onsdag 18 mars 2015

Tankar om Jag har ångrat mig



För några dagar sedan kom ett mejl från Vanessa López där hon undrade om jag ville läsa hennes bok Jag har ångrat mig. En snabb googling på nätet gjorde svaret självklart. Givetvis ville jag mer än gärna läsa om hennes förvandling från vilsen tonårspojke till nybliven kvinna för att tydligen till slut landa i att hon ångrar sin könskorrigering.

Hur skulle jag kunna säga nej till att få en inblick i hennes värld? En värld som jag, av förklarliga skäl, har svårt att sätta mig in i utan hjälp. Min nyfikenhet väcktes direkt så jag tackade ja och dagen därpå kom boken i brevlådan med en önskan om trevlig läsning.

Jo tack. Periodvis var det absolut trevlig läsning, men långt ifrån alltid. I alla fall inte i bemärkelsen myspys i soffan med ett kopp te. Tvärtom var det ofta tufft och jag fick en klump i magen fler än en gång.  Jag har ångrat mig är en bok som berör och som ställer många relevanta frågor. Vem är tjej och vem är kille? Vad föds vi till och vad blir vi? Vad är genus, kön och identitet?

Och kanske den allra mest intressanta frågan av alla; vem vill jag vara?

Vanessa föddes som pojke och döptes till något helt annat 1983. Vi får veta att Vanessa redan som förskolebarn känner sig utanför och i tonåren blev det en allt tydligare känsla. Hennes lekande med barbiedockor som liten övergick till att själv vilja klä ut sig i kvinnokläder som tonåring. Inte för att de två sakerna nödvändigtvis hänger samman men de ger en bild av att Vanessa alltid känt sig feminin och också betraktats som det av människor i hennes omgivning.

Egentligen ville hon bli dansare, men hon tvingades in på tekniskt gymnasium och hoppade av utan att ta studenten. Hon sökte gaysidor på internet, hittade Malmös gaydisco Indigo som öppnade en helt ny värld och hon började klä sig som kvinna.

På Indigo mötte hon så småningom Natasha, som berättade att hon just gick igenom en utredning för könsbyte och detta förändrar livet totalt för Vanessa, som genast börjar drömma om att få leva som kvinna fullt ut. Även hon ville göra en könskorrigering.

Det är en komplex berättelse vi får ta del av. Vanessa förhållande till framför allt sin mamma är komplicerat och det är öppet och ärligt skildrat. Jag tycker att deras förhållande starkt bidrar till att göra boken så trovärdig som den är. Mamman, som alltid varit den som köpt barbiedockor och låtit sin son (ja, han var ju faktiskt hennes son då) borsta hennes hår, har förståeligt nog svårt att acceptera sin sons beslut att byta kön och när han tar mod till sig för att berätta att han redan, som 17-åring, träffat läkaren som ska hjälpa honom, brister det för henne och en hätsk ordväxling uppstår. Samtalet avslutas med en svidande örfil från mamman.

Det är jobbigt läsning och mitt mammahjärta värker. Min egen tanke är att man som mamma alltid önskar sina barn härliga, roliga och lättsamma liv (det gör jag för mina barns del) och här måste ju mamman inse att hur det än kommer att gå för sonen kommer det inte att vara speciellt enkelt. Kanske är det även sådant som spelar in i hennes agerande. Hon är inte bara besviken när hon säger att sonen bara ger henne problem - jag tror att hon är orolig också. Informationen om att hennes son kommer att bli hennes dotter blir henne övermäktig.

Livet i nattklubbsvärlden är rätt galet och nya bekantskaper, avsugningar och pengar skildras i en salig röra. Det är ingen läsning för de pryda, men för oss nyfikna är det helt klart intressant. Så mycket som pågår utan att vi som står utanför har den minsta aning om dramatiken bakom kulisserna - här får vi kika in bakom draperiet.

Jag hade gärna sett att citaten från de olika personerna hade stått på en ny rad så fort någon ny talar. Så är det vanligen i romaner och det hade underlättat min läsning, för det blir ibland svårt att följa vem som säger vad och jag får läsa om något stycke ibland för att det ska bli tydligt.

Men det är en anmärkning i marginalen, för detta är en mycket intressant bok och en nästan olidligt öppen skildring av Vanessas liv. Det värker till i magtrakten när jag vänder sida efter sida.

Mot slutet, när operationen äntligen är gjord, skrattar jag flera gånger åt härliga formuleringar och dråpliga händelser och när jag läser slutet kommer tårarna. Jag var inte säker på det, men det var oundvikligt. Det är så fint att det inte går att låta bli att bli tårögd. Epilogen är något av det mest värdefulla och tänkvärda jag har läst på länge.

Jag har ångrat mig är ett viktigt inlägg i debatten om könsroller och könsidentitet och sätter fingret på en sak som vi kanske tenderar att glömma bort; vi har alla olika delar inom oss och vad som anses manligt respektive kvinnligt ändras över tid och är olika i olika kulturer. Det finns inte en sanning.

Och det behöver vi inse.



Inga kommentarer: