måndag 23 april 2012

Världsbokdagen firas

Här sitter jag på altanen och läser månadens
bokcirkelbok Ru av Kim Thúy.

Idag är det Världsbokdagen och det måste naturligtvis firas. Dagen är till för att uppmärksamma läsning och utgivning av litteratur och det är väldigt viktigt, men den är också till för att värna upphovsrätten och människors fria tillgång till information och det är i nätets tidevarv inte heller oväsentligt.

Idag är det så lätt att sprida information, men nås alla av den? Lika lätt att det att kopiera någons text och sprida den för egen vinning.

Något att tänka på en dag som denna!

onsdag 11 april 2012

Spännande livechatt med författaren


Jag har haft glädjen att få bli inbjuden till en livechatt på en av mina absoluta favoritsajter Boktipset.se och det blev ännu roligare än jag vågade tro. 

För någon vecka sedan fick jag ett mejl där Boktipset undrade om jag möjligen vill ha boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber och sedan livechatta med författaren om boken. Jag hade hört talas om den tidigare och var väldigt nyfiken på den, så jag tackade utan att tveka ja. 

Jag läste boken i en flygande fläng. Den var mycket lätt att komma in i och hade ett språk som flöt som en porlande bäck i ett landskap med både småsten och grästuvor. Det tog faktiskt bara några timmar att läsa ut den, för jag ville inte lägga ifrån mig den utan att få veta hur det skulle gå.

Vi får följa två olika kvinnor under samma tid; den bedragna frun och älskarinnan. Båda skildras naket och med stor psykologisk träffsäkerhet. Jag har inga problem alls med att identifiera mig med båda kvinnorna, utan att ha varit i vare sig den ena eller den andras skor. Känslan när det gäller frun landar som en iskall slush rätt ner i magen när hon får veta om makens otrohet medan det känns som om älskarinnan har ett sår som inte vill läka, för någon, hon själv och den gifte mannen, pillar på det hela tiden.

livechatten hände något otroligt spännande som jag faktiskt inte tror att jag har upplevt förr. Jag insåg att jag missuppfattat boken i grunden. Hur var det möjligt? Jag som tyckte så mycket om den och dessutom läste den i så gott som ett enda svep? Det fanns inget utrymme för missförstånd och heller inget läsglapp som kunde orsakat det. Trodde jag.

Enda trösten var att jag inte var ensam om att ha missuppfattat det hela, för flera på chatten hade läst boken precis som jag, och författaren själv tyckte att hon gjort en för subtil grej där, som hon uttryckte saken.

Det som jag hade missuppfattat var att jag trodde att det handlade om frun och älskarinnan till samme man. Inte att det var en bedragen fru och hennes otrogne man i den ena historien och så en kvinna som var älskarinna åt en annan gift man i den andra berättelsen som löpte parallellt. Allt stämde ju så bra; älskarinnan var många år yngre, mannen lämnade aldrig sin fru trots sin förälskelse osv osv.

Det enda som jag reagerade på var att när frun frågar maken vad älskarinnan heter blir svaret Disa. Lite längre fram i boken kallas älskarinnan Ella av bland andra sin kollega. Min enda tolkning av det var att maken ljugit om älskarinnans verkliga namn, för det passade utmärkt ihop med det faktum att han mörkat sin älskarinna under hela tre års tid. Jag hade inte fantasi nog att tänka att det var två olika kvinnor i helt olika liv. Faktiskt.

När jag fick veta det mitt under chatten förändrades förstås min egen bild av boken. Slutet blev mer begripligt och bättre. Det var ju så kul att ha Suzanna Dilber själv på andra sidan datorn som kunde förklara varför hon valde att inte låta samma man stå i centrum för de båda kvinnorna och jag gillar hennes svar:

Joanna Björkqvist: Jag gjorde så av flera olika skäl. För det första för att inte behöva ställa de här två kvinnorna mot varandra i ett slut, att det faktiskt inte är frågan om att en av dem har mer rätt än den andra utan kunna hålla båda om ryggen hela vägen i skrivandet. För det andra för att det för mig gjorde historien större och mer allmängiltig, och för att jag själv personligen tror att otroheter som pågår över tid och inte bara är ett ”konferensknull” påminner om varandra väldigt mycket. För mig var poängen att det hade kunnat vara samma, för de är likartade, men de är inte samma. De lever vid sidan av varann på varsin sida en gata, men lever inte samma liv.

