söndag 29 mars 2015

Vinn Våra älskade orkade inte leva


Det börjar dra ihop sig mot påsk och den vackra vårsolen är också på gång. Jag älskar att sitta i en solstol och läsa och känna solens strålar värma ansiktet. På våren är det som allra ljuvligast för då är vi ännu inte bortskämda med sol och värme.

Jag skulle gärna vilja lägga Våra älskade orkade inte leva i någons påskägg nästa helg. Därför har nu Grim förlag och jag en tävling på Facebook och där kan du vinna ett signerat exemplar av den gripande reportageboken Våra älskade orkade inte leva som handlar om att vara nära anhörig till någon som tagit sitt liv.

HÄR får du veta hur du ska göra för att ha chansen att vinna!

Lycka till!


måndag 23 mars 2015

Bara business är både snygg och bra



Jag tipsar gärna om böcker här på bokcirkel.se och idag vill jag tipsa om en ovanligt snygg bok - Bara business av Björn Jutendahl. Det syns inte så väl på Adlibris och Bokus att den är så vansinnigt läcker som den är, för där ser framsidan grå ut. Men det är den inte. Tvärtom är den så långt ifrån grå och alldaglig den kan komma.

Den är nämligen i silver. Alldeles blank, skimrande och tjusig är den.

Baksidan kan vid krislägen användas som sminkspegel, så blank och vacker är den. Men jag ska inte bara hylla omslaget, utan innehållet lever mycket fint upp till den proffsiga utsidan.

Bara business utspelar sig i Stockholms reklam- och medievärld och det är Björn Jutendahls debutroman. Så här står det på baksidan:

Camilla Segerstedt hade allt hon kunde önska sig. Man, barn och en position på den välkända reklambyrån som skänkte hennes vardag både mål och mening. Hon hade slitit hårt för att komma dit hon var och kände sig tillfreds med livet.
Mindre än sex månader senare hade det mesta kommit att förändras. Allt hade börjat med ett till synes generöst erbjudande. Ett erbjudande som hon efter viss tvekan bestämt sig för att acceptera. Och därmed var bollen i rullning. En enastående besvärlig kund ivrigt påhejad av en illasinnad konkurrent hade gjort sitt bästa för att förpesta hennes tillvaro. Till slut, när allt ställdes på sin spets, tvingades hon ställa sig den avgörande frågan; vem, om någon, kan jag egentligen lita på?

Jag tycker att Bara business är en väldigt bra roman med snyggt driv och det är mycket underhållande läsning. Jag har varit redaktör för romanen och därför skriver jag ingen klassisk recension, för det är ju omöjligt för mig att inte bara tokhylla den, men jag kan säga att den passar fullständigt förträffligt i en solstol på altanen när nu vårens först välkomna solstrålar når oss. Björn och jag ligger båda på Grim förlag och där är jag både författare och redaktör, så därför fick det jag synnerligen trevliga uppdraget att vara redaktör åt Björn. Det var ett rent nöje att få vara en av de allra första som fick ta del av hans berättelse.

Eftersom jag alltså är part i målet och ni inte ska tro att det bara är jag som tycker att det här är en ytterst läsvärd bok citerar jag Ingvar Engvén i BTJ-häfte nr 9/2015:

Jutendahls roman har en uppfriskande lättsam ton utan att förlora i nyanser i skildringen av en modern världs tvivelaktiga sidor. Camilla är verkligen en härlig kvinnlig kämpe i en värld dominerad av många falskspelande män. Bara business är definitivt en läsvärd underhållningsroman.

BTJ, som förut hette Bibliotekstjänst, läser och recenserar de flesta böcker som ges ut i Sverige och deras häften distribueras sedan till alla bibliotek och ligger till grund för bibliotekariernas inköp. Just denna vecka publiceras recensionen ovan och nu håller vi tummarna för att beställningarna rasslar in på bibblorna runt om i landet.

