söndag 16 december 2018

Dagens boktips: Ny trånad läker snart ett brustet hjärta av Eva och Mats Eriksson

Syskonparet Eva och Mats Eriksson har tillsammans skrivit den humoristiska feelgoodromanen Ny trånad läker snart ett brustet hjärta och det är en perfekt bok till den som tycker om att mysa under en filt en kylig vinterdag. När jag läste manuset som redaktör charmades jag direkt av 61-åriga Rut som blir lämnad av sin man för en annan, förstås yngre, kvinna. I samma veva bestämmer sig enda barnet, en dotter vars make får ett jobberbjudande han inte kan tacka nej till, att flytta till andra sidan jorden. Med sig tar de sina två barn och vips så är Rut helt ensam. Vem är Rut utan man, barn och barnbarn? Hon har ägnat dem hela sitt liv och plötsligt står hon där ensam. Inte ens jobbet har hon kvar, för hon har valt att gå i förtidspension för att kunna njuta lite extra av livet och hon hade sett fram emot ett stilla pensionärsliv med sin man.

Vilsen och omtumlad inser Rut att hon behöver skapa sig ett nytt liv och hon behöver bygga upp sig själv igen. Men vem är hon egentligen innerst inne och vem vill hon vara?

Hon är både tveksam och nervös när hon motvilligt ger sig ut i Stockholm krogvärld för att eventuellt hitta en ny partner. Hennes man är den ende hon varit intim med, så hennes erfarenheter av män är ytterst begränsade när hon gör entré på singelmarknaden. Det visar sig dock snart att hon fångar många mäns intresse och tack vare det får hon uppleva en hel del nya äventyr.

Ett nytt jobb skaffar hon sig också och det är minst sagt ett jobb av det mer ovanliga slaget. Jag skrattade högt för mig själv när jag läste vad hon skulle göra och den överraskningseffekten vill jag inte ta ifrån potentiella läsare, så jag avslöjar inte vad det är. Men roligt är det och hon gör stor succé på sitt nya jobb.

Vid sin sida har hon också två nya väninnor som betyder mycket för henne. Ros-Marie är är äventyrlig och utåtriktad medan Nadja är klok och trygg. Det är precis vad Rut behöver i sitt nya liv.

Ny trånad läker snart ett brustet hjärta är en mycket trevlig och genommysig berättelse om varm vänskap, spännande möten med olika män och att finna sig själv i mogen ålder. Utan att avslöja varför kan jag säga att jag blev tårögd på slutet. För mig blev det ett överraskande slut och det trodde jag faktiskt inte. Själva premissen för en feelgood är att den slutar lyckligt och det gör denna självklart också, men trots det slutade den ändå på ett sätt som jag inte förväntat mig och det uppskattade jag mycket.

Omslaget är också väldigt fint, tycker jag. Det signalerar verkligen feelgood och detta är helt klart en riktigt bra feelgood. Lär känna Rut och följ med henne ut i vimlet!

onsdag 12 december 2018

Dagens boktips: Stigarna av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom

Mor och dotter. Denna laddade och mytomspunna relation som är så speciell och rymmer så mycket. När jag som redaktör läste Stigarna av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom drogs jag genast in i modern Ingrids och dottern Malins relation. När Ingrid blir pensionär flyttar hon från Dalarna och allt det invanda och hemtama till den nya staden Göteborg för att komma närmare Malin, som lever tillsammans med Lina.

I Stigarna får vi följa både Ingrid och Malin ur deras olika perspektiv och en alldeles speciell ton genomsyrar boken. Vi får följa med i deras vardag och dela deras tankar och känslor på ett väldigt äkta och jordnära vis. En del kapitel har Ingrid som rubrik och då upplever vi allt utifrån Ingrids perspektiv. Hon är jaget och vi som läsare känner med henne. Andra kapitel har Malin som rubrik och då är det förstås Malin som är jaget och vi läsare växlar snabbt om till att identifiera oss med henne istället. Det finns även kapitel som har en allvetande berättare och helt skildras utifrån och dessa har givetvis rubriken Ingrid och Malin.

Jag tycker att detta sätt att berätta Ingrids och Malins historia är så fantastiskt bra. Balansen mellan mor och dotter är utmärkt och det är lika intressant att befinna sig i bådas världar. Språket är målande och fint utan att vara pråligt eller komplicerat. Tvärtom kan det ibland vara lite återhållsamt så att det lämnar större tolkningsmöjligheter för oss läsare. Jag är själv både dotter och mor och reflekterade en hel del över mina egna relationer medan jag läste sida efter sida. Det gick för övrigt inte att sluta läsa. Trots att Stigarna verkligen inte är en rafflande deckare visade den sig vara en riktig bladvändare.

På baksidan finns ett kort utdrag ur boken och det tycker jag är klokt för då är det lätt att få en vink om romanens innehåll, ton och språk på bara några få rader. Detta är baksidestexten i sin helhet:

Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mammas prasslande vindjacka. De är förenade i en tystnad, en tystnad som ställer frågor om något mer. Och Malin hindrar en impuls att berätta om barnet. Men det finns ännu inget barn att berätta om.

Modern Ingrid som är nybliven pensionär flyttar till staden där Malin bor. Dottern Malin längtar efter barn tillsammans med Lina. Vägen dit blir känslosam. Under gemensamma morgonpromenader försöker mor och dotter nå varandra. Hur ser de på kärlek, relationer, familj och äktenskap? Vad binder dem samman och vad skiljer dem åt? 

Stigarna är en berättelse om moderskap och dotterskap. Om att hitta eller hitta tillbaka till sig själv och varandra. Om alla band som tiden formar och om mellanrummen mellan människor. 
Jag tycker så mycket om den här berättelsen och även när jag läst klart bar jag med mig både Ingrid och Malin under lång tid. På Bokmässan i Göteborg i höstas dök plötsligt de båda författarna upp och det var så roligt att få träffas för första gången. Då fick jag också se omslaget på boken och sanningen att säga träffade bilden mig så hårt att jag blev alldeles tårögd.

Jag hade faktiskt inte ägnat omslaget någon tanke alls, för det ingår sällan i min redaktörsroll att ha synpunkter på det även om det händer, men när jag nu såg det tyckte jag att det var så vackert. Den ömhet jag upplevde medan jag läste hade så oerhört väl fångats i Ida Gudmundssons magnifika oljemålning som specifikt är skapad för just denna roman. På baksidan av boken fortsätter målningen och där finns mamman. Precis som en mamma alltid finns hos en och för en, även om hon inte alltid syns.

Stigarna är en underbar bok för alla som liksom jag är intresserade av relationer och tycker om en fin berättelse där språket slår an tonen för det som sker. Särskilt bra passar den förstås mammor och döttrar.


tisdag 11 december 2018

Dagens boktips: Jakten på Spökskeppet av Camilla Linde

Jakten på Spökskeppet är den tredje och fristående delen om rymdpiraten, eller kanske snarare den före detta rymdpiraten, Snack Parrow. Om han ska kunna ha kvar sin intergalaktiska rymdbyrå behöver han ett nytt uppdrag och när han besöker Skuggplaneten får han höra legenden om Spökskeppet. Enligt rykten finns det en skatt ombord, men den sägs vaktas av spöken... Vilken rysare! Vågar verkligen Snack och hans vänner Flax och kapten Hammock bege sig till en planet full av spöken? Och kommer rymdskeppet att hålla för ännu ett äventyr?

Jag bara älskar Camilla Lindes sätt att skriva och jag är så tacksam över att jag för tredje gången fått vara redaktör för en bok i serien om den oemotståndlige Snack Parrow med robotögat. Jakten på Spökskeppet passar perfekt som julklapp för barn i åldern 6-9 år och för oss alla som tycker om välskrivna historier med lika mycket humor som hjärta. Författaren har ännu en gång fått till ett både spännande och roligt äventyr och jag tror faktiskt att hon aldrig varit skojigare. Allt blir så dråpligt att jag sitter och fnissar i min ensamhet och vilket gott betyg är inte det när den primära målgruppen är sådär 40 år yngre...?

Bortsett från att det är kul och spännande lyckas Camilla Linde även fläta in tankar om utanförskap och tillhörighet på ett väldigt varmt och fint sätt. Vad är egentligen en familj och vilka vill vi tillbringa livet med?

Välkomna till en härlig värld som vimlar av gronkar, robotkaniner, humfurkar och pratkvarnar! 

söndag 9 december 2018

Dagens boktips: Ur ett mörker någon gömt av Daniel Ernstsson


Ur ett mörker någon gömt av Daniel Ernstsson är något så ovanligt som en perfekt julklapp till den som trodde hen redan läst allt.


