tisdag 25 mars 2014

Grattis, Barbro Lindgren!


Åh, så glad jag blev när jag hörde att Barbro Lindgren får årets Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne! Jag älskar hennes böcker och hon är dessutom så produktiv att jag häpnar över allt hon åstadkommit under åren. Dessutom är det en smula modigt att ge priset till en svensk författare när priset administreras av Statens kulturråd, så det gör mig extra glad.

Barbro Lindgren debuterade 1965 med Mattias sommar, men det var genom den självbiografiska dagboksserien Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner som jag själv kom i kontakt med henne. Jättehemligt kom när jag var fyra år, så jag var inte direkt först i kön på biblioteket, men så småningom hittade jag henne i alla fall.

När jag fyllde tretton år kom Mamman och den vilda bebin och det är en fullständigt ljuvlig historia illustrerad av fantastiska Eva Eriksson. Uppföljaren Den vilda bebiresan kom 1982 och jag fick den som tonåring i present av min mamma. För nog är det så att även tonåringar kan vara lite vilda...? Den har jag läst massor, massor av gånger för mina barn och är fortfarande min absoluta favorit av Barbro Lindgren. Jag tror att alla mammor känner igen sig i hur det är att ha en pigg och vild bebis. Jag gör det definitivt.

Självklart har jag även läst alla Max-böckerna, böckerna om Rosa och dem om Benny. Och några till, såklart.

Stort grattis, Barbro Lindgren, till att du har fått världens största barn- och ungdomslitteraturpris - det är du värd. Gör något riktigt kul med de fem miljonerna du får. Eftersom en del av prispengarna kommer ifrån mig, tack vare att de finansieras med skattemedel, vill jag verkligen att du njuter av dem på ett sätt som du tycker om.

Det hade jag gjort.




söndag 16 mars 2014

Tankar kring Fru Alms magiska resebyrå



Vilken fullständigt ljuvlig saga Annakarin Rosengren bjuder oss på. Med sin debutbok Fru Alms magiska resebyrå tar hon oss med till sagans förtrollade värld och det är ett mycket välskrivet och fantasifullt äventyr vi får uppleva.

Boken handlar om tioåriga Hilma som får bo hos mormor och morfar när hennes föräldrar åker till Italien för att fira tioårig bröllopsdag. Inte anar Hilma då att det kommer att bli ett mycket annorlunda sommarlov och att hon via släktträdet fru Alm kommer att resa i både tid och rum för att träffa äldre släktingar.

Den argsinte grannen Harry-i-Huset smider hemska planer som riskerar att för alltid sätta stopp för både tidsresorna och den spirande vänskapen mellan Hilma och Fru Alm och hans lömska plan måste till varje pris stoppas. Kommer Hilma att lyckas?

Historien är vackert berättad med ett livfullt och omväxlande språk. Det är en barnbok och visst passar den utmärkt för barn (rekommenderad ålder är 9-12, men jag är övertygad om att historien passar även något yngre barn), men minst lika bra för alla oss som någon gång varit barn och fortfarande tycker om sagor. Det går inte att motstå fru Alm.

Berättelsen om fru Alms magiska resebyrå är indelad i precis lagom långa kapitel för att fungera som godnattsaga eller högläsning i klassrummet. Den tämligen stora texten gör att den också passar perfekt som bänkbok om barnen vill läsa själva.

I slutet av boken finns tips och pyssel som Hilma och de andra i berättelsen har samlat ihop. Man får pedagogiskt veta hur man fångar krabbor, hur man gör en kattleksak och hur man gör sitt eget släktträd. Ett väldigt trevligt avslut på en riktigt fin och läsvärd bok med ett större djup än man kanske först tror. Genom att lära känna sin historia lär Hilma nämligen känna sig själv och det gör att hon förstår mer, får en större världsbild och samtidigt utvecklas.

Snyggt och skickligt gjort.

torsdag 6 mars 2014

Trevlig afton med otäck bok



Hos Millan med Åsa Ö, Fia, Sussie, Cattis, Åsa K, Catrin och Joanna

För de flesta i bokcirkeln blev det några mil extra i bil denna afton för att komma till kvällens värdinna. Trots avståndet blev det fin uppslutning med åtta av elva pratsugna och hungriga bokcirkelflickor på plats.

