måndag 8 december 2014

Tankar kring Akrobaten



Jenny Forsbergs romandebut Akrobaten är en bok jag varit nyfiken på sedan jag fick veta att hon skrev på en skönlitterär bok. Jag läste nämligen hennes  e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka för något år sedan och tyckte väldigt mycket om den. Den var rysligt intressant och kändes väldigt modern, det vill säga den låg rätt i tiden, för med internet och smarta telefoner och alla dess möjligheter har vi skapat oss ett socialt liv som vi aldrig trott varit möjligt för bara några år sedan.

Att skriva skönlitterärt är dock något helt annat jämfört med att skriva en fackbok, så det var med stor iver jag öppnade bokpaketet och drog fram Akrobaten.

Jag vill gärna börja med titeln. Jag måste erkänna att jag är lite imponerad av författare som lyckas koka ner en hel roman till ett enda ord som passar som titel. Jag har skrivit ett blogginlägg om det förut, för att döpa sin roman är minst lika svårt som att döpa sitt barn.

Akrobaten är en riktigt bra titel. Den passar dessutom flera personer i boken så den blir en symbol för alltihop. Tom är en given akrobat med sina ständiga lögner och även sonen Victor, som är gymnast, är en självklar akrobat. Men också dottern Anna, som är tonåring och vilsen i sin sexualitet är en akrobat på sätt och vis.

Faktiskt är även mamman Leila en akrobat för hon kämpar på med diverse dieter genom hela berättelsen och enligt wiktionary är en akrobat en ”person som genom god uthållighet, styrka, rörlighet och koordinationsförmåga utför avancerade rörelser med kroppen” och ja, med tanke på alla restriktioner på matfronten så är det väl exakt vad hon sysslar med.

En utmärkt titel, alltså.

Men vad handlar boken om då? Jo, den handlar om Leila som är gift med engelsmannen Tom och deras två tonårsbarn Anna och Victor. Tom ljuger om så gott som allt och det är förstås en ohållbar situation. Han är tränare i samma gymnastikförening som sonen tränar i och där även Leila är tränare, och som ekonomiansvarig finns det finfina möjligheter att försnilla föreningspengar och det är också vad som sker.

Till detta kommer en mångårig kärleksaffär med en älskarinna. Eller två.

Dessutom har vi barnen Victor som mobbas i skolan och Anna som dövar sin ångest med sprit och fyllesex och skolkar oftare än hon går till skolan.

Och så en stalker på det.

Hemligheter och lögner är en del av vardagen i familjen och relationerna är inte alldeles enkla där hemma i Täby. Lögnaren Tom är en intressant figur och han är den i romanen som är mest skruvad, även om han