Sedan jag började som redaktör för några år sedan har jag läst många olika sorters manus. En del tackar jag nej till redan efter tio sidor eftersom jag tycker att det finns så mycket som behöver åtgärdas innan det är dags för en petig redaktör att kliva in på arenan med rödpennan i högsta hugg. Men det händer också att jag får ett manus som trollbinder mig från start. Det låter säkert fånigt, men jag blir så otroligt, löjligt tokglad av det. Jag älskar när någon, precis som jag, brinner för det skrivna ordet och för den goda berättelsen. Ännu lyckligare blir jag när jag blir utmanad. När jag ställs inför formuleringar jag aldrig hört och när jag får anstränga hjärnan till det yttersta för att hålla ordning på karaktärer, story och ledtrådar samtidigt som jag upptäcker att allt håller ihop.

Precis detta hände när jag fick manuset Ur ett mörker någon gömt av Daniel Ernstsson. Jag lockades in i hans värld och jag överdriver inte när jag säger att hans värld inte liknar någon annan jag besökt. Jag läste och läste med stor aptit. Det var avancerat som ett komplicerat korsord hela vägen, men det var värt varje veck i pannan och varje fundering som ansatte mig längs vägen.

Det här är den klockrena baksidestexten:

När Nils Lehman en morgon vaknar upp till ett oväntat telefonsamtal, halkar han yrvaket på sin pilsnerdränkta vardag och trillar in i en helt ny och glimmande verklighet. Rik som ett troll på mindre tid än det tar att hälla i sig en pilsner och godsägare dessutom, saker och ting börjar arta sig i livet och han beslutar sig förväntansfullt för att utforska sina nyvunna tillgångar. Mitt ute i mörkaste skogen.

Men allt är inte guld som glimmar. I Nils nya verklighet är saker och ting inte riktigt som vanligt och tyvärr är ovanligheter inte alltid något bra. Och så är det ju det där med oförklarligt mycket pengar, sådana kommer alltid någonstans ifrån. Ibland ifrån dunkla, dolda platser som inte tål solens ljus. Ibland ifrån resterna av en värld som blev fel och inte längre finns. Ibland ända nerifrån ett mörker någon gömt.

Blir du förvirrad? Nyfiken? Undrar du vad det är för en typ av bok egentligen? Tycker du att Nils Lehman, även kallad Nils Pils, verkar vara en udda figur? Jag kan utan överdrift säga att det finns skäl till alla känslor texten väcker och det är därför utmärkt att det finns ett provläsningsavsnitt på nätet.

Daniel Ernstsson har en unik ton i sitt författarskap och han vågar använda alla nyanser språket bjuder på samtidigt som han törs ställa krav på läsaren. Det här är ingen lättsmält och ytlig feelgood, utan tvärtom en egensinnigt berättad och riktigt klurig historia som utspelar sig i olika miljöer och tider.

Vad händer egentligen djupt inne i skogen när en liten pojke med mantel försvinner? Står man ens ut med resterna av en värld som blev fel och inte längre finns? Är pusslet man lägger bit för bit rent av för otäckt?

Låt er inte vilseledas av omslaget. Kanske kan man tro att det är en fantasybok man håller i sin hand, men så är det inte alls. Det  är faktiskt en blinkning till Dantes Den gudomliga komedin från 1300-talet. Illustrationen är gjord av Gustave Doré och visar falskhetens monster Geryon, som är en best med ett odjurs kropp och en ärlig mans ansikte. Bilden passar bättre än man tro samtidigt som det finns litterära referenser till Dante i den här säregna och spännande berättelsen.

Ur ett mörker någon gömt är en fantastisk läsupplevelse och jag hoppas verkligen att den når många läsare som förväntar sig något alldeles extra när de slår sig ner i favoritfåtöljen en kulen natt, natt, natt ... Eller en vanlig vinterkväll.

Julavslutning med pizza



På Bar Vinci i Kungsbacka med Sofie, Malin, Catrin, Cattis, Åsa Ö och Joanna (samt en kvart med Sussie)

I december brukar vi äta på en restaurang i Kungsbacka och i år föll valet på den tämligen nyöppnade restaurangen Bar Vinci som snabbt fått rykte om sig att de serverar stans godaste pizzor. Detta var vi självklart tvungna att utforska. Det visade sig att pizzorna mycket riktigt var jättegoda och dessutom inte alls som pizzor är mest, utan napolitanska med extra tjock kant. Löjromspizzan var supergod och Formaggio di Capra med getost och päron var verkligen inte dum den heller.

Förra månadens bok Italienska nätter av Katherine Webb hade flera lyssnat på eller läst, även om inte alla kommit igenom hela av olika skäl. Det var en lång bok på hela 471 sidor och ljudboken tog 15 timmar och 36 minuter att lyssna på så den krävde onekligen en del engagemang. Det var lite svårt att komma in boken för det var en del namn att hålla ordning på och alla kallades dessutom inte samma sak hela tiden. Ett par slogs också av hur otroligt fattigt och eländigt det var ute på den italienska landsbygden och det var stundtals rätt plågsamt att läsa om misären och hur de svalt.

Både titeln och omslaget gjorde att vi var flera som förväntat oss en varm och härlig feelgoodroman, men ganska snart blev vi varse att det inte handlade om något så trivialt som feelgood. Snarare tvärtom, faktiskt. Eftersom inte alla hade läst eller lyssnat klart pratade vi inte så mycket om slutet, men tydligen var i alla fall slutet inget som förstärkte känslan av feelgood...

Vi pratade lite om resor vi ska göra under vintersäsongen. Både under jul- och nyårsledigheterna och under resten av vintern. Sälen, USA och Dolomiterna står redan i kalendern hos några i gänget medan andra fortfarande funderar på vart årets skidresa ska gå.

En annan sak vi pratade om var faktiskt om vikten av att skratta ibland. Livet är inte alltid så enkelt och ibland bjuder det på en hel del motstånd, men då kan ett hjärtligt skratt vara förlösande. Någon berättade att hon alltid skrattar mycket på jobbet och då höll en annan med. Oavsett med vem eller vilka man skrattar och oavsett var man är var vi alla eniga om att det är härligt att få skratta emellanåt.

I december brukar vi alltid läsa årets nobelpristagare i litteratur och vi brukar alltid ha ett annat alternativ också, för den som inte lockas av pristagaren. I år blev det inget nobelpris i litteratur och därför fick vi fundera lite över hur vi ville göra detta udda år. Vi bestämde oss för att ha två olika alternativ ändå, för det är trots allt trevligt att ha två böcker att välja på när man ska vara ledig och njuta lite av livet.

En i gänget är släkt med författaren till den uppmärksammade boken Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet och vi är flera som är nyfikna på boken. Den kom ut för bara några veckor sedan och finns därför inte i pocket ännu, som vi brukar förorda när det gäller våra val, men den finns som både ljudbok och e-bok och det betyder att de flesta kan ta del av den på ett smidigt och prisvärt sätt. Det kan dessutom vara intressant att läsa en bok som är så ny och ändå redan såld till hela 50 länder.

Jan Stocklassa, som ägnat sex år åt Palmemordet, är frilansjournalist och författare och han har tio år efter succéförfattaren Stieg Larssons plötsliga död fått tillgång till arkivet som innehåller tjugo flyttkartonger fulla med material kring Palmes död. En helt ny gärningsman pekas ut som den trolige mördaren. Inte undra på att man blir nyfiken!

Den andra boken vi ganska spontant bestämde oss för att ha som alternativ är Camilla Davidsson debutroman Under vintergatans alla stjärnor som handlar om Emma som vandrar den klassiska pilgrimsleden Camino de Santiago de Compostela mitt under högsommaren. Åttio mil i tryckande värme i Spanien blir en stor utmaning för Emma, men hon möter spännande människor och tvingas också möta sig själv.

Nästa gång vi ses skriver vi 2019 och det ska bli spännande att se vad året har på lut till oss. Vi ses alltid andra veckan i januari så att helgerna hinner vara över och denna gång blir det onsdag den 9 januari. Dock är det inte helt klart ännu vem vi ska var hos, så vi får höras av via mejl inför nästa träff.

Nu återstår endast för mig (och Benjamin Syrsa) att önska er alla en riktigt

GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

lördag 24 november 2018

Myspys i mörkret

               


Hos Fia med Åsa Ö, Catrin, Åsa K, Sofie, Cattis och Joanna

Det var riktigt mörkt redan när vi kom och i bodarna på gården lyste det fint i fönstren när vi närmade oss huset denna novemberafton.

Vi har ju alla full program hela tiden och denna gång kände sig värdinnan lugn inför att vi skulle komma även om det var lite tajt om tid. I bilen på väg hem repeterade hon för sig själv för att kontrollera att hon hade köpt allt hon hade tänkt sig. Jodå, det verkade lugnt.