Bordet under kristallkronan dignade av godsaker som smakrika ostar, färskt bröd, smaksatta kex, rökt lax, kokta ägg, krämiga röror och färgglada grönsaker. Alla faten skickades runt i rask takt så vi skulle kunna förse oss av allt det goda innan vi fullständigt svimmade av hunger. Så hungriga (och framför allt sugna) som vi alla är när vi ses på bokcirkeln är nog ingen av oss en vanlig vardag när vi kommer hem från jobbet och ställer oss vid spisen för att laga till kvällens middag, men det är något som händer när vi ser allt det goda. Hunger skriker genast högt från magtrakten och ivern blir stor.

Det var riktigt spännande att prata om februari månads bokcirkelbok av flera skäl. Ett skäl var att den blev vald på ett annat sätt än vi brukar göra. Det var jag som bestämde mig för att vidga mina vyer när det blev dags för mig att välja månadens bok, så jag skrev ett inlägg i den slutna gruppen Författare på Facebook, där jag är medlem och som innehåller imponerande 1 800 skrivande själar. Jag bad om boktips som sträcker en bit ifrån den klassiska topplistan och genast strömmade förslagen in. Så många spännande förslag kom in att jag fick skriva ett separat blogginlägg om alla de härliga tips jag fick.

Det var ett antal böcker som var med i slutstriden, men trots alla fina boktips var det en bok som stack ut lite extra och som verkade fungera bra att diskutera, vilket också är en viktig poäng i en bokcirkel, tycker jag. Efter en stunds funderande och mycket googlade på allehanda titlar föll valet på Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och det var spännande att få presentera den för flickorna på januariträffen. Den möttes genast av positiv respons för att den hade ett snyggt omslag och verkade väldigt intressant. Och jag gillade att det var författaren själv som tipsat om sin bok.

Många av oss kände till Yngsjömordet som begrepp och hade ett minne av att det var något med en mor och son och dennes hustru, men exakt vad som egentligen hände där i slutet av 1800-talet hade vi inte järnkoll på, så boken väckte vår nyfikenhet. Händelserna i byn Yngsjö ledde trots allt till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige, så mycket dramatik var att vänta.

Och vi blev inte besvikna. Nog var det en rafflande historia, berättad på ett mycket suggestivt och initierat sätt, vi fick ta del av. Författaren Caroline Eriksson, som är socialpsykolog, har gjort en gedigen research och fokus i boken är hela tiden att försöka ge svaret på frågan varför det gick så illa som det gjorde. Vad var det för mekanismer som låg bakom den unga flickan Hanna Johansdotters tragiska och alltför tidiga död?

Att läsa Djävulen hjälpte mig är att skickas tillbaka till en fattig, kylig och tung tid i Sverige. Skörden var dålig, gårdens djur fick inte tillräckligt med mat och det var stekflott som gällde på brödet istället för smör, som man endast fick vid högtidliga tillfällen. Med små medel och ett mycket vackert språk, som då och då kryddas med tidstypiska ord som blott, ty och ej, tecknar Caroline Eriksson en historia som det inte går att värja sig emot.

Ovanligt många hade läst månadens bok och vi tyckte alla om den. Mycket till och med. Ett par sa att de var fast redan efter två sidor och knappt kunde lägga ifrån sig boken. En tyckte tvärtom att den var lite svår att komma in i, men att den en bit in i handlingen fungerade utmärkt. En tredje tyckte att det var lite väl detaljerat och otäckt när det gällde vissa saker och att historien i sig var så hemsk att man inte behövt ta med så mycket om det allra otäckaste. Just denna tjej hade dessutom valt att lyssna på berättelsen och påpekade att då går det inte att skumma över partier man tycker är jobbiga eller hemska så som man faktiskt kan göra i en fysisk bok.

En annan sak som ljudbokslyssnaren noterade var att upplägget i boken, då det fanns korta kursiverade avsnitt som handlade om rättegångarna, inte var helt enkla att hålla ordning på i ljudboksformatet. I den fysiska pocketboken ser ju läsaren tydligt att det skiljer sig från resten av berättelsen, men i ljudboksfallet fick hon istället hålla god ordning på vilka datum som lästes upp, för att få det korrekta sammanhanget hela tiden.

Det var en bok som väckte starka känslor och vi pratade ovanligt länge om den. Inte minst talade vi om den sociala biten kring huvudpersonerna. Att det skvallrades mycket om Anna Månsdotter och hennes son Per och att många misstänkte att det handlade om incest. När häradsdomarens dotter så småningom propsar på att få gifta sig med Per Nilsson blir många förvånade och trots att vi alla vet hur det kommer att gå på slutet, det är ju trots allt ett autentiskt rättsfall vi läser om i grunden och inte en fiktiv roman sprungen ur författarens fantasi, är vi flera som hoppas att historien trots allt ska få ett lyckligt slut. Fånigt och fåfängt, det medges utan omsvep, men det är så lätt att bli gripen av Hannas och Pers öde att vi trots att sanningen är uppenbar hoppas en smula på att allt ska lösa sig.