Det är ingen slump att Björns bok utspelar sig i reklam- och mediavärlden för det är hans spelplan. Han är sannolikt en av Sveriges mest erfarna marknadsförare och har via olika ledande positioner hunnit skaffa sig mer än 25 års erfarenhet av branschen. Det är inte otroligt att en och annan känner igen sig eller någon kollega i romanens karaktärer, men i så fall är det inget som ska tas personligt.

Det är bara business.


onsdag 18 mars 2015

Tankar om Jag har ångrat mig



För några dagar sedan kom ett mejl från Vanessa López där hon undrade om jag ville läsa hennes bok Jag har ångrat mig. En snabb googling på nätet gjorde svaret självklart. Givetvis ville jag mer än gärna läsa om hennes förvandling från vilsen tonårspojke till nybliven kvinna för att tydligen till slut landa i att hon ångrar sin könskorrigering.

Hur skulle jag kunna säga nej till att få en inblick i hennes värld? En värld som jag, av förklarliga skäl, har svårt att sätta mig in i utan hjälp. Min nyfikenhet väcktes direkt så jag tackade ja och dagen därpå kom boken i brevlådan med en önskan om trevlig läsning.

Jo tack. Periodvis var det absolut trevlig läsning, men långt ifrån alltid. I alla fall inte i bemärkelsen myspys i soffan med ett kopp te. Tvärtom var det ofta tufft och jag fick en klump i magen fler än en gång.  Jag har ångrat mig är en bok som berör och som ställer många relevanta frågor. Vem är tjej och vem är kille? Vad föds vi till och vad blir vi? Vad är genus, kön och identitet?

Och kanske den allra mest intressanta frågan av alla; vem vill jag vara?

Vanessa föddes som pojke och döptes till något helt annat 1983. Vi får veta att Vanessa redan som förskolebarn känner sig utanför och i tonåren blev det en allt tydligare känsla. Hennes lekande med barbiedockor som liten övergick till att själv vilja klä ut sig i kvinnokläder som tonåring. Inte för att de två sakerna nödvändigtvis hänger samman men de ger en bild av att Vanessa alltid känt sig feminin och också betraktats som det av människor i hennes omgivning.

Egentligen ville hon bli dansare, men hon tvingades in på tekniskt gymnasium och hoppade av utan att ta studenten. Hon sökte gaysidor på internet, hittade Malmös gaydisco Indigo som öppnade en helt ny värld och hon började klä sig som kvinna.

På Indigo mötte hon så småningom Natasha, som berättade att hon just gick igenom en utredning för könsbyte och detta förändrar livet totalt för Vanessa, som genast börjar drömma om att få leva som kvinna fullt ut. Även hon ville göra en könskorrigering.

Det är en komplex berättelse vi får ta del av. Vanessa förhållande till framför allt sin mamma är komplicerat och det är öppet och ärligt skildrat. Jag tycker att deras förhållande starkt bidrar till att göra boken så trovärdig som den är. Mamman, som alltid varit den som köpt barbiedockor och låtit sin son (ja, han var ju faktiskt hennes son då) borsta hennes hår, har förståeligt nog svårt att acceptera sin sons beslut att byta kön och när han tar mod till sig för att berätta att han redan, som 17-åring, träffat läkaren som ska hjälpa honom, brister det för henne och en hätsk ordväxling uppstår. Samtalet avslutas med en svidande örfil från mamman.

Det är jobbigt läsning och mitt mammahjärta värker. Min egen tanke är att man som mamma alltid önskar sina barn härliga, roliga och lättsamma liv (det gör jag för mina barns del) och här måste ju mamman inse att hur det än kommer att gå för sonen kommer det inte att vara speciellt enkelt. Kanske är det även sådant som spelar in i hennes agerande. Hon är inte bara besviken när hon säger att sonen bara ger henne problem - jag tror att hon är orolig också. Informationen om att hennes son kommer att bli hennes dotter blir henne övermäktig.