Men! Plötsligt slog det henne! Flera sorters gott bröd, diverse smarriga pålägg och till och med två olika flotta efterrätter i all ära, men det är ju faktiskt en bokcirkel! Åh nej! Någon bok hade hon dessvärre inte hunnit fundera på. Detta löste hon dock smidigt och bra genom att vända sig till allas vår trogne vän Google. En stund kikande via nätet gav henne just den input hon så väl behövde.

Hade hon inte så generöst delat med sig av händelsen hade vi inte anat någonting alls, men nu när vi fick veta kunde vi förstås inte låta bli att skratta. Trots att vår bokcirkel funnits i hela sexton år har det endast hänt två gånger att värdinnan glömt att välja bok. Det är faktiskt ändå rätt imponerande med tanke på hur mycket vi måste hålla i huvudet hela tiden!

Som vanligt hade vi mycket att prata om men vi började med förra och förrförra månadens böcker. Först ut var oktober månads bok Fasanjägarna av Jussi Adler Olsen. Den var den andra delen i serien om Avdelning Q och den första delen läste vi för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Denna gång hade två personer läst boken för några år sedan och en hade börjat lyssna på den för ett par veckor sedan, men när hon kommit ungefär en en tredjedel in i boken försvann den oväntat från streamingtjänsten, så tyvärr kunde hon inte lyssna klart. Det betyder att ingen hade läst eller lyssnat på boken inför den här träffen och det gör det lite svårt att sammanfatta kommentarerna. Men när jag frågade de två som läst boken för några år sedan blev svaret att de inte helt mindes just den här boken, eftersom det var en i en serie, men de ville ändå understryka att de läst eller lyssnat på flera för att de tyckte att de var rätt bra. I efterhand är det alltid svårt att komma ihåg de exakta tankarna när man läst, men de hade inte läst flera om de inte varit okej. Med det fick vi nöja oss för den här gången.


Vi pratade också om september månads bok Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Vi var några förra gången som inte hade hunnit färdigt med den men som ändå ansåg att den kunde var värd att läsas ut och nu när vi gjort det tyckte vi fortfarande samma sak. Det som vi framför allt fascinerades av var att det hela tiden dök upp saker som vi inte visste om och som vi heller inte hade förväntat oss. Från att ha varit en ganska alldaglig berättelse om livet i Afrika hajade vi till flera gånger över alla överraskningar som vi bjöds på. Så luttrade som vi är händer det ganska sällan att vi blir överraskade men det blev vi här.

Vi som läst eller lyssnat gillade den men tyckte också att uppläsaren uttalade alla de afrikanska namnen helt annorlunda än vi som läst. Det tyckte vi var intressant. Jag själv, som läste ett hundratal sidor innan jag växlade över till ljudboken, reagerade varje gång ett afrikanskt namn uttalades för så som det lät hade jag inte alls föreställt mig det. En intressant detalj. Vi tyckte i alla fall att Stanna hos mig var både läsvärd och annorlunda.

Innan den nya månadsboken presenterades hann vi prata om lite allt möjligt som vanligt. Det blev en del jobb, resor och också vad som händer med våra barn nu när flera av dem nyligen slutat gymnasiet. Det är så spännande saker som ligger framför dem och det tycker vi alla är väldigt, väldigt roligt.

Till slut blev det så äntligen dags för den mer eller mindre spontana månadsboken och kvällens värdinna valde Italienska nätter av Katherine Webb. Bara titeln fick oss att genast drömma oss bort denna kyliga novemberafton. Vem längtar inte till Italien och detta lands ljuvliga nätter så här års liksom?

Nästa gång ses vi på en nyöppnad restaurang i Kungsbacka. Bordet är redan bokat så det är viktigt att alla hör av sig och berättar om de vill/kan följa med i god tid. Bar Vinci har fått väldigt fina omdömen bland våra vänner så vi, som inte varit där förut, hoppas att de har rätt. Det känns också som att det passar extra bra att vara på en restaurang med italienska vibbar när vi ska diskutera Italienska nätter.

Med nästa månads träff har vi lagt ännu ett år till handlingarna. Det känns alltid lite magiskt.

Det blir säkert lika trevligt som alltid.

söndag 14 oktober 2018

Mysig och spontan kväll på krogen





På Esters i Kungsbacka med Sussie, Cattis, Åsa Ö, Sofie och Joanna

Några dagar innan oktoberträffen skickade månadens värdinna ett mejl om att hon var sjuk och inte kunde ha bokcirkeln hemma hos sig. Frågan var nu om någon annan skulle ta över värdinneskapet eller om vi skulle ses ute på restaurang istället. Ganska snart stod det klart att restaurangalternativet var det vinnande förslaget och snabbt bokade en snäll cirkeltjej bord för nio personer på en restaurang.

Samma dag som vi skulle ses kom dock det ena avhoppet efter det andra och till slut var vi fyra personer som beställde in god mat på kvällskvisten. Lagom till kaffet kom en femte, men nog var det en liten tapper skara som möttes denna afton. Självklart hade vi som var där jättetrevligt i alla fall!

En enda hade lyssnat på förra månadens bok Stanna hos mig av Ayobami Adebayo, men två till hade börjat läsa eller lyssna och var så pass intresserade att vi bestämde oss för att vänta med att prata om boken till nästa träff istället. Det är trots allt roligare att prata om boken om fler än en har läst eller lyssnat. Samtalet och diskussionen flyter inte helt smidigt om endast en vet vad vi pratar om, så vi hoppas på större uppslutning nästa gång.

Annat vi pratade om denna kväll var samspel på jobbet, mänskliga relationer och hur vi bemöter varandra på olika sätt. Det är alltid både intressant och givande att få ta del av varandras erfarenheter och ibland är det också svårt att förstå vad som händer eller hur vissa saker utvecklar sig.

Vi pratade också om att många i bokcirkeln kom till Bokmässan i Göteborg i slutet av september och det är alltid roligt att ses där. Nu för tiden köper inte alla böcker på plats på mässan, utan man fotograferar böcker man är intresserad av och beställer senare hem dem på nätet eller laddar ner dem via någon streamingtjänst. Bokvärlden har sannerligen förändrats de senaste åren!

Om värdinnan inte kan ta emot som planerat ska hon oavsett presentera månadens bok och detta sköttes fint även denna gång. Oktober månads bok blev Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen och det är den andra delen i serien om Avdelning Q. Den första delen i serien läste vi i april 2017. Då var det endast en enda som läst boken och då skedde det inte i samband med bokcirkeln utan på eget bevåg flera år tidigare, så diskussionen om boken kan man tyvärr säga uteblev. Kanske känner sig fler manade när nu del två nu valts ut.

Så här års är det alltid lite speciellt för nu har vi hängt ihop i 16 år. Den första boken vi läste var Livstecken av Gunilla Linn Persson och den diskuterade vi i november 2002, så första träffen var i oktober samma år. Det är verkligen hisnande när man tänker på allt som hänt sedan dess.

Nästa gång vi ses är sista gången hemma hos en i gänget för det här året innan det är dags för ytterligare ett restaurangbesök.

Vi hoppas att oktober fortsätter att vara en lika härlig månad som den hittills varit ända fram tills dess!



lördag 6 oktober 2018

Viktigt boktips - Handbok för livskämpar




På Bokmässan träffade jag Filippa Gagnér Jenneteg, Susanne Tell och Jan Beskow som precis släppt den fantastiska boken Handbok för livskämpar (Libris bokförlag). Den riktar sig till människor som inte vet om de orkar leva och till anhöriga till någon som bär på självmordstankar. Jag måste erkänna att jag är helt tagen av denna otroligt varma, kärleksfulla och peppande bok.

Jag tror inte att jag läst någon bok någonsin som är lika full av genuin människokärlek och innerlig omtanke som denna lilla pärla till handbok. Det var inte många sidor jag hann läsa innan jag fick hämta en näsduk för att torka tårarna. Det var så rörande med alla varma ord att både hjärtat och ögonen svämmade över.

När jag läser något som jag reagerar särskilt på brukar jag vika det nedre hörnet på sidan. Det kändes lite brutalt att göra det på denna sprillans nya och vackra bok, men jag gjorde det ändå, för jag ville verkligen kunna gå tillbaka och läsa vissa rader en extra gång.

Jag älskar hur jordnära och enkelt boken är skriven och det märks bland annat i kapitel 3 där vi får tips som kan underlätta i det svåra. Vi är nog många som hört det där om att när vi ska somna ska vi tänka på tre saker som vi är tacksamma över just idag. För den som knappt orkar leva kan det kännas omöjligt, för finns det verkligen så många som tre saker att vara tacksam över? Jodå, och det är det som är så bra med den här boken. Det kan nämligen vara något så befriande som att det är tillåtet att vara tacksam över att "nu är äntligen den här skitdagen över". Hur lysande är inte det? Hur insiktsfullt är det inte?

