söndag 21 november 2021

Stumt ljus av Boris Zetterlund

Ibland sticker ett manus ut lite extra för mig som redaktör. Det kan handla om en spännande karaktär, ett egensinnigt språk eller ett annorlunda innehåll. När jag fick manuset Stumt ljus av Boris Zetterlund på mitt bord fångade det genast mitt intresse. Det är kul att få läsa om något som jag knappt alls känner till men plötsligt upptäcker att jag gärna vill veta mer om. Precis så vara det med Stumt ljus som idag kommer ut på Hoi förlag

Romanen utspelar sig 1912 och filmens pionjärtid har just inletts. Tack vare att den unge Vilhelm kan italienska får han i uppdrag att resa till Trieste för att träffa en filmdistributör. På resan träffar han Simone som är några år äldre och också jobbar inom den nya spännande filmbranschen.

Upplevelserna på resan i Europa blir många och utmanande för den lite tafatte och oerfarne Vilhelm och kabaréer, caféer och andra äventyr blir plötsligt en del av hans vardag.

Redan tidigt i berättelsen blev det tydligt för mig att författaren lagt ner mycket tid på en omfattande research och det uppskattar jag. Jag tycker mycket om film och har alltid gillat att gå på bio, men mina kunskaper om filmens värld för över hundra år sedan är minst sagt begränsade så därför värdesätter jag att Boris delar med sig av sina djupa kunskaper på ett sätt som gör att det blir intressant för mig att läsa. Jag känner mig aldrig utanför, utan tvärtom inbjuden och välkommen till stumfilmens magiska värld.

Språket är ledigt och lätt samtidigt som det innehåller en del nödvändiga facktermer som dock aldrig blir för svåra eller jobbiga. På något sätt känns det att handlingen utspelar sig för över ett sekel sedan utan att språket känns ålderdomligt och högtravande. Jag tycker att Boris hittat en fin balans för att ta oss tillbaka i tiden och faktum är att när jag läser ser jag märkligt nog ofta scenerna i svartvitt. Det har jag aldrig upplevt tidigare.

Jag ser alltid manus och böcker som en film som rullar i mitt huvud medan jag läser och jag blev lite full i skratt när jag insåg att det mesta av det som händer i romanen har jag faktiskt tänkt mig i svartvitt, trots att den vanliga världen var lika färggrann 1912 som nu. Det var förstås endast filmerna som var svartvita.  Ändå slår det igenom så hos mig och det måste betyda att jag minsann förflyttas precis till den tid som Boris skildrar. 

Romanen handlar om väldigt mycket mer än enbart filmens värld för både Vilhelm och Simone har rätt så komplicerade liv med en hel del bagage att släpa runt på och då menar jag inte i form av resväskor. Ett smakprov hittar ni här

Det händer att författare har någon sida i slutet av boken med noter eller referenser som stödjer eller verifierar berättelsen man nyss läst. För min del slår Boris någon form av rekord för att vara i en skönlitterär roman. Han börjar med nästan fyra sidor med olika namn för även om Stumt ljus är fiktion så är det många personer och platser som har en historisk förankring. Efter sidorna med det intressanta persongalleriet kommer ytterligare tre sidor med noter där en hel del blinkningar till verkligheten förklaras. Jag tycker sådant är riktig roligt och det gör att berättelsen känns väldigt autentisk trots att jag vet att den är en produkt av författarens fantasi. Helt taget ur luften är det i alla fall inte alls. 

På baksidan av boken står det att romanen är en kärleksförklaring till tiden efter förra sekelskiftet och filmens banbrytare, särskilt kvinnorna och dess framträdande roll och så är det. Jag tänkte flera gånger när jag läste att det är kvinnorna i den här berättelsen berör mig allra mest. 

Omslaget tycker jag också är så läckert. Självklart är det svartvitt, något annat hade ju varit otänkbart, och kvinnan på bilden poserar så vackert i strålkastarens sken att det blir som en tavla. 

Stumt ljus rekommenderas varmt till alla vuxna läsare som gillar att bli både underhållna och allmänbildade, men kanske lite extra till vana läsare som tycker att det ges ut för mycket mellanmjölksböcker, som påminner alltför mycket om varandra, och som längtar efter något som sticker ut i mängden. Den här boken är jag säker på att ni kommer att gripas av och minnas långt efter det att den sista sidan är utläst.


onsdag 22 september 2021

Mullbärsträdet i Aleppo av Kadir Meral


Ibland läser man en bok som innehåller allt. En bok som innehåller så mycket att man blir helt överrumplad och nästan alldeles matt. Precis så är det med Mullbärsträdet i Aleppo av Kadir Meral som släpptes på Hoi förlag igår. Den innehåller dramatik, kärlek, hat, våld, lycka, glädje, sorg, liv, död - allt!