Jag håller med om att hela boken blir mer allmängiltig när man ser det så, men det kom i alla fall som en överraskning.

Några chattande läsare hade hakat upp sig på att en del av det som handlade om älskarinnan var kursivt, men det störde jag mig inte alls på, utan jag tolkade det direkt som att de bitarna var i förfluten tid, medan det som inte var kursivt var i nutid. Det sa författaren var rätt uppfattat - puh!

Den här boken hade passat utmärkt som månadsbok i vår bokcirkel, för det finns hur mycket som helst att diskutera i den. Vem sympatiserar man mest med eller känner mest ömhet inför? Vad skulle man själv gjort om man varit i den ena eller den andras situation? Är kvinnornas olika agerande logiskt? Vad tänker och tycker vi om de båda gifta männen?

En mycket bra, intressant, tänkvärd och sällsynt välskriven debutbok med vackert genomarbetat språk.

Min favoritmening i romanen får avsluta blogginlägget. Ella formulerar sina tankar så fint:

”Trodde du verkligen att jag levde i mitt leende, att det inte låg varmt och lekande i handen som du hade i fickan?”

tisdag 10 april 2012

Bokcirkelkväll med förhinder



Hos Lena med Åsa Ö, Millan, Heidi, Catrin och Joanna

Vi träffades i påskveckan och då var det inte påsklov ännu, men det fanns ändå många olika orsaker till att vi blev så få ett par dagar före långfredagen. Själv var jag ute i mycket god tid och det behövdes för köerna kring Göteborg var enorma. Det tog dubbelt så lång tid att komma fram jämfört med vad det gör om man åker när det inte är rusningstrafik.

Jag var först på plats och snart droppade det in fler. Sedan ringde en mobiltelefon. En i gänget var redan sen och hade hon fastnat totalt i trafiken och det var värre än när vi andra passerat storstan, för det stod helt stilla. Efter några minuter ringde det igen. Nu hade hon sett fyra ambulanser och två brandbilar komma tutande förbi i de trånga leden och hon förstod att det var en trafikolycka som stoppade upp trafiken.

Vi började prata så smått om våra liv istället för att prata om förra månadens bok som vi alltid gör, för vi var måna om att hon skulle hinna fram. Särskilt viktigt kändes det eftersom den försenade faktiskt var den som valt boken. Klart att hon ville vara med i diskussionen och få veta vad vi tyckte.

Alla var hungriga så vi pratade en del om det som bjöds och de fruktiga bröden, som börjat dyka upp här och var fanns, och dessutom två sorters exklusiv juice, som vi skojade om lite, eftersom glasen vi fick var så stora. Det räckte med att hälla upp halva glaset, så var hälften av juicen slut. Pestooliverna var också en succé och skålen åkte fram och tillbaka under lång tid.

Efter någon dryg timme ringde telefonen igen. Nu leddes trafiken om, så hon fick snigla sig söderöver igen. Då gav hon upp. Vi hade alla full förståelse för att hon valde att åka hem igen, för om hon valt att åka tillbaka genom Tingstadstunneln och därefter norrut på andra sidan Göta Älv skulle hon kommit minst två timmar senare än vi andra och det är inte särskilt kul.

Vi googlade på olyckan och fick veta att fyra bilar varit inblandade i kollosionen och den enda trösten i eländet var att vår bokcirkeltjej inte var inblandad i olyckan, utan endast drabbad av köerna.

Med vetskapen om att hon vänt började vi diskutera förra månadens bok Till sista andetaget av Anne Swärd och det blev en mycket livlig diskussion. Eller livlig är kanske för mycket sagt, för den var ganska dämpad. Snarare var det så att alla hade ovanligt starka känslor för boken, för den hade berört oss mycket.

En berättade att hon glad i hågen packat ner boken i handbagaget inför sin utlandresa och under de fem timmar som flygresan pågick hann hon ganska långt in i boken. Men ju mer hon läste desto sämre mådde hon. Hon berättade att hon upplevde ett tryck över bröstet så tragisk var historien. Vi andra förstod precis vad hon menade. Det var en ovanligt plågsam historia.