Men så är ju också boken skriven av tre personer som verkligen vet vad de skriver om på ett såväl professionellt som personligt plan. Både Filippa Gagnér Jenneteg och Susanne Tell är folkhälsovetare med mångårig erfarenhet av egen suicidalitet och Jan Beskow är professor emeritus i psykiatri och har arbetat med suicidprevention i hela sitt yrkesverksamma liv. Jag anade att denna trio skulle skriva en riktigt bra bok tillsammans, men den är faktiskt ännu bättre än jag kunde föreställa mig just för att tonen i den är så otroligt varm och inkännande. Det är som att hålla en god vän i handen och samtidigt bli vaggad till trygghet.

Det finns inte en enda pekpinne och inte ett enda ord om att det bara är att rycka upp sig eller skärpa sig och tänka på alla dem som har det värre. Tvärtom finns det många praktiska råd om hur man kan göra för att till exempel lugna ner sig när man är uppe i varv och tankarna spinner åt fel håll. Man kan duscha varmt eller kallt beroende på årstid, man kan blåsa upp en massa ballonger och ha sönder dem eller man kan baka och få ut sin frustration genom att knåda degen rejält. Så handfasta och uppfriskande råd!

En annan sak som jag tycker är viktig och till och med är ett nytt sätt att tänka är att när vi pratar om meningen med livet kanske ordet mening inte är ett substantiv som i "en mening" utan rent av ett verb, alltså något man gör. Man gör mening i livet och man skapar mening. Så smart! Om man ser meningen med livet som något man gör kanske det är lättare att aktivt fylla det med mening? Det finns ju en hel del man kan göra när man nått den värdefulla insikten. Små myrsteg kanske kan leda till fina förändringar i förlängningen.

Den fysiska boken är också fin och färgerna lugna och milda i grönt, aprikos och lila. Det finns plats för egna reflektioner på några av sidorna och det finns också gott om små, korta berättelser hämtade ur det verkliga livet. Eftersom boken både kan läsas från pärm till pärm, som jag gjorde och som fungerade utmärkt, eller användas som en praktisk handbok, där man som läsare själv bestämmer vad man behöver läsa vid varje tillfälle, finns hänvisningar här och var så man vet vilken sida man ska slå upp för att kunna läsa vidare inom ett specifikt område. Det är väldigt genomtänkt och så smidigt för olika sorters läsare.

I slutet av boken finns tips på vart man kan vända sig om man behöver hjälp och också en hel del bra läs- och lyssnatips. Mitt hjärta tog ett litet skutt när jag såg att min reportagebok När mörkret viker undan för livet fanns med som tips. Hurra! Och jag håller med, för den som mår dåligt, eller vill veta mer om hur det kan vara att må så dåligt att livet inte verkar vara värt att leva, är den värdefull.

Handbok för livskämpar är en bok jag kommer att bära med mig under lång tid och jag hoppas innerligt att den når många, många läsare. Jag vill gärna avsluta med det som inleder boken för det är exakt det som är den verkliga kärnan i denna djupt mänskliga och medmänskliga bok om livets svårigheter:

Du är inte ensam
Det kommer ny kraft
Det finns en framtid också för dig



söndag 16 september 2018

Nytt hem och vacker drink



Hos Heidi med Sussie, Cattis, Catrin, Sofie, Åsa K, Gerd, Malin och Joanna


Kvällens värdinna hade bara bott i nya lägenheten några veckor när det var dags för bokcirkel. Det var inte helt lätt att hitta en lämplig parkeringsplats och heller inte alldeles enkelt att veta vilken dörr man skulle knacka på av de tre som fanns att välja på i huset. Men när dessa små bekymmer var lösa slog vi oss glatt ner på uteplatsen denna vackra sensommarafton.

Som vanligt bjöds vi på gott bröd och pålägg, men det vackraste denna kväll var helt klart den lilla äppelrödbetsdrinken vi fick i små snapsglas. Otroligt vacker färg och gott var det också. Värdinnan hade gjort den själv efter att med imponerande envishet lyckats leta upp alla delar till juiceapparaten mitt i allt flyttstök.

Egentligen märkte vi inget av flyttstöket för när vi lite senare på kvällen, när kylan besegrade oss, flyttade in i vardagsrummet såg det lika fint ut som det brukar göra hos värdinnan även om inte alla gamla möbler fått plats i den nya lyan. Hemtrevligt var det alldeles oavsett.

Under sommaren har vi läst böcker med ett kvinnonamn i titeln och det visade sig vara ett rätt lyckat tema för dels fanns det många böcker att välja mellan och dels hade många också läst eller lyssnat på någon.

Vi var två som läst Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och vi tyckte båda att den var så bra att vi rekommenderade den till andra. Två nappade genast och nästa gång hoppas vi att vi kan diskutera den lite mer, för det fanns saker som vi inte ville avslöja om fler ville läsa den.

Andra böcker som vi läst under sommaren var Vera av Anne Swärd, som alla tre läsare tyckte var bra och som genast väckte intresse hos fler, och klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë, som två hade läst under sommaren men som fler hade läst tidigare i livet. Andra böcker som endast en person hade läst men som ändå fick uppskattande ord var Sophies historia av Jojo Moyes, Darling Mona av Lena Ackebo samt  Ylvas bok av Maria Gustavsdotter.

Eftersom det var ett tag sedan vi sågs körde vi en liten runda så alla fick berätta vad som hänt den senaste tiden. Det hade hänt så mycket att det blev en riktigt sen kväll och det var kul att höra alla spännande uppdateringar om såväl nya husdjur och nya pojkvänner som barn och föräldrar som flyttat.

Till nästa träff ska vi läsa Stanna hos mig av Ayobami Adebayo och det färgglada omslaget passar bra med sina orange toner när vi nu går mot höst.

När vi skildes åt var det ganska kyligt och vi fick gärna ta varsitt päron från det fina trädet innan vi vinkade adjö för den här gången. Några av oss kommer att ses innan nästa träff, som äger rum den 3 oktober, och då blir det på Bokmässan. Det är alltid lika trevligt med Bokmässan, oavsett om man är besökare eller utställare, tycker jag.

Välkomna till Grim förlags monter B04:79, där jag kommer att finnas alla fyra dagarna!

tisdag 31 juli 2018

Tankar kring Lilla Rosie



Lilla Rosie av Birgitta Fernström är en mycket charmig liten regnbågsbok för små barn. Lilla Rosie lever sina första fyra år i en klassisk kärnfamilj, men när föräldrarna allt oftare grälar och skilsmässan snart är ett faktum vänds hela tillvaron uppochner.

Snart träffar Lilla Rosies mamma Iris och de flyttar ihop. Även Lilla Rosies pappa träffar en ny kärlek och med hans nya fru får Lilla Rosie inte mindre är tre mammor som hon tycker om.

Berättelsen om Lilla Rosie är både söt och tänkvärd och illustratören Ingegerd Härgestam har fångat Lilla Rosie på ett mycket fint sätt. Särskilt talande är bilden på den sida där vi får veta att mamma och pappa ska skilja sig, trots att Lilla Rosie säger att de inte får. Hon försöker bokstavligen att hålla ihop familjen med sina rosa armar, men det är förstås omöjligt för ett barn.

En annan illustration som jag tycker särskilt mycket om är den när Lilla Rosie och hennes kusin Filip klär ut katten Tusse till prinsessa, trots att han är en hankatt. Det är en väldigt rolig bild och han ser verkligen indignerad ut, skulle jag vilja säga. Om det beror på att han inte vill vara just prinsessa eller om han helt enkelt inte tycker om att bli utklädd låter jag vara osagt, men kul är det i alla fall.

Jag tycker mycket om Birgittas trevliga böcker om den söta Pyttepojken Pelle och jag har tidigare skrivit om både Pyttepojken Pelle i blåsväder och uppföljaren Pyttepojken Pelle och stjärnfallet. Just som Glimmergumman, som författaren så träffande kallar sig, bestämt sig för att skriva en tredje bok om lille Pelle dök Lilla Rosie upp istället och då valde Birgitta att skriva om henne istället.

Det gjorde hon alldeles rätt i. Lilla Rosie kan helt säkert vara en bra bok för små barn som har någon förälder som plötsligt kommer ut som homosexuell och även för andra barn, för alla behöver få veta att det är precis lika bra att ha en regnbågsfamilj som att ha en kärnfamilj.