Eftersom jag haft den stora förmånen att få vara redaktör till boken har jag haft kontakt med författaren medan han mejslat fram den här fina berättelsen. En av de första sakerna som jag mejlade till honom och undrade var hur han burit sig åt för att nästla sig in så i sina karaktärers hjärnor. Det är verkligen skickligt för hur kan man skildra en osympatisk person så att vi läsare faktiskt förstår hur han tänker? Och hur kan han komma så nära huvudkaraktärerna Tareq och Zahra att det för mig som läsare känns som människor jag känner? Och Radovan? Och Mijalko? Och Natalja som han så kärleksfullt porträtterar?


Kadir är utan tvekan en historieberättare utöver det vanliga. Han är mästerlig på att komma på en historia och berätta den. Han bara har det i sig. Det betyder förstås inte att han kan strunta i att göra research. Nejdå, tvärtom. För att den historia som Kadir har inom sig ska bli precis så trovärdig och verka precis så sann som Mullbärsträdet i Aleppo gör krävs en del efterforskningar. 

Han berättade på den flotta releasefesten igår att han var tacksam över att såväl Polismyndigheten som Migrationsverket hjälpt honom med information om hur det verkligen går till. Hur fungerar ett tufft förhör med en råbarkad IS-återvändare egentligen? Och hur handläggs ett asylärende till nu för tiden? Alla de här detaljerna gör att man verkligen tror på historien. Den känns oerhört autentisk och det får mig som läsare att engagera mig djupt i berättelsen. 


I grund och botten handlar allt om Tareq, som lämnar Syrien sedan hela hans familj dödats när hemmet jämnades med marken i en attack, och Zahra, som har ett rent helvete bakom sig sedan hon varit fånge hos IS. Båda flyr för livet under mycket farliga och otäcka omständigheter och hamnar så småningom i Sverige. Men livet i det nya landet blir inte så rosenskimrande och lugnt som de hoppats på. Ondskan de båda flydde från dyker upp när de minst anar det och ställer allt på ända.

Språket i romanen är också så fint, för sättet karaktärerna uttrycker sig på är deras eget. Jag älskar när jag känner igen en författares sätt att skriva samtidigt som karaktärerna får eget liv just utifrån hur de talar och för sig. Detta var något jag upplevde redan i Kadris debutroman Pojken som följer sin skugga, som jag bloggade om 2019, men sedan debuten har språket förfinats ytterligare och det är ett sant nöje att få uppleva det.


Känslan man får av Orienten i boken gick igen på releasefesten på Jenin grill i Kungälv igår. Det var ett riktigt mysigt ställe med så goda röror att jag hade kunnat äta dem varje dag. Det var också underbart att få uppleva att hela högen med böcker på bilden tog slut så Kadirs snälla fru Josefin fick åka och hämta en ny kartong. Det värmer mitt hjärta att så många ville köpa boken, för den förtjänar verkligen många läsare. 

I releasepresent av mig fick Kadir en ljusstake från Majas Cottage, som stöder Barncancerfonden och har bidragit med flera miljoner konor till forskningen genom åren. Jag ville köpa något som knöt an till träd-temat med tanke på romanens namn och när jag hittade lyktan med lönnlöv på föll alla bitar på plats. Det passade så väldigt bra för jag bor på Lönnvägen och det är just på Lönnvägen jag läst den här fina berättelsen. Mullbärstädet i Aleppo finns nu i bokform på Lönnvägen i Onsala. Det är fint det!


Mullbärsträdet i Aleppo
 (läs gärna ett smakprov) är en fantastisk bok som inte kommer att lämna någon oberörd. Även unga vuxna som är vana vid ett snabbt tempo och mycket handling är en utmärkt målgrupp för denna pärla. Eftersom alla personer i berättelsen blev så levande för mig kan jag inte låta bli att undra vad som hände sedan. 