Under hela boken har Lo och Lukas ett mycket märkligt förhållande till varandra och något par kan man verkligen inte säga att de är, men de lär känna varandra redan som barn fast Lukas är några viktiga år äldre. Lite pedofilvarning kände vissa av oss, men ändå var det inte så enkelt. Absolut inte.

Lo kom från en oerhört annorlunda familj och om vi ska hårddra det hela tyckte vi nog alla att de allra flesta detaljerna i boken var udda, men ändå genomtänkta, och att det mesta som hände var tragiskt.

Språket var väldigt genomarbetat och omsorgsfullt använt, men ett par upplevde att det var svårt att komma in i boken och att det även sedan man kommit in i den var jobbigt att läsa den. Man dansade inte över sidorna och detta förstärktes av att det var ont om dialoger, som rent visuellt annars lättar upp en sida.

När jag mot slutet av diskussionen ville summera allas tankar för att kunna skriva ner lite funderingar här på bloggen var det svårt att få svar på om det var en bra eller dålig bok, om man generaliserar grovt. Mycket av handlingen kan jag inte återge här, för då förstörs läsupplevelsen, men inte ens allas tankar kan jag ta upp, utan risk för att förstöra läsningen för kommande bokläsare.

De flesta påstod dock att detta var en välskriven bok, men trots det skulle de inte rekommendera den till andra på grund av tragiken i den. Den var helt enkelt för hemsk på flera sätt. Hon som läst boken i fem timmar på flygplanet utomlands packade ner boken i det incheckade bagaget på hemvägen, trots att hon inte läst ut den. Hon ville inte uppleva det ångestfyllda trycket över bröstet på resan en gång till, utan valde att läsa klart den hemma istället.

Det säger en del om hur den faktiskt berörde oss alla, för vi kunde lätt förstå vad hon menade.

Efter denna tunga del av kvällen bjöds vi på en efterrätt som de flesta jublade åt och som värdinnan upptäckt via halv åtta hos mig. Det var en tårta med botten av mixade digestivekex och smör, en kolasås ovanpå det, ett lager skivad banan och slutligen ett tjock lager vispad grädde. En uppskattad kaloribomb.

Vi hann också prata lite om sjukdomar och tandvärk, när vi ändå var i gång med elände, men sedan började vi prata om något roligare istället. Vi brukar ju gå ut i maj, istället för i juni, nu för tiden och denna gång passade vi på att fatta ett nytt beslut, på grund yttre omständigheter.

Efter att ha varit på Incontro flera år i rad kände vi att det kunde vara kul med något annat. Någon lanserade Restaurang Mañana, som enligt dem själva har Göteborgs bästa tapas. Eftersom vi alla gillar tapas slog vi till.

När vi ändå var igång med nya fräscha beslut passade vi på att fatta ett tillfälligt beslut också. Vi ändrade utgången från första fredagen i maj till andra, så som ni ser i högerspalten så ses vi fredagen den 11 maj detta år.

När det gäller juniträffen är det bra om alla redan nu meddelar om ni tycker att onsdagen den 6 juni är det bästa datumet. Det finns två krux med det och det ena är att det är Sveriges nationaldag och somliga kanske passar på att fira på annat sätt än med bokcirkeln och det andra är att det är många som tar studenten kring detta datum. Vi behöver få veta vad ni tycker, så vi kan fatta ett beslut, snarast möjligt.

Till slut var det dags för månadens nya bok och kvällen värdinna, som annars mestadels läser deckare, vände sig till personalen i bokaffären för att få tips. De rekommenderade Ru av Kim Thúy, som värdinnan tidigare sett på nätet och som fångat hennes intresse. Förvåningen var dock stor när det visade sig vara en mycket tunn liten bok. Ingen i bokcirkel protesterade dock mot tunnheten, utan gladde sig istället åt det, så så fick det bli.

Efter en trevlig kväll med vår decimerade skara var det dags att vända hemåt igen och vi påpekade alla vikten av att köra försiktigt. När vi kommit en bit på väg såg vi direkt var olyckan tidigare under kvällen ägt rum, för fortfarande stod det ett par bärgningsbilar på plats med sina blinkade ljus.

Som tur var var det både lugnt och glest i trafiken när vi åkte hem och det var vi alla tacksamma för.

Nästa gång vi ses blir det på en tapasrestaurang på Kungshöjd och då hoppas vi att temperaturen når lite över tre plusgrader...