Livet i nattklubbsvärlden är rätt galet och nya bekantskaper, avsugningar och pengar skildras i en salig röra. Det är ingen läsning för de pryda, men för oss nyfikna är det helt klart intressant. Så mycket som pågår utan att vi som står utanför har den minsta aning om dramatiken bakom kulisserna - här får vi kika in bakom draperiet.

Jag hade gärna sett att citaten från de olika personerna hade stått på en ny rad så fort någon ny talar. Så är det vanligen i romaner och det hade underlättat min läsning, för det blir ibland svårt att följa vem som säger vad och jag får läsa om något stycke ibland för att det ska bli tydligt.

Men det är en anmärkning i marginalen, för detta är en mycket intressant bok och en nästan olidligt öppen skildring av Vanessas liv. Det värker till i magtrakten när jag vänder sida efter sida.

Mot slutet, när operationen äntligen är gjord, skrattar jag flera gånger åt härliga formuleringar och dråpliga händelser och när jag läser slutet kommer tårarna. Jag var inte säker på det, men det var oundvikligt. Det är så fint att det inte går att låta bli att bli tårögd. Epilogen är något av det mest värdefulla och tänkvärda jag har läst på länge.

Jag har ångrat mig är ett viktigt inlägg i debatten om könsroller och könsidentitet och sätter fingret på en sak som vi kanske tenderar att glömma bort; vi har alla olika delar inom oss och vad som anses manligt respektive kvinnligt ändras över tid och är olika i olika kulturer. Det finns inte en sanning.

Och det behöver vi inse.



lördag 7 mars 2015

Mycket skratt av både bok och prat


Hos Sofie med Fia, Sussie, Millan, Åsa K, Camilla, Catrin, Åsa Ö, Cattis och Joanna. Gäst: Malin

Idag var det ljust för första gången i år när vi satte oss i bilen för att åka på bokcirkelträff och det var en härlig känsla. Nu är våren på gång på allvar.

Förra månadens värdinna hade bett oss att inte prata om boken direkt, som vi vanligen gör, för hon jobbade sent och ville gärna vara med på diskussionen. Självklart väntade vi med ämnet och roade oss istället med att tala om poddar och tv-program. Poddar har vi nog aldrig pratat om och tv-program hör inte heller till de mest frekventa ämnena så det blev en riktigt kul pratsund om båda dessa fenomen.

Vi hade fullt sjå att förklara vad en podd egentligen är för de oinvigda och hur man lyssnar på en sådan. Likaså var det begreppsförvirring av stora mått när det gällde SVT Play och SVT Flow och appar. Till slut skrattade vi så att det var så gott som omöjligt att prata seriöst om tekniken igen.

När senaste värdinnan så småningom dök upp kom ljudböcker på tal och vips var vi inne på det tekniska temat igen. Det var flera som valt att lyssna på februari månads bokcirkelbok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand som ljudbok och de var så otroligt nöjda med sitt val att de gjorde vad de kunde för att övertyga oss andra om att vi också borde göra det. Om vi inte vill lyssna på samma bok som vi redan läst kan vi med fördel  istället lyssna på Dimma över Darjeeling som är den fristående uppföljaren.

Den stora anledningen till att lyssnarna var så nöjda var att Björn Granaths insats var så magnifik. Speciellt när han läste Yogis repliker, fick vi veta. Vi som inte lyssnat på boken, utan läst den istället tyckte också att Yogis sätt att prata var väldigt roligt. För min egen del tänker jag att det är sällan jag blir så förtjust i en karaktär som jag blev i Yogi. Han pratar så roligt att det är omöjligt att inte skratta högt, trots att man sitter i en värmestuga på en skidort omgiven av främmande människor som äter medhavda mackor och dricker varm choklad. Jag försökte låta bli för att inte verka alltför tokig, men det gick inte. Fnisset bara bubblade ur min mun.