Det är så härligt när det känns så. 



tisdag 21 september 2021

Draken av Isabelle Törnqvist


Äntligen! Idag släpps den tredje och avslutande delen av Enigmatrilogin av Isabelle Törnqvist. Jag tror att många har längtat efter den här romanen och jag är säker på ingen kommer att bli besviken. Draken är en riktigt bra, välskriven och spännande berättelse och man vet dessutom aldrig riktigt var man har Isabelle. Man blir alltid överraskad när man läser hennes böcker och det uppskattar jag mycket. 

Till och med när det är tredje romanen och man tror att man vet hur det ska gå så händer oväntade saker som gör att man drar efter andan längs vägen. Ändå är allting hela tiden rimligt och tänkbart. Trots att det alltså är fantasy vi pratar om lyckas Isabelle leda oss på ett säkert sätt genom sin alldeles egen och speciella värld och göra den verklig för oss läsare. 

Redan i första delen, Fågeln, målade hon upp ett landskap som var så tydligt att det kändes som att titta på en film och faktum är att jag skulle önska att alla tre delarna blev film. De skulle passa utmärkt som film även om jag inser att det skulle bli väldigt dyra produktioner, för att skapa världen som Isabelle har hittat på låter sig inte riktigt göras i en lokal i Trollywood direkt. Men bra skulle det bli – ingen tvekan om det. 

Jag har haft det stora nöjet att få vara redaktör för samtliga tre böcker och det har varit härligt att se hur en redan från början väldigt begåvad författare blivit allt säkrare på hantverket. Isabelle har sin egen ton och redan efter någon sida känner jag igen hennes sätt att skriva. Det är rakt och stilsäkert och samtidigt lättläst utan att vara enkelt eller tråkigt. 

Språket passar berättelsen väldigt bra för det är en dramatisk berättelse vi bjuds på men det raka sättet som Isabelle skriver på gör att det aldrig blir svulstigt eller sentimentalt. Tvärtom kan det nästan bli mer gripande när det är så direkt och osentimentalt berättat. Särskilt finns det en scen med barn som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Den har etsat sig fast i mitt minne och är otroligt stark fortfarande, trots att det är flera månader sedan jag läste den. Eftersom jag inte vill spoila berättar jag inte mer än så, men jag tror att många läsare kommer att bli lika berörda som jag. 


Huvudkaraktären Svala är en intressant person med många bottnar och ett av Isabelles syften med sina böcker har varit att utforska gott och ont. Kan man vara både ond och god samtidigt? Kan man i grunden vara god men ändå begå onda handlingar? Jag gillar verkligen den filosofiska undertonen som finns som klangbotten i samtliga delar men som allra mest kommer fram i Draken.

Det är också härligt att se hur mycket Svala utvecklas som person hela tiden. Visserligen hinner det gå några år från vårt första möte med henne i Fågeln, via Kirin och tills vi skiljs åt i Draken - hon går från att vara barn till att bli en vuxen kvinna - men det är inte ofta man får uppleva en så tydlig utveckling som Svala genomgår. Allt hon går igenom, och det är verkligen en hel del, tvingar henne att utvecklas.

Hennes bäste vän Ahren går också igenom diverse hemskheter och det påverkar hans och Svalas relation till varandra. Även Jäger och Kaiser är intressanta karaktärer som utvecklas mycket under årens lopp. 

Så här står det om Draken på Adlibris:

I Shirin råder en ny ordningsmakt och Svalas inflytande är starkare än någonsin. Efter att ha konfronterats med sina mörka sidor börjar hon inse vilken roll hon har att fylla, att hon är den som ska leda folket mot frigörelse från CC och hans dödsherdar. 

Segern känns nära, Svala och hennes allierade är bara ett steg ifrån att skapa det mäktigaste vapnet på jorden – Draken. Men när något går fel kastas hela planen om intet. En mystisk sjukdom sveper genom staden och Svala är en av dem som drabbas. 

Jäger gör en upptäckt om chimärerna som förändrar allt och Ahren får ett nästintill ogenomförbart uppdrag av Draken. Han ställs inför ett omöjligt val som kommer att avgöra hela Shabalas öde.

 

Nog låter det spännande? Det är det också. 

Hoi förlag har ofta väldigt snygga omslag på sina böcker och Enigmatrilogin är sannerligen inget undantag. Tvärtom tycker jag att den här serien är något av det allra snyggaste förlaget släppt. Cecilia Pettersson på Pica Pica design har gjort ett strålande jobb. Hon har verkligen fångat en känsla. 