En liten invändning jag har är dock att jag tycker att Birgitta skulle skrivit att Lilla Rosies mamma hittar en ny partner som hon flyttar ihop med. Nu står det att hon hittar en ny kompis och att de flyttar ihop. Det tycker jag är synd, för det är trots allt skillnad på en vänskapsrelation och en kärleksrelation och detta är helt tydligt en ny partner.

I övrigt är det en lättläst och söt bok på alla vis och både bild och text samspelar på ett fint sätt.

söndag 24 juni 2018

Kvinnonamn i titeln - sommarens tema



Hos Catrin med Fia, Sofie, Cattis och Joanna

Juniträffen ägde rum en helt magisk måndagskväll (!) och vi kunde sitta ute hela kvällen. Den här gången träffades vi den 4 juni eftersom onsdagen var en röd dag och dessutom fasligt nära studentdagen den 8 juni. Vi var många som behövde förbereda lite inför denna stora dag, men några hade redan haft student, så det blev mer prat om detta ämne än om böcker denna gång. Det kändes lite högtidligt att kliva in i ett hem där det hängde ballonger i form av STUDENT i guld i köksfönstret. Det är lätt att kastas tillbaka till sin egen student och också börja tänka på de egna barnens kommande studentdagar. Det är ändå en väldigt speciell dag som man alltid bär med sig.

Några i gänget har ju klarat av studenten för flera år sedan, men vi var många nybörjare som gärna ville veta hur det hade gått och det verkade som om alla var nöjda, så det kändes fint.

Maj månads bok, Världen utan dig av Jill Santopolo, blev en trevlig bekantskap. Man förstod som läsare ganska tidigt hur boken förmodligen skulle sluta men vägen dit var ändå inte helt given och det hände saker längs vägen som vi inte var beredda på. Redan innan vi började läsa kunde vi på framsidan få veta att detta var en bok för alla som läst och älskar Livet efter dig och En dag. Det hade vi alla gjort, så vi misstänkte att vi skulle tycka om den här också. Jag var dock, uppriktigt sagt, aningen skeptisk, för ibland känns det som om en författare vill rida på en speciell framgångsvåg och härmar originalet för mycket. Så kände jag dock inte här och det gjorde ingen av oss.

Det var lättsam läsning som passar perfekt en sommardag på stranden eller i skuggan i hängmattan, men det fanns också ett stråk av allvar. Jag uppskattade särskilt att det hann gå ett par, tre år ibland när de två huvudpersonerna inte hade kontakt utan båda levde sina egna liv på varsitt håll i världen. Sedan var det något som gjorde att de hördes av igen. Någon tyckte att boken aldrig riktigt berörde och det var framför allt tankar från dem som lyssnat, så det kan finnas en skillnad där.

Språket var enkelt och flytande, och åren gick på det där sättet som år gör. Saker bara händer och man går vidare och det blir inte alltid som man en gång trodde, men det kan också bli bra.

Det var ljuvligt att få sitta ute och äta av allt det goda som värdinnan dukade fram och framåt kvällen var det extra gott med både te och filt, för då blev det lite kyligt, trots allt.

Nästa gång vi ses är det redan september och det känns ofattbart så här när juni står i full blom, men vi vet att vi snart är där. Det är alltid lika spännande att välja tema inför sommaren och den här gången har vi bestämt oss för att läsa en valfri bok där det finns ett kvinnonamn i titeln. Det visade sig att det fanns ganska många böcker att välja på och jag har mejlat ut en lista till alla i gänget. Det blev hela två fulla A4-sidor efter bara en stunds googlande. Det ska bli väldigt spännande att se vad alla kommer att välja!

Jag kikade som hastigast i min egen bokhylla och där fanns till exempel dessa böcker med kvinnonamn i titel.

Efter en väldigt mysig kväll tillsammans återstod bara en sak och jag säger detsamma nu:

HA EN RIKTIGT GLAD OCH SKÖN SOMMAR! 



lördag 12 maj 2018

Dagens boktips: Vit krypta av Mariette Lindstein



Äntligen har jag tagit mig tid att läsa Vit krypta av Mariette Lindstein och det var en riktig bladvändare full av dramatik, spänning och syskonkärlek. Jag var på den trevliga releasefesten på Akademibokhandeln i Halmstad för ett par månader sedan och köpte ett rykande färskt exemplar direkt av författaren. Sedan gällde det bara att hitta tiden att läsa och nu har jag norpat åt mig ett gäng sköna timmar i solen på altanen. Och det var det värt!

Jag fångades direkt av tvillingarna Dani och Alex och vi kastas brutalt in i handlingen när Dani försvunnit spårlöst i samband med en fest. Medan Dani hålls fången i en vit krypta får Alex ett nervöst sammanbrott och vårdas på en psykiatrisk avdelning i en månad. När hon kommer ut igen är hennes enda fokus att hitta sin syster. Hon vägrar att ge upp sökandet trots att både dagarna och månaderna går.

Alex misstänker att en sekt har kidnappat Dani och hon förstår att det är bråttom att hitta henne innan det är för sent. För att finansiera sitt sökande börjar hon jobba på dejtingfirman Ash & Coal, som har en alldeles speciell profil med många namnkunniga personer som klienter.

En riktigt rafflande historia löper över sidorna och det är snudd på omöjligt att lägga ifrån sig boken när man börjat läsa. Vartenda kapitel slutar på ett sätt som gör att man bara måste läsa ett till. Kapitlen växlar mellan de båda systrarnas perspektiv och det är mycket snyggt upplagt och berättat.

Jag har slukat Mariette Lindsteins trilogi om sekten ViaTerra på Dimön och rekommenderat den många gånger till olika vänner. Mariette har själv stor erfarenhet av sekter eftersom hon var med i Scientologikyrkan i 25 år, så när hon skriver om hur en sekt kan förvandla kloka och omdömesgilla personer till nickedockor som slutar ifrågasätta saker och ting tar jag det på fullt allvar. Det finns de som säger att de aldrig skulle låta sig bli så manipulerade som Sofia Bauman blir i Sekten på Dimön, men Mariette har förklarat väldigt bra hur det hela hänger ihop. Framför allt är tiden en viktig faktor. Inget händer över en natt utan att går så stegvis och sakta att ens verklighetsperspektiv helt enkelt ändras.

På det sättet skiljer sig Vit krypta från trilogin. De första tre böckerna har verklighetsbakgrund och man får följa hur den lynnige ledaren Franz Oswald manipulerar sektmedlemmarna på väldigt otäcka vis under lång tid. Vit krypta är en fiktiv berättelse, men det betyder inte alls att den är fri från manipulation och förtryck. Nejdå, det finns sannerligen i stora doser här också och man undrar hela tiden som läsare vem man egentligen kan lita på. Det undrar Alex också.

Jag hoppas innerligt att det som händer Dani aldrig skulle kunna hända i verkligheten, men jag känner mig inte helt säker när jag läst boken. Så märklig som världen är ibland och så många tokiga människor som det faktiskt finns här på jorden så kan man aldrig helt säkert veta ...

Vit krypta är kort och gott en riktig bladvändare om makt, manipulation, sekter, passion och systerskap. Ett utmärkt boktips för kommande lata dagar som behöver kryddas en aning!

söndag 6 maj 2018

Magiskt firande på Böttö



På Böttö med Fia, Åsa Ö, Sofie, Malin, Åsa K, Cattis, Catrin, Heidi och Joanna

Vår resa till Böttö blev precis så fantastiskt som vi hade hoppats på. Till och med de ytterst svårflörtade vädergudarna var med oss denna ljuvliga majhelg.

Vi samlades vid Wahlborgs marina på Hinsholmen och snart kom vår inlånade kapten med motorbåten som skulle ta både oss och vår packning till Böttö. Alla hade fått tips om att resa med så lätt packning som möjligt för att slippa åka två vändor och det hade vi lyckats bra med, för vi fick med oss både folk och prylar i samma tur.

Även om det var soligt var det lite blåsigt och eftersom vi inte var den enda båten på havet den här eftermiddagen blev det en del vågor som vi skulle ta oss igenom. Helt plötsligt lyfte båten en bra bit i luften för att i nästa sekund landa med en duns i dalen mellan två vågor. Självklart blev vi ordentligt nedskvätta av nästa våg som med full kraft svepte in över fören. Jag, som satt så fint ute och njöt av den friska vårluften, blev totalt genomblöt från bakdelen och nedåt. Dessutom stannade någon liter vatten kvar på "stolen" så i denna pöl blev jag sittande tills vi var framme vid ön.