Vi var flera som tänkte, när vi började läsa, att det var en rätt trist huvudkaraktär. En drygt femtioårig man med hästsvans som fotbollssurfar på jobbet och dessutom är lönnfet. Nej, suckade vi, han verkade inget vidare. Men han tog sig, minsann. Han visade sig vara rätt kul och han lyckas ju hela tiden hamna i de mest skruvade situationer.

Någon tyckte att boken var lite väl skurvad rent av och visst påminde den lite om Hundraåringen som klev ut genom dörren och försvann av Jonas Jonasson med alla sina dråpliga händelser och knasiga människor längs vägen, men de allra flesta tyckte att det var härligt med en bok som var så lättläst och underhållande.

Bortsett från läsaren som tyckte att den var väl skruvad var det en till som var lite kritisk och menade att boken liksom inte gav henne något. Det var helt enkelt inte hennes typ av bok och så är det ju med böcker. Vissa böcker tilltalar en inte hur mycket andra än hyllar den.

Sammantaget tyckte vi ändå att detta var en riktigt rolig bok med en alldeles speciell ton i och den passar utmärkt att läsa i en solstol eller efter en lång arbetsdag nedbäddad i soffan med en filt ända upp till hakan. Till sommaren kommer den tredje och sista fristående delen i författarens Indiensvit och den heter Gurun i Pomanadalen.

Ett samtalsämne som varit på tapeten de senaste månaderna dök upp igen och det var gymnasievalet för våra niondeklassare. Vi är ju flera med barn i just den åldern och det finns mycket att diskutera kring det. Alla har gjort sina val nu, men trots det är somliga inte helt säkra på om det är rätt val eller inte och det är förstås jobbigt att gå och grubbla över det månad efter månad.

Vi pratade också om att släppa taget om våra barn och låta dem fatta egna beslut, göra saker på egenhand och ta ansvar för sina handlingar. Det låter så enkelt när andra pratar om sina tonårsbarn, men när det gäller ens egna blir man mer osäker på vad som är rätt, bäst och lagom att göra.

Denna gång pratade vi en del om att våga låta barnen åka på saker själva. Om det är ett läger finns det ansvariga vuxna på plats och då övertar de i viss mån en förälders roll, men om ens tonåring ska åka på Dreamhack i Jönköping är det knappast någon som tar hand om hen och ser till att det äts, dricks och sovs emellanåt. Ska man stanna i stan så man finns till hands om något händer? Eller ska man utgå från att inget händer?

Väldigt svåra frågor och vi var helt oeniga här. Vi tyckte väldigt olika och diskuterade både länge och väl svårigheterna i detta med att få större barn. Det är inga enkla saker. Några tyckte att vi måste våga släppa dem, medan lika många menade att det ändå är vi som är ansvariga och de skulle själva aldrig släppa iväg sina barn utan att finnas i närheten.

Till slut var det dags för kvällens värdinna att presentera mars månads bokcirkelbok och intressant nog släpptes boken som pocket just den dag vi träffades, så den var verkligen sprillans ny. Ingen hade läst den som inbunden, så det blev ett välkommet val. Vi ska läsa Karin Brunk Holmqvists senaste bok Kranvridarna. Hennes första roman Potensgivarna blev en enorm succé när den kom 1997 och denna produktiva författare har sedan dess skrivit inte mindre än elva böcker sedan dess. Totalt har hon sålt över en miljon böcker.

Det känns väldigt ovanligt att få läsa två böcker efter varandra som ska vara feel good och må-bra-böcker, men det låter ju mycket positivt så vi klagar inte.

Som vanligt fylldes kvällen av en massa spännande samtalsämnen och som alltid är huvudena fulla av tankar är vi skiljs åt. Lite extra trevligt var det att den före detta bokcirkelmedlemmen Malin dök upp på ett litet besök. Alltid roligt att få en liten uppdatering och en påhälsning.

Nästa gång ses vi precis innan påsken infaller och det ska som vanligt bli fantastiskt trevligt. Kanske är det redan lite varmt ute då ...





onsdag 4 mars 2015

Diktsamling som rör vid ett dotterhjärta


I somras läste jag Appendix av Pontus Lindh. Den liknade inget jag jag läst förut och då har jag ändå läst tusentals böcker. Jag blev så förtjust i både idén att göra en alldeles egen ordbok och allt som stod i den. Många gånger har jag återvänt till den i mina tankar och ägnat en och annan grubblande fundering åt både författaren och hans familj.

Nu har Pontus Lindh kommit med en diktsamling som e-bok och den heter Gryning över Hallstenshagen. Jag fick frågan om jag ville läsa den. Självklart ville jag det, även om lyrik inte är min starkaste sida när det gäller litteratur. Men jag har mycket att lära. Och det gör jag gärna.

Bara genom att gå in på författarens blogg och klicka på fliken Poesi lär jag mig en del. Där förväntade jag mig att finna antingen titlarna på de diktsamlingar han gett ut hittills eller möjligen några exempel på dikter han skrivit. Istället fick jag visdomsord om vad poesi faktiskt är och vad den kan betyda för människor. Jag läser de tre raderna under ordet Poesi sakta:

Poesi är bukandning
Poesi är den plats kropp snuddar själ
Poesi är den hastighet människor borde färdas i

Det är så träffande och vackert att jag redan här förstår att Gryning över Hallstenshagen kommer att bli givande läsning. Diktsamlingen är på endast 55 sidor, så om man vill kan den gå fort att läsa, men om man hellre önskar kan den ta dagar eller veckor. Så är det naturligtvis med poesi. Själv läste jag den först en gång rakt igenom en afton i början av mars när solen just var på väg ner efter en tämligen grå dag som avslutades med några välkomna solglimtar.

Därefter bläddrade jag planlöst lite här och var och läste enstaka dikter som mina ögon föll på.

Slutligen läste jag alla dikter igen. Troligen kommer jag att göra det ytterligare en gång eller två.

Diktsamlingen är tillägnad författarens bröder på jorden och hans (deras) föräldrar i underjorden. Barndom, liv och död får ord samtidigt som begreppet tid går igenom dikterna som en klangbotten. Kanske är denna dikt om den döende fadern, som är personen det mesta kretsar kring i boken, den vackraste i samlingen:

när medicinen vaggat honom
till sömnens rike
möts vi
jag klappar ärgad pappa
tillåter kärleken

Men det kan också vara den nedan. Särskilt slutet fångar dödens essens:

sekundmeter för sekundmeter
slår in i bröstet
minnets brottsjöar

i dödens farvatten
stormar stiljen

Det gör ont att läsa om hur sönerna vakar vid sin sjuke pappas dödsbädd och att via orden få uppleva hur hans kropp blir allt kallare och de svaga andetagen allt glesare. Det är omöjligt för mig att inte tänka på min egen pappa, som tillbringat alltför många dagar och nätter på hjärtintensiven, men som ännu finns kvar för mig. Mitt dotterhjärta rörs av sonhjärtat hos Pontus Lindh.

Några få väl valda och utmejslade ord i hans dikter rymmer så många känslor och så mycket ömhet, sorg och tomhet. När slutet kommer är det uppenbart att sten är mer beständigt än människor.

Hur mycket vi än älskar dem.


tisdag 3 mars 2015

Tankar kring Tack, det är bra!



I veckan som gick frågade Cecilia Svensson mig om jag ville lyssna på hennes ljudbok Tack, det är bra! min väg till ett nyktert liv och skriva något om den. Det ville jag väldigt gärna. Inte för att jag vanligen lyssnar på ljudböcker, för det gör jag inte eftersom jag är så förtjust i att hålla en bok i handen och själv läsa orden som skrivits, utanför att jag var så nyfiken på innehållet i boken.