Ett extra plus, tyckte vi alla, blev det för att berättelsen inte slutade med att avrättningen av Anna Månsdotter ägde rum, utan att vi faktiskt fick följa Per Nilsson slutliga öde också. Det tyckte vi rundade av berättelsen på ett bra sätt.

Med tanke på hur kritisk jag är när jag läser och jag bara hade gott att säga om Djävulen hjälpte mig log jag lite när jag fick frågan om jag verkligen inte hade något alls att klaga på den här månaden. Jag tänkte efter en stund och svarade sedan uppriktigt att jag faktiskt inte hade det. Och det gjorde mig så glad. Att få läsa en riktigt bra och välskriven bok är faktiskt otroligt härligt, roligt, inspirerande och rent av underbart. Trots det hemska ämnet tyckte jag att Djävulen hjälpte mig är en av de bästa böckerna vi läst i bokcirkeln och det var riktigt kul att få säga det. Att det råkade vara jag själv som valt den efter tips från författaren själv var ren bonus.

Trots att bokpratet upptog en ovanligt stor del av kvällen hann vi med andra spännande ämnen också. Bland annat pratade vi om hur mycket engagemang som krävs av oss föräldrar när det gäller våra barn och deras idrotter samt klassaktiviteter och vad de får kosta. Vi tar på oss olika mycket ansvar som föräldrar och en del arrangerar klassfester medan andra hjälper till att sälja strumpor. Just det här säljandet är inte helt oproblematiskt eftersom det tenderar att bli så att det är föräldrarna själva som till slut tvingas köpa upp lagret av kakor, strumpor eller vad det nu kan vara. Om man har två barn som vardera säljer strumpor två gånger om året blir det onödigt många strumpor i lådorna till sist. Och väldigt många kakor att äta upp.

Vi pratade även om att självscanna och vi som gör det trodde att alla andra också gör så nu för tiden, men det visade sig att flera handlar enligt gammal klassisk kömodell fortfarande. Vi som scannar våra varor berättade hur smidigt det är att bara kunna promenera ut från butiken utan att behöva stå i timslånga (nåja, ganska långa i alla fall) köer, men sedan berättade vi också hur tokigt det har blivit för oss ibland. Vi trodde från började att vi lanserade hur bra det var med självscanning, men efter våra historier om hur galet det blivit vid flera tillfällen då vi fått avstämning var vi kanske inte de bästa ambassadörerna i alla fall.

Jag själv berättade till exempel om gången då kassörskan tryckte in fem cheddarostar à 109 kronor kilot och ett filmjölkspaket istället för en ost och fem filar. Jag tyckte att slutsumman på min shopping lät väl hög, men knappade ändå in koden och godkände beloppet. När sedan kvittot kom var det uppenbart var felet låg och det var bara för personalen att gå till huvuddatorn och knappa in sitt misstag, för att jag skulle slippa att få fler avstämningar än normalt i framtiden, vilket man får om man själv gjort misstag.

Mot slutet av kvällen blev det dags för värdinnan att prestera den nya bokcirkelboken. Mars månads bok är faktiskt också ett boktips från gruppen Författare på Facebook och kvällens värdinna föll genast för det förslaget. Vi håller oss kvar i de sanna historiernas värld, men förflyttar oss mer än hundra år framåt jämfört med den förra boken. Den här gången ska vi läsa Gul utanpå av Patrik Lundberg och det ser vi mycket fram emot. Det handlar om författarens eget liv och att vara adoptivbarn och söka sina rötter.

När magarna var fulla av mackor och senare också av allehanda frukter och njutbara bitar av en semmelkrans skildes vi åt ännu en gång. Det var kul att vi var så pass många runt bordet och det alltid lika roligt att träffas och få uppdatera sig på varandras liv. Tänk att det hinner hända så mycket mellan varje gång vi ses – otroligt. Den här gången var det en som blivit klar med sin utbildning, en som brutit handen och flera som varit utomlands på härliga resor. Då träffas vi ju ändå en gång i månaden.

Nästa gång vi ses är förhoppningsvis våren här på allvar, men redan nu märker vi hur mycket ljusare det är när vi åker till träffen, även om det förstås är kolsvart när vi åker därifrån. Ännu är det ett tag kvar till sommarens ljusa och ljumma nätter.

Vi håller ut i sällskap av en god bok. Det kan aldrig vara fel.