Draken är en bok som passar alla som gillar fantasy, men också alla som är intresserade av mänskliga relationer, vad människor betyder för varandra och vad man är beredd att göra för andra - och för världen. Inte minst passar den alla som gillar välskrivna, genomtänkta och bra böcker i allmänhet. Man måste absolut inte vara ett fantasyfan för att svepas med av Enigmatrilogin. 

En bra bok är en bra bok oavsett genre och det här är definitivt en bra bok. 

måndag 30 augusti 2021

Hemligheter mellan dig och mig av Eva Eriksson Klang


Internet och smarta telefoner är fantastiska och inget jag skulle klara särskilt många timmar utan. Men tekniken skapar också möjligheter för personer att göra hemska saker. Inte minst mot barn.

Eva Eriksson Klang har skrivit boken Hemligheter mellan dig och mig som handlar om Emma, som är tretton år och får kontakt med Jens på nätet. Jens är ett par år äldre och förstås väldigt spännande för Emma. Men är allt verkligen som Emma tror och som Jens säger?

Genom Emmas jättehemliga dagbok får vi följa henne under några månader i sjunde klass och vi får ta del av hennes vardag som genomsyras av vänskapsbekymmer, svåra matteprov och hennes föräldrars relation till varandra. 

Romanen riktar sig i första hand till läsare i åldern 12-15 år och kan självklart läsas av ungdomarna i ensamhet så att säga. Men jag tycker också att den är en bra utgångspunkt när man ska prata med sina barn om nätets positiva sidor, men också de faror som lurar där ute. Även lärare till barn i de tidiga tonåren kan använda boken i någon form av temaundervisning för att få en utgångspunkt att diskutera kring. 

Det är lätt att känna med Emma eftersom vi får läsa hennes dagbok och jag tycker att det är ett smart grepp för det ger också en känsla av hur dagarna, veckorna och även månaderna går medan vänskapen med Jens hela tiden finns där och gör Emma pirrig.

Jag fick detta recensionsexemplar av författaren och läste den i ett nafs, för språket flyter på och är väl anpassat till målgruppen. 170 luftiga och rappa sidor passar nog de flesta ungdomar.

Hemligheter mellan dig och mig är inte bara läsvärd för sin egen skull utan också ett bra verktyg för viktiga diskussioner. Tyvärr tror jag att många ungdomar, i olika hög grad, känner igen sig i Emmas berättelse. 

Det gör historien än mer angelägen. 

söndag 21 mars 2021

Längden av ett ögonblick av Frida Herrgård

Vad skulle du göra om du vaknar en morgon och upptäcker att en främmande man tagit sig in i ditt låsta radhus och hotar dig med kniv? En av dina egna köksknivar dessutom. Samtidigt ligger din lilla dotter och din svärmor och sover på ovanvåningen. Vem är den illaluktande mannen och vad gör han hos dig? Hur kom han in? Vad vill han?

Det här är precis vad som händer J i Frida Herrgårds debutroman Längden av ett ögonblick. Grunden till berättelsen är alltså smått surrealistisk och väldigt otäck, men allteftersom man läser förstår man vad som hänt och vad mannen gör där. 

J följer motvilligt D till köket och sittande vid köksbordet berättar han om sitt liv. Hon dras in i hans tragiska historia och det gör man även som läsare. Från att ha tyckt att D enbart är en hotfull, hemsk och ofräsch person fattar man som läsare sympatier för honom.

Frida är otroligt skicklig på att fördjupa karaktärerna och leda oss läsare precis dit hon vill ha oss. Det är omöjligt att inte dras in i denna psykologiska och berörande roman som i grunden handlar om hur vi lever våra liv, vad som egentligen är viktigt i livet och hur vi reagerar när vi ställs inför det allra svåraste. 

Språket är lättillgängligt på ett rakt och okomplicerat vis. Sättet Frida skriver på gör att man å ena sidan flyger fram över sidorna och å andra sidan samtidigt reflekterar över livets svåra frågor. Det blir en mix som man sällan upplever som läsare. 

Jag har haft den stora förmånen att få vara redaktör för Längden av ett ögonblick och i samma sekund som jag såg titeln, som jag genast föll för, hoppades jag så att boken skulle vara riktigt bra. En så vacker och tänkvärd titel bara måste ha ett lika tänkvärt och intressant innehåll. Och jag blev inte besviken. Tvärtom - det är en fantastisk berättelse som det är svårt att släppa tankarna på. 