Det är nämligen så att jag tänkt på Cecilia minst någon gång i månaden under tre års tid, utan att veta att det var just henne jag tänkte på. Jag har enbart tänkt på henne som "kvinnan som gick emot allt hon trodde på och beställde vin på tåget för att senare köra till dagis och hämta sin dotter". Artikeln i Expressen om henne berörde mig så. Under åren som gått har jag undrat vad som hände kvinnan jag läste om, för artikeln handlade om att hon gjort upp med sitt gamla liv och numera var nykter alkoholist. Jag undrade om hon lyckats behålla sin nykterhet.

För några veckor sedan initierade jag ett bloggsamarbete med författarkollegor och då gästbloggade jag hos Cecilia. Inför samarbetet ringde hon upp mig och nyfiken som jag är googlade jag hennes namn medan vi pratade och det visade sig att Cecilia var just den kvinna jag läst om och mindes så väl. Jag blev så lättad och glad när hon kunde berätta för mig att hon behållit sin nykterhet.

När jag nu fick frågan om jag ville lyssna till hennes ljudbok var svaret givet. Äntligen skulle jag få fler detaljer ur hennes liv och få veta mer om hennes kamp mot alkoholen.

Inledningsvis på ljudboken berättar Cecilia om hur hon länge drömt om att göra just en ljudbok av sin mer traditionella pappersbok och allra helst ville hon att skådespelaren Niklas Falk skulle läsa in den, för han är hennes personliga favorit när det gäller ljudböcker.

Och jag måste säga att jag förstår Cecilia. Även om Niklas själv tydligen var lite tveksam till att han som man skulle läsa in en kvinnas personliga text om sin resa från alkoholist till nykter blev samarbetet väldigt lyckat. Jag lyssnar till Niklas Falks uppläsning med stort intresse och det beror naturligtvis i grund och botten på att Cecilias berättelse är oerhört intressant, men också på Niklas röst och hur han betonar och tar pauser. Han är faktiskt en perfekt uppläsare med en sällsynt behaglig röst.

Tack, det är bra! är en gripande historia om en kvinna som på sitt första självhjälpsmöte sa:

- Jag heter Cecilia och jag är alkoholist. Tror jag.

Vägen har inte varit spikrak och den har gått genom flera olika mentorer, som Cecilia av olika skäl sparkat, och under lång tid, men hon har klarat det. Hon har valt ett liv helt utan alkohol och om hon kommer till ett hotellrum där minibaren lockar med småflaskor vin ringer hon receptionen och ber om en alkoholfritt rum.

Det har varit en tuff resa och jag ryser när jag hör att Cecilia har gått ifrån att tänka "den här dagen ska jag vara nykter" till att tänka "den här minuten ska jag vara nykter". Då förstår jag hur kämpigt det faktiskt är för en alkoholist som vill byta livsstil och hur viktigt det varit för henne att sanera hela hemmet på både alkohol och andra sinnesförändrande medel som t ex tabletter av olika slag. Om hon vet att hela hemmet är tomt på frestelser vet hon att hon kan klara sina föresatser att vara nykter genom att låsa in sig i sitt hem om det krisar. Vilken tanke!

I slutet av boken drar författaren några siffror och det är utan tvekan ruggigt att lyssna på. En miljon svenskar dricker mer än de borde, får vi veta, och dessa människor beräknas ha fem nära anhöriga var som berörs av deras drickande. Det betyder att sex miljoner av vårt lands nio miljoner invånare berörs. Jag tycker det är läskigt. Minst sagt.

Det tar 3 timmar och 22 minuter att lyssna till Tack, det är bra! och det är 3 timmar och 22 minuter som jag hoppas att många tar sig. Vare sig man misstänker att man själv har bekymmer med alkohol eller om man är intresserad av andra människors liv och öden, så är detta en ljudbok som är väl värd sina minuter.

Och jag kan konstatera att jag kommer att bära med mig Cecilia Svensson ännu en lång tid framöver.