon till att hitta en bok att läsa i hängmattan, på stranden eller på altanen i sommar. Det finns säkert ännu fler priser att upptäcka på egen hand och det ska bli både spännande och intressant att se vad vi alla har läst under sommaren när vi träffas igen när hösten är på väg.

Till slut var det dags att skiljas åt denna ljuva sommarkväll i juni och nu får vi hoppas att alla får en trevlig och varm sommarledighet som fylls med allt det där som ger energi inför hösten.

I början av september ses vi igen och fram till dess önskar jag er alla en riktigt underbar, härlig, avkopplande, rolig, skön och

GLAD SOMMAR!