Idag släpps romanen på Hoi förlag och jag önskar så att den får många läsare. I bokcirkeln har vi många gånger genom åren pratat om att författaren borde ha strukit sisådär 100 sidor i mitten, men så är det inte alls här. Boken är endast på 190 sidor och varenda sida är viktig. Jag skrev tidigt under vårt samarbete till Frida att jag tyckte att det var så bra och faktiskt också modigt att låta den vara förhållandevis kort. Det blir en speciell intensitet i en bok som inte svävar ut till både höger och vänster utan hela tiden håller sig till exakt det som ska berättas. 

Frida Herrgård bor i Stockholm, men för ett par veckor sedan var hon på besök bara någon mil från mig och då passade vi på att ses. Hon bjöd på hembakade semlor som vi åt utomhus och det var otroligt roligt att ses. Självklart passade jag på att ta några bilder som jag skulle kunna använda här. 

Längden av ett ögonblick är en fantastisk bok som passar de allra flesta, skulle jag vilja säga, men kanske ändå allra mest kvinnor i alla åldrar, eftersom J är kvinna. Åtminstone har jag väldigt lätt för att sätta mig in i hennes utsatta situation då hennes man är bortrest och hon ensam bär ansvaret för både sin, sin dotters och svärmoderns säkerhet. Det finns ett generöst smakprov på 22 sidor och läs gärna det för att få en uppfattning denna välskrivna och gripande pärla. Boken finns även som ljudbok på olika streamingtjänster. 



söndag 17 januari 2021

Under radarn av Jack Lukkerz

Vissa böcker har något speciellt. Det kan vara en egen ton, ett eget språk eller egensinniga karaktärer till exempel. När man läser känner man det där speciella hela tiden och man dras in i berättelsen på ett alldeles särskilt sätt. Precis så var det för mig när jag läste Under radarn av Jack Lukkerz. Det är en mycket speciell roman som jag verkligen vill rekommendera till alla möjliga läsare, men kanske allra mest till lite kräsna läsare som inte nöjer sig med mainstream utan uppskattar det lilla extra.

Med det menar jag absolut inte att Under radarn är svårtillgänglig och ansträngande att läsa. Tvärtom faktiskt. Språket flyter lätt och fint, men det är eget utan att vara tillkrånglat. Även innehållet sticker ut för jag har inte läst en enda bok om hur det var att växa upp i 1980-talets Polen tidigare. Men nu är jag tacksam över den inblick jag fått i hur det kunde vara.

Huvudperson i boken är Tomasz och han är tio år när berättelsen tar sin början. 1984 kom han fjorton år gammal till Sverige med sin familj och det är dessa fyra år vi får ta del av. Vi får bland annat följa med när Tomasz upptäcker sin sexualitet, när han står i oändliga köer för att handla och när han undrar varför de vuxna dricker så mycket sprit när det faktiskt smakar äckligt. Och så får vi förstås också en fin bild av längtan till väst.

Känslan är att livet i Polen är grått och trist, men Jack Lukkerz har så färgstarka karaktärer att det inte alls blir tråkigt att läsa. Humorn är också precis i min smak. Det är svårt med humor, tycker jag. Ofta faller tillkämpade lustigheter platt till marken, men här är det roligt på ett annorlunda, mörkt och lätt absurt sätt. En favoritscen är när mostern ramlar i en snödriva och inte kan ta sig upp själv. Ingen i sällskapet hjälper henne heller för de måste gå och hämta spriten de ska köpa. Trots att det är ransonering på alkohol och man behövde kuponger för att få köpa sprit fanns det alltid mer sprit någonstans. 

Först på hemvägen hjälper hennes man henne upp, men innan han drar upp henne erbjuder han henne en snaps. Det låter kanske tokigt och det är det förstås också, men samtidigt fnissar man faktiskt lite för sig själv för det är skrivet med en sådan nerv och känsla att man verkligen ser stackars mostern ligga där och svära och då är det ju minst sagt galet att mannen inte drar upp henne direkt utan hämtar sprit och erbjuder snaps innan han gör det.

Eller när Tomasz mamma äcklad hittar en mus inomhus och resolut slänger ut musen genom balkongdörren. Då säger pappan att musen ofrivilligt förvandlats till en fladdermus. 

