onsdag 22 september 2021

Mullbärsträdet i Aleppo av Kadir Meral


Ibland läser man en bok som innehåller allt. En bok som innehåller så mycket att man blir helt överrumplad och nästan alldeles matt. Precis så är det med Mullbärsträdet i Aleppo av Kadir Meral som släpptes på Hoi förlag igår. Den innehåller dramatik, kärlek, hat, våld, lycka, glädje, sorg, liv, död - allt!

Eftersom jag haft den stora förmånen att få vara redaktör till boken har jag haft kontakt med författaren medan han mejslat fram den här fina berättelsen. En av de första sakerna som jag mejlade till honom och undrade var hur han burit sig åt för att nästla sig in så i sina karaktärers hjärnor. Det är verkligen skickligt för hur kan man skildra en osympatisk person så att vi läsare faktiskt förstår hur han tänker? Och hur kan han komma så nära huvudkaraktärerna Tareq och Zahra att det för mig som läsare känns som människor jag känner? Och Radovan? Och Mijalko? Och Natalja som han så kärleksfullt porträtterar?


Kadir är utan tvekan en historieberättare utöver det vanliga. Han är mästerlig på att komma på en historia och berätta den. Han bara har det i sig. Det betyder förstås inte att han kan strunta i att göra research. Nejdå, tvärtom. För att den historia som Kadir har inom sig ska bli precis så trovärdig och verka precis så sann som Mullbärsträdet i Aleppo gör krävs en del efterforskningar. 

Han berättade på den flotta releasefesten igår att han var tacksam över att såväl Polismyndigheten som Migrationsverket hjälpt honom med information om hur det verkligen går till. Hur fungerar ett tufft förhör med en råbarkad IS-återvändare egentligen? Och hur handläggs ett asylärende till nu för tiden? Alla de här detaljerna gör att man verkligen tror på historien. Den känns oerhört autentisk och det får mig som läsare att engagera mig djupt i berättelsen. 


I grund och botten handlar allt om Tareq, som lämnar Syrien sedan hela hans familj dödats när hemmet jämnades med marken i en attack, och Zahra, som har ett rent helvete bakom sig sedan hon varit fånge hos IS. Båda flyr för livet under mycket farliga och otäcka omständigheter och hamnar så småningom i Sverige. Men livet i det nya landet blir inte så rosenskimrande och lugnt som de hoppats på. Ondskan de båda flydde från dyker upp när de minst anar det och ställer allt på ända.

Språket i romanen är också så fint, för sättet karaktärerna uttrycker sig på är deras eget. Jag älskar när jag känner igen en författares sätt att skriva samtidigt som karaktärerna får eget liv just utifrån hur de talar och för sig. Detta var något jag upplevde redan i Kadris debutroman Pojken som följer sin skugga, som jag bloggade om 2019, men sedan debuten har språket förfinats ytterligare och det är ett sant nöje att få uppleva det.


Känslan man får av Orienten i boken gick igen på releasefesten på Jenin grill i Kungälv igår. Det var ett riktigt mysigt ställe med så goda röror att jag hade kunnat äta dem varje dag. Det var också underbart att få uppleva att hela högen med böcker på bilden tog slut så Kadirs snälla fru Josefin fick åka och hämta en ny kartong. Det värmer mitt hjärta att så många ville köpa boken, för den förtjänar verkligen många läsare. 

I releasepresent av mig fick Kadir en ljusstake från Majas Cottage, som stöder Barncancerfonden och har bidragit med flera miljoner konor till forskningen genom åren. Jag ville köpa något som knöt an till träd-temat med tanke på romanens namn och när jag hittade lyktan med lönnlöv på föll alla bitar på plats. Det passade så väldigt bra för jag bor på Lönnvägen och det är just på Lönnvägen jag läst den här fina berättelsen. Mullbärstädet i Aleppo finns nu i bokform på Lönnvägen i Onsala. Det är fint det!


Mullbärsträdet i Aleppo
 (läs gärna ett smakprov) är en fantastisk bok som inte kommer att lämna någon oberörd. Även unga vuxna som är vana vid ett snabbt tempo och mycket handling är en utmärkt målgrupp för denna pärla. Eftersom alla personer i berättelsen blev så levande för mig kan jag inte låta bli att undra vad som hände sedan. 

Det är så härligt när det känns så. 



tisdag 21 september 2021

Draken av Isabelle Törnqvist


Äntligen! Idag släpps den tredje och avslutande delen av Enigmatrilogin av Isabelle Törnqvist. Jag tror att många har längtat efter den här romanen och jag är säker på ingen kommer att bli besviken. Draken är en riktigt bra, välskriven och spännande berättelse och man vet dessutom aldrig riktigt var man har Isabelle. Man blir alltid överraskad när man läser hennes böcker och det uppskattar jag mycket. 