Så fort vi kommit in i det enorma huset på Böttö, som en gång i tiden rymde tre olika lägenheter för fyrvaktarna och ytterligare en för tillfälliga gäster, bytte jag om till mina tjocka, gosiga, leopardmönstrade mjukisbyxor, som var tänkta att tjäna som pyjamasbyxor, och hängde upp klänning, byxor, trosor och strumpor på tork. Vattendramat var det enda lilla missöde som hände, så det var skönt att det var så enkelt åtgärdat. Det kunde varit betydligt värre. Till exempel var jag livrädd över att jag (eller någon annan, för den delen) skulle halka i någon av de många trapporna eller missa att det var cirka 25 centimeters nivåskillnad mellan olika golv. Det hade kunnat leda till betydligt större katastrofer med tanke på att både kaptenen och båten lämnat ön så fort vi klivit i land. Vi var helt enkelt strandsatta där ute och en olycka hade varit förödande.

Kvällens värdinna är en av de nio ägarna till Böttö och hon inledde med att visa oss runt i huset och peka ut var man kunde uträtta sina behov. Husvisningen var fantastisk. Så här i efterhand ångrar jag dock lite att jag inte tog en extratur sista dagen. Det var nämligen så läckert med alla vinklar och vrår och halvtrappor och kringelikrokar att jag mest kände mig som Odysseus på sina irrfärder vid första visningen. En extra tur hade kanske gett mig en bättre överblick, för nu när jag tänker tillbaka kan jag inte riktigt måla upp alla bilder för min inre som jag hade önskat.

Som välkomstdrink, när alla hade installerat sig i olika rum här och var, fick vi bubbel med en skvätt limoncello i. Det var otroligt gott. Trots att jag älskar både limoncello och bubbel hade jag aldrig provat denna kombo förut, så det var riktigt kul att få testa det. Fräscht som en sommardag!

Till middag bjöds vi sedan på ungsbakad lax, risotto, sallad och en kall sås. Mmmmm, en ren njutning, så gott var det.

Det var så mycket annat vi pratade om och upplevde att april månads bok kom lite i skymundan, men det berodde inte enbart på att vi var så uppfyllda av Böttö, utan också på att endast två hade tagit sig igenom De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Båda hade dessutom lyssnat på den och den var inte helt lättlyssnad även om författaren läste på ett bra sätt. Jag försökte själv att lyssna, men efter ett par timmar orkade jag inte mer för jag tyckte att den var för rörig. Då var planen att läsa den istället, men då blev problemet att tiden inte räckte till. Kanske kan vi ta sommaruppehållet till hjälp för att komma ikapp med de böcker som vi ännu inte hunnit med ...

Kvällen blev verkligen fantastiskt trevlig och det var så mysigt att sitta där på ön och se både stora och små båtar åka förbi. Vi hade också tid att prata med varandra och det var värdefullt. Det finns alltid massor av saker som vi kan prata om och alltid saker som hänt sedan senast vi sågs.

Vi passade självklart också på att fira och sjunga för vår jubilar, för trots allt var det ju hennes 50-årsdag vi var där för att fira.

Efter en god natts sömn var det dags för frukost vid niotiden och det fanns så mycket gott att äta. Visserligen hade vi sett att värdinnan släpade med sig flera kassar fyllda av godsaker, men jag var ändå både förundrad och imponerad av hur mycket de faktiskt innehöll. Det blev en makalös hotellfrukost med flera sorters bröd, ägg, kaviar, ost, skinka, yoghurt, müsli och juicer. Mums!

Strax före klockan 11 kom så kaptenen tillbaka med båten och vi gjorde oss i ordning för hemfärd. Vi hade verkligen en fantastiskt fin kväll, natt och morgon på Böttö, men jag måste säga att jag gärna hade stannat lite till. Det var en magisk upplevelse utöver det vanliga och den vill man ju inte lämna!

Nästa gång ses vi en måndag, så det är verkligen ingen ordning på våra träffar nu för tiden. Men juni är alltid ganska stökig och denna gång är det dessutom dags för många av oss att ordna studentmottagningar just när bokcirkelveckan ligger. Först onsdagen är dessutom röd dag, eftersom det är Sveriges nationaldag just då. Efter en del grubblande bestämde vi oss alltså för att ses måndag den 4 juni. Fler detaljer ser ni som vanligt i högspalten.

Maj månads bok blev Världen utan dig av Jill Santopolo och vi hoppas förstås att många har hunnit läsa eller lyssna på den innan vi ses nästa gång.

Tusen tack, bästa Fia, för en oförglömlig vistelse på Böttö! Och grattis än en gång till de 50 första åren av ditt liv!

söndag 22 april 2018

Mysig kväll på halvön



Hos Åsa Ö med Cattis, Gerd, Åsa K, Catrin, Sussie och Joanna

Äntligen börjar vi få lite ljusare kvällar även om värmen och våren i sanningens namn låter vänta på sig lite till. Det var i alla fall härligt att det inte var kolsvart när vi sågs, även om det självklart hann mörkna en del innan vi skildes åt.

Mars månads bok Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson var det endast en enda, förutom jag själv, som läst ut. Två hade dock börjat och ytterligare två, som inte var närvarande, hade också börjat och ville fortsätta att läsa klart, för båda gillade språket och fångades. När bara två har läst blir förstås inte diskussionen så spänstig (särskilt inte som jag själv varit både redaktör för boken och valt den som månadsbok och därmed är part i målet), men vi pratade lite om den och hoppas kunna fortsätta även på nästa träff.

Den andra som läst gjorde något så spännande som läste upp särskilt välformulerade meningar som hon reagerat på och gillat. Jag blev självklart glad över det eftersom jag älskar bra språk och just detta med språket var huvudskälet till att jag valt Jag är Fiona som dödar som månadsbok.

Redan när jag valde boken förra månaden reagerade också ett par på att omslaget var så snyggt och det var förstås roligt att höra eftersom jag i allra högsta grad varit involverad även där.

Förhoppningsvis kommer flera att ha läst den nästa gång vi ses och då kanske vi kan få några minuter att prata om den också och inte bara april månads bok som är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Precis som De polyglotta älskarna av Lina Wolff, som vi läste tidigare i år, är detta en roman som vunnit Augustpriset, så det ska bli intressant att se vad vi tycker om den. Den finns även som ljudbok och är då inläst av författaren själv.

Vi passade också på att fatta ett par beslut angående de kommande två träffarna och då blir det som så att ordinarie träff, som skulle ägt rum på en restaurang i Göteborg, blir på en ö där en viss jubilar till bokcirkelmedlem är delägare i ett hus. Vi passar på att både fira och diskutera böcker fredag den 4 maj.

Träffen därpå flyttades till måndag den 4 juni och då ses vi hemma hos Catrin för att tillsammans välja ett tema för sommarens läsning. Allt detta har kommit på mejl till alla, men bra att ha det här också, eftersom det är enkelt att söka här.

Med magarna fyllda av allt från svampstuvning och ost till Polly och glass begav vi oss hemåt igen skymningen och nästa gång vi ses är vi ett antal mil från vår trygga halvö och installerar oss istället på en ö i Göteborgs skärgård. Vilket äventyr!

söndag 25 mars 2018

Jack - ett grymt boktips

Jag är verkligen inte först på den här bollen, men jag måste ändå skriva några ord om Christina Lindströms ungdomsroman Jack. Jack är en artonårig cool kille som blir förälskad i Freja som har en rosa mössa och en stor näsa. När de varit ihop ett litet tag kommer Jacks förflutna ikapp honom. På högstadiet var han en mobbare och han har också rört sig i nazistiska kretsar. Jack har förändrats men Freja blir besviken när hon förstår att han inte är den person hon trodde att han var.

Christina Lindström är lärare och för ett par år sedan jobbade vi på samma skola i några veckor. Då berättade hon att hon skrivit ungdomsböcker som hon själv saknade när hennes elever skulle läsa en bok. Det är svårt att hitta riktigt bra ungdomsböcker, så jag förstår henne precis. Så smart att hon då skrev egna. Jag blev nyfiken på hennes böcker för både hennes namn och flera av boktitlarna har dykt upp både här och där sedan vi jobbade tillsammans, men jag har inte tagit mig tid att läsa någon för det har alltid varit något annat som jag behövt prioritera.

Men nu så! Eller nu har jag faktiskt inte heller läst, om sanningen ska fram, utan jag har lyssnat. Jag brukar säga att jag tycker att det är svårt att lyssna för många språkliga nyanser försvinner för mig och dessutom tappar jag lätt koncentrationen och tankarna far iväg åt helt andra håll. Så var det dock inte alls med Jack. Tvärtom lyssnade jag hela tiden med stort intresse och det är en fantastiskt bra bok på så många sätt.

Först och främst är historien i sig väldigt bra. Det udda paret Jack och Freja är så charmiga att man bara måste få veta hur det går för dem, men sättet berättelsen är skriven på är det som verkligen lyfter boken. Det är rappt, spänstigt och ungdomligt på det bästa av sätt, det vill säga utan att det känns som om någon vuxen ansträngt sig för att låta tonårsaktig.