Jag var redaktör för Under radarn, som kommit ut på Hoi förlag, och det är härligt att få ett manus som helt skiljer sig från allt annat man läst. Jag är inte den enda som uppskattar berättelsen utan BTJ, som förr hette Bibliotekstjänst och skriver omdömen som ligger till grund för bibliotekens inköp, jämför den med en annan mycket framgångsrik svensk roman. Så här skrev Dick Nilsson i BTJ-häftet nr 3, 2021:

"Till stil och utformning ligger han nära Niemis Populärmusik från Vittula, men berättelsen är hans egen och mycket väl värd att läsa."

Fina ord! Läs gärna ett litet smakprov för att få en känsla av hur den är skriven. 

Boken är baserad på Jack Lukkerz egna erfarenheter från sin uppväxt i Polen och det känns att författaren vet vad han talar om även om Under radarn är en fiktiv historia. Det är så mycket med den här berättelsen som jag tycker om och inte minst hans fina och varma porträtt av kvinnorna runt omkring Tomasz. Eftersom jag själv är väldigt språkintresserad är det roligt att Tomasz också är det. Språket och orden är viktiga för honom.

Under radarn är en bok som passar alla som är intresserade av andra människors liv, särskilt i andra länder och under andra förutsättningar. Och alla som gillar god, välskriven litteratur. 

onsdag 21 oktober 2020

Boktips: Den längsta vägen hem



Äntligen släpps Den längsta vägen hem av Anne-Marie Davis. Som jag har väntat! Det är inte så att jag väntat på att få läsa den, för det har jag gjort för länge sedan, men jag har väntat så på det officiella releasedatumet, så jag kan tipsa om boken samma dag som den faktiskt finns att köpa. Och idag är det dags!

Den längsta vägen hem är Anne-Marie Davis debutroman och jag vill inte avslöja hur fullmatad den är för jag vill inte spoila hela handlingen, men jag kan säga att den rymmer det mesta man kan önska sig i en roman. Jag har varit redaktör för boken och jag ville bara läsa en sida till och en sida till hela tiden. När det känns så som redaktör vet man att det är något bra på gång. Den känslan hade jag hela tiden när jag hängde över datorn och läste manuset med stor iver. 

Huvudperson i denna samtidigt både jordnära och dramatiska roman är den framgångsrika advokaten Hillevi som lämnat barndomens Blekinge bakom sig och numera bor i Stockholm. På somrarna brukar hon hälsa på sina föräldrar som bor kvar i Svängsta och en sommar kommer hon tillbaka med dubbla ärenden. Hon ska inte bara hälsa på sina föräldrar den här gången. En av hennes klienter planerar nämligen att köpa upp den stora fabriken på den lilla orten och det ses inte med blida ögon av ortsbefolkningen när de får reda på hur det ligger till. Var ligger hennes lojalitet egentligen? Vad skulle en försäljning innebära för bygden?

I Stockholm lever Hillevi tillsammans med sin franske make Philippe, som absolut inte vill ha barn, medan Hillevi när en barnlängtan. Under sommaren stöter hon också på sin stora ungdomskärlek Fredrik. De skildes åt under dramatiska förhållanden för många år sedan och Hillevi har dåligt samvete för att hon inte berättat allt som hon borde berätta för honom. Kanske är det dags nu?

På toppen av allt verkar någon förfölja Hillevi. Vem kan det vara? Och varför?

Det här är en välskriven, genomtänkt och spännande relationsroman, som kryddad med romantik, dramatik och nostalgi, fångar läsaren direkt. Det är bra flyt i både språk och handling och aldrig det minsta krångligt trots att både Hillevi och författaren själv är utbildade jurister. 

Det är inte bara själva historien som är mycket läsvärd utan boken är också väldigt vacker med sitt rosa omslag. Jag jobbar en del med Hoi förlag och tycker att deras omslag ofta är något extra. Dessutom gillar jag att boken är utgiven som danskt band, d v s mjuka pärmar med flikar, som är min absoluta favorit när det gäller boktyper. 

Jag blev så glad när jag fick den i brevlådan och äntligen fick hålla den fysiska boken i handen. Extra glad blev jag när jag läste författarens tack i slutet. Det är inte bara jag som uppskattat vårt härliga samarbete, utan Anne-Marie skriver så fint om mig och min insats. 

Den längsta vägen hem är en bok som jag tycker passar de allra flesta. Gillar du mänskliga relationer, dramatiska händelser, ifrågasättande av strukturer och livsval, kärlek, mod och en och annan överraskning är det här en utmärkt bok att kura ihop sig i favoritfåtöljen med medan höstvindarna sveper runt husknuten.