Till och med när det är tredje romanen och man tror att man vet hur det ska gå så händer oväntade saker som gör att man drar efter andan längs vägen. Ändå är allting hela tiden rimligt och tänkbart. Trots att det alltså är fantasy vi pratar om lyckas Isabelle leda oss på ett säkert sätt genom sin alldeles egen och speciella värld och göra den verklig för oss läsare. 

Redan i första delen, Fågeln, målade hon upp ett landskap som var så tydligt att det kändes som att titta på en film och faktum är att jag skulle önska att alla tre delarna blev film. De skulle passa utmärkt som film även om jag inser att det skulle bli väldigt dyra produktioner, för att skapa världen som Isabelle har hittat på låter sig inte riktigt göras i en lokal i Trollywood direkt. Men bra skulle det bli – ingen tvekan om det. 

Jag har haft det stora nöjet att få vara redaktör för samtliga tre böcker och det har varit härligt att se hur en redan från början väldigt begåvad författare blivit allt säkrare på hantverket. Isabelle har sin egen ton och redan efter någon sida känner jag igen hennes sätt att skriva. Det är rakt och stilsäkert och samtidigt lättläst utan att vara enkelt eller tråkigt. 

Språket passar berättelsen väldigt bra för det är en dramatisk berättelse vi bjuds på men det raka sättet som Isabelle skriver på gör att det aldrig blir svulstigt eller sentimentalt. Tvärtom kan det nästan bli mer gripande när det är så direkt och osentimentalt berättat. Särskilt finns det en scen med barn som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Den har etsat sig fast i mitt minne och är otroligt stark fortfarande, trots att det är flera månader sedan jag läste den. Eftersom jag inte vill spoila berättar jag inte mer än så, men jag tror att många läsare kommer att bli lika berörda som jag. 


Huvudkaraktären Svala är en intressant person med många bottnar och ett av Isabelles syften med sina böcker har varit att utforska gott och ont. Kan man vara både ond och god samtidigt? Kan man i grunden vara god men ändå begå onda handlingar? Jag gillar verkligen den filosofiska undertonen som finns som klangbotten i samtliga delar men som allra mest kommer fram i Draken.

Det är också härligt att se hur mycket Svala utvecklas som person hela tiden. Visserligen hinner det gå några år från vårt första möte med henne i Fågeln, via Kirin och tills vi skiljs åt i Draken - hon går från att vara barn till att bli en vuxen kvinna - men det är inte ofta man får uppleva en så tydlig utveckling som Svala genomgår. Allt hon går igenom, och det är verkligen en hel del, tvingar henne att utvecklas.

Hennes bäste vän Ahren går också igenom diverse hemskheter och det påverkar hans och Svalas relation till varandra. Även Jäger och Kaiser är intressanta karaktärer som utvecklas mycket under årens lopp. 

Så här står det om Draken på Adlibris:

I Shirin råder en ny ordningsmakt och Svalas inflytande är starkare än någonsin. Efter att ha konfronterats med sina mörka sidor börjar hon inse vilken roll hon har att fylla, att hon är den som ska leda folket mot frigörelse från CC och hans dödsherdar. 

Segern känns nära, Svala och hennes allierade är bara ett steg ifrån att skapa det mäktigaste vapnet på jorden – Draken. Men när något går fel kastas hela planen om intet. En mystisk sjukdom sveper genom staden och Svala är en av dem som drabbas. 

Jäger gör en upptäckt om chimärerna som förändrar allt och Ahren får ett nästintill ogenomförbart uppdrag av Draken. Han ställs inför ett omöjligt val som kommer att avgöra hela Shabalas öde.

 

Nog låter det spännande? Det är det också. 

Hoi förlag har ofta väldigt snygga omslag på sina böcker och Enigmatrilogin är sannerligen inget undantag. Tvärtom tycker jag att den här serien är något av det allra snyggaste förlaget släppt. Cecilia Pettersson på Pica Pica design har gjort ett strålande jobb. Hon har verkligen fångat en känsla. 

Draken är en bok som passar alla som gillar fantasy, men också alla som är intresserade av mänskliga relationer, vad människor betyder för varandra och vad man är beredd att göra för andra - och för världen. Inte minst passar den alla som gillar välskrivna, genomtänkta och bra böcker i allmänhet. Man måste absolut inte vara ett fantasyfan för att svepas med av Enigmatrilogin. 

En bra bok är en bra bok oavsett genre och det här är definitivt en bra bok.