Fredde Granberg är inläsare och han gör ett utmärkt jobb. Jag har lyssnat på en del vuxenromaner där kvinnor med olika allvarsgrad i rösten läser och läser och läser. Så känns det inte alls här. Visst läser Fredde Granberg, det inser även jag, men han gör det med sådan inlevelse att han mer berättar för mig vad det är som händer och vad som sägs. Jag är inte ens i närheten av att tappa koncentrationen och börja tänka på något annat. Tempot gör det omöjligt att fladdra iväg i tankarna och det spänstiga språket med de träffsäkra uttrycken går fram utan några som helst bekymmer.

Jag är helt säker på att boken gör sig perfekt som fysisk bok, men jag är glatt överraskad över hur bra den är som ljudbok. Ett utmärkt boktips oavsett format, helt enkelt.




söndag 11 mars 2018

Bästa bokcirkeln äntligen hos mig igen



Hos Joanna med Åsa Ö, Åsa K, Cattis, Catrin, Fia, Sofie, Heidi och Malin

Vi turas om att vara värdinnor i bokcirkeln, men eftersom vi är rätt många och dessutom har uppehåll under sommaren betyder det att det går ungefär ett och ett halvt år mellan gångerna man är värdinna. Det gör att man verkligen längtar efter sin tur - både för att man får välja bok och för att det är kul att få ha hela det härliga gänget hemma hos sig.

I onsdags var det äntligen min tur och till min stora glädje kom det riktigt många den här kvällen. Förra gången var det precis tvärtom om, så det var med stor glädje jag dukade fram hela nio kuvert kring vårt stora runda bord. Ett som som vi i familjen verkligen älskar och som är inspirerat av en annan tjej i bokcirkeln som också har ett runt bord. När vi satt där för ett antal år sedan var vi många som ville ha just ett sådant bord, men det kräver sitt utrymme, så det var omöjligt för vår del då. Men nu har vi ett och det är underbart trevligt när det gäller att hålla ett samtal i luften hela tiden.

Bortsett från att det är roligt i största allmänhet när vi är många så finns det en annan tydlig fördel med det också och det är att ju fler vi är desto fler har läst eller lyssnat på månadens bok. Det resulterar förstås i mer spännande samtal än om bara ett par har tagit sig igenom boken. Den här gången hade de allra flesta läst eller lyssnat och därför blev det en ovanligt intressant diskussion.

Vi tyckte ganska olika och det tycker jag alltid är lite extra kul, för det ger mer bränsle till diskussionen än om alla bara håller med föregående talare. Vi hade läst De polyglotta älskarna av Lina Wolff och redan titeln blev det förstås en del prat om. Jag tror inte att någon av oss kände till ordet polyglott innan denna bok kom ut. Vi var helt säkert många som visste att poly betyder flera, men vad är en glott? De flesta av oss hade småbarn när Gnottarna gick som barnprogram, men vi förstod att det inte hade med saken att göra, trots att en glott och en gnott låter närbesläktat. En googling gav vid handen att polyglott är en flerspråkig person - fjärran de pälsiga gnottarna i sin håla.

Ett par som lyssnade tyckte att det var svårt att komma in i boken och den ena störde sig direkt på titeln eftersom hon fick kolla upp vad den egentligen betydde. Det blev inte bättre av att det sedan dök upp även andra ord som kändes märkvärdiga och som hon inte kände till.

En tredje fick upp bilder av Edward Blom när Calisto dök upp i handlingen och det fick verkligen jag med, så det var riktigt roligt (men egentligen ganska tragiskt för charmige Edward Bloms del) att det var fler än jag som tänkte så.

Vi diskuterande också människosynen och hur vissa personer såg på sina medmänniskor. Inte minst receptionisten tyckte vi synd om.

Vi var i alla fall till slut två som tyckte att boken var riktigt bra. Vi tyckte båda att den var välskriven och att det var både klurigt och ovanligt att handlingen egentligen kretsade kring ett manus. Den gav en hel del tankar kring vad människor egentligen sysslar med, för hur kan Ellinor stanna kvar i ett hus under de förhållanden som är? Hur lever hon vanligen sitt liv? Och markisinnan? Inte ens en finfin titel ger ett enkelt liv.

Boken hade många olika bottnar och vi fick en inblick i hur väldigt olika människor tänker och agerar. Jag tror att boken vinner på att läsas och inte lyssnas på. Det blir på ett annat sätt när man läser själv än om man låter någon annan läsa för en. Jag skulle säga att detta var en bok där det blev väldigt tydligt, för de som lyssnade hade svårt att komma in i den och det hade inte alls till exempel jag som läste. Det kan vara en smaksak men jag tror inte att det är så enkelt alla gånger.

Vi hann som vanligt prata om andra saker också, som alla de där dejting-programmen som ständigt sänds på alla möjliga tv-kanaler. Sedan vi diskuterade ämnet senast har en ny svensk säsong av Gift vid första ögonkastet börjat sändas och även det helt nya konceptet Are you the one har lanserats. Vi både skrattar och förfasar oss, men tittar är vi flera som gör. Åtminstone på något eller några av alla de program som finns på temat.

Av någon anledning pratade vi också om att stå respektive sitta på sitt jobb. En i gänget berättade att hon alltid står när hon jobbar och bara när hon är på möten sitter hon ner. Hon hade en hel del tips om hur man kan börja stå upp om man tycker att det är motigt från början. Man kan till exempel bestämma sig för att alltid stå upp i tio minuter när man kommer tillbaka till sin arbetsplats efter att ha varit på möte, toaletten eller lunch. Man kan också, om man blir trött, ta en stol och vila ena knät mot det en stund. Bra tips där.

Till slut var det dags för mig som värdinna att välja den nya månadsboken. Vi väljer ju vanligen en hyfsat nyutkommen pocket, men den här gången bestämde jag mig för att tillåta mig att vara lite busig. Det är nämligen så att jag har varit redaktör för Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson och jag blev så fascinerad av mixen mellan ett vackert och träffsäkert språk och det brutala hämndmotiv som genomsyrar boken. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att få höra vad mina kära bokcirkelväninnor tycker om denna annorlunda bok, så det gick bara inte att låta bli att välja den. Den finns inte som ljudbok, men väl som e-bok på Storytel, så det går att välja mellan att köpa boken och att läsa den som e-bok. Läsa den i någon form är dock konceptet som bjuds och bara det känns ovanligt eftersom allt fler lyssnar nu för tiden. Jag ser verkligen fram emot många synpunkter och åsikter nästa gång vi ses.

Så här i mars ligger snön fortfarande tjock på marken, men jag hoppas innerligt att det är vår nästa gång vi ses. Nu längtar vi alla efter sol och värme!

söndag 18 februari 2018

Tullen blev vår mötesplats



På Tullen 8:2 med Åsa Ö, Cattis, Catrin, Sofie, Sussie och Joanna

På grund av sjukdom ställdes träffen hos månadens värdinna in med ett par dagars varsel och mitt i allt var det svårt för någon att hastigt och lustigt ta över stafettpinnen. Istället för att vara hemma hos någon bestämde vi oss för att träffas på Tullen i Kungsbacka 8:2 istället. Det blev helt perfekt eftersom det betydde att ingen behövde kasta om allt för mycket i sitt schema utan istället som vanligt bege sig till dukat bord.

Förra månadens bok var Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. En lång och krånglig titel som jag inte tänker skriva fler gånger - hehe. Vi var i alla fall några som tagit oss igenom boken och när vi närmade oss slutet tyckte vi att den, trots stöket vi upplevde i början med alla olika karaktärer och det faktum att boken enbart består av brev och telegram, var rätt trevlig. En som börjat lyssna på den konstaterade dock snabbt att det var omöjligt att hålla isär vem som skrev till vem och lika omöjligt att få en känsla för de olika personerna när det handlade om så många.

Det höll vi andra med om men mot slutet utkristalliserades vissa personer och då blev det lättare att hålla ordning på alla. Personligen måste jag dock säga att jag aldrig i livet hade klarat att lyssna på den. Att man ens gör den här typen av böcker till ljudbok är en total gåta för mig som lätt fladdrar iväg i tanken om jag inte blir fångad av berättelse där jag kan ordning på saker och ting. Idén med att basera en hel bok enbart på brev och telegram är intressant och vi log lite åt att det gick betydligt snabbare att få fram breven på Guernsey förr i tiden än här hemma i Sverige nu för tiden.

Rent språkligt tycker jag att författarna fångat hur man antagligen uttryckte sig på den tiden (utan att ha varit med själv verkar det rimligt), men samtidigt gjorde det gammaldags språket att det dels var ännu svårare att komma karaktärerna nära och dels också extra svårt att hålla isär dem eftersom de lät på samma sätt allihop.

Sammantaget tyckte vi att boken mot slutet tog sig och var rätt charmig, men det är heller inte konstigt om man ger upp någonstans längs vägen.

Eftersom sportlovet var på väg pratade vi en del av vad vi skulle göra och det var många som hade olika planer på gång, så det ska bli trevligt att följa upp samtalet nästa gång och höra hur allt föll ut. Vi hoppas på trevliga upplevelser och inga brutna kroppsdelar.

En del jobbprat med det som vanligt och det är väl så med de flesta av oss att vi jobbar lite väl mycket. Det är roligt att ha mycket att göra och vara värdefull på jobbet, men det får heller inte äta upp oss. Vi är flera som behöver bli bättre på att vara ledig kvällar och helger.

Februari månads bok är Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Trots att värdinnan var sjuk hade hon valt en bok och det var vi alla glada över. Det ska bli väldigt intressant att äntligen få läsa denna omtalade bok.

Nu blir det allt ljusare på kvällarna och kanske, kanske är det fortfarande lite ljust när vi ses nästa gång. Hoppas det!

torsdag 25 januari 2018

Jag är Fiona som dödar - grym bok

Självklart är jag aningen partisk, men Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson är verkligen en fantastisk bok. Min vän och förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag får ibland manus via mejl och om manuset verkar intressant nog att ge ut brukar hon konsultera mig innan hon slutgiltigt bestämmer sig. Hon är boss och den som fattar besluten, för det är faktiskt hennes förlag, men hon brukar ändå stämma av med mig vad jag tycker.

Så icke denna gång.

Annika bestämde sig direkt. Visserligen behövde manuset putsas lite, men att det skulle ut var det ingen tvekan om. När hon redan var helt säker skickade hon manuset till mig och jag höll genast med.

Jag är Fiona som dödar är en av de mest speciella böcker jag arbetat med som redaktör. Jag brukar vara redaktör för de böcker som kommer ut på Grim förlag och det är alltid ett roligt och stimulerande uppdrag eftersom allt som ges ut där redan från början håller hög kvalitet och framför allt har något unikt.

Det första jag lade märke till när jag började läsa manuset var att det inte fanns några anföringstecken trots att människor talade med varandra. Kunde inte författaren Urban Johansson kosta på sig några talstreck eller citattecken som vanligt folk? Nej, det kunde han tydligen inte, och det förbryllade mig en smula i början. Men efter bara ett par sidor hade jag helt accepterat det och det kändes som ett väldigt medvetet sätt att få hela texten att hänga ihop väldigt tätt istället för att dela upp den i brödtext och dialog. Älskar genomtänkta grepp!

Det märktes direkt att språket var viktigt för författaren. Det är gott om riktigt snygga formuleringar. Eller vad sägs om dessa pärlor?

"Ironiskt, tänker jag, att Adels mjuka händer, gjorda för en dans med rostfria instrument, styr en buss med begynnande rost."

"Skatteverket, och därmed konungariket Sverige, har dock förvånansvärt stort tålamod med svårläslig handstil, så länge den kombineras med noggrannhet och extremt få sjukdagar."

"Stick och brinn, sa jag. Jag är redan gift. Som i råttgift."

Förutom det rent tekniska och språkliga var dessutom själva storyn oerhört stark. Fiona har varit utsatt för sexuella övergrepp under sin uppväxt och hon är bara arton år när hon bestämmer sig för att hämnas på det tydligaste av vis. Förövarna ska få betala med sitt liv för vad de gjort henne och andra. Men hon nöjer sig inte med det. Alla ska dessutom få veta varför de mördats. Deras smutsiga hemligheter ska lämna de mörka skuggorna och exponeras i starkt ljus.

Jag är Fiona som dödar är en riktigt ryslig, gripande och välskriven thriller som det är omöjligt att lägga ifrån sig.

Nu är det äntligen dags för er alla att möta Fiona. Idag släpps boken som inte kommer att lämna någon oberörd - det är jag säker på. Redan baksidestexten visar det speciella språket boken är skriven på och det finns också ett generöst provläsningsavsnitt för den som blir nyfiken och vill läsa mer. Det här är baksidestexten:

Fiona är arton när hennes inre väggar spricker och tjäran rinner ut. Alltför många ofrivilliga möten har nått sin kulmen. År efter år, svin efter svin - det måste få ett slut. De som tagit hennes själ medan de roat sig med hennes kropp måste betala priset. Det högsta priset.
Samtidigt lockar ett annat liv. Det hela och rena livet där kärleken till litteraturen, konsten och musiken sakta läker ständigt blödande sår genom det vackra som mästarna förmedlar bortom tid och rum.
Frustration och ångest blir förödande i kombination med vrede och handlingskraft.
Hon blir Fiona som dödar.

måndag 15 januari 2018

Årets första träff blev färgglad


Hos Cattis med Åsa Ö, Sussie, Fia, Gerd, Åsa K, Catrin och Joanna

Som vanligt var det jättetrevligt att träffas igen efter juluppehållet. Första veckan i december träffades vi på Pinchos, men eftersom det inte var någon riktig bokcirkelkväll på grund av att vi faktiskt inte skulle prata om någon bok utan bara umgås rent allmänt, skrev jag inget om den träffen. Trevligt hade vi i alla fall och det kan ju vara kul att veta för alla som inte kunde komma. Som om någon trodde något annat!

Den här gången fokuserade vi istället rejält på månadsboken Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Eller gjorde vi det egentligen? Nja, det kan man nog faktiskt tycka lite olika om, för när vi hade pratat om vilka färger vi ansåg oss själva och våra bokcirkelväninnor vara, klarade vi av själva boken på bara några få minuter. Kort sagt tyckte vi att den var underhållande skriven, men egentligen knappast nyskapande inom personlighetsanalysområdet, vilket heller inte författaren hävdar. Vi tyckte att den var lite pratig och att den kunde ha kortats, men samtidigt tyckte vi att den var rolig och att vi blev smittade att tänka i färger.

Kvällens stora behållning var förstås att vi redan för två månader sedan bestämde oss för att analysera varandra utifrån färgerna röd, gul, grön och blå, precis som tanken är med boken. Det visade sig att det blev fler överraskningar än vi trodde och att vi också hade lite olika bilder av varandra. Kvällens värdinna hade pedagogiskt nog lånat hem massor av duploklossar och medan vi berättade vilken färg eller vilka färger vi tyckte att någon hade fick vi lägga ner klossar i motsvarande färg i en stor cylinder. På så vis blev det också väldigt visuellt vad vi faktiskt tyckte om varandra.


Det var riktigt roligt att höra vad alla tyckte och tänkte och för min egen del fick jag fler färger än jag räknade med för jag fick faktiskt alla fyra men av olika personer. Alldeles enkelt var det inte att analysera ett gäng väninnor som vi faktiskt är. Det är skillnad på en arbetsplats eller i en familj där det på ett naturligt sätt ofta uppstår friktion av olika slag, men i en kompisgrupp som en bokcirkel innerst inne är, blir det annorlunda. Där finns ingen som automatiskt är chef som ofta är röd. Bortsett från att jag förstås är lite drivande eftersom jag startade den för över femton år sedan och också är den som uppdaterar denna blogg och dessutom har gjort ett helt dokument med Regler och riktlinjer. Trots att detta inte kan sägas vara typiskt mig i allmänhet är det förstås givet att jag då blir både lite röd och lite blå av bara farten.

Väldigt roligt hade vi alla fall under våra analyser och jag tror att vi alla kände oss lite upplyfta och stärkta efteråt.

Vi hann inte prata om så värst mycket annat, men vi hann skåla för en i gänget som under jullovet fyllde 50 år och uppvaktades av oss med ett fint halsband som hon hade på sig kvällen till ära. Vi hann också äta en rejäl tonfisksallad, eftersom kvällens värdinna inte är så mackig av sig, och en kanelbullekladdklaka, som vi genast ville ha receptet på.

Januari månads bok blir Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Inte den enklaste och smidigaste titeln men texten inne i pocketboken är i alla fall inte alltför liten, vilken genast påpekades. Några av oss hade hört talas om den och ser fram emot att läsa den, för den lär vara bra. Inte minst ska karaktärerna ar sådana att man vill umgås med dem mer efter att ha läst klart boken och det låter trevligt.

Nästa gång vi ses är det februari, men innan dess ska några av oss till Rondo och avnjuta Tomas Ledin. Det har petite moi fått av mina fina bokcirkelflickor i 50-årspresent och det ska bli så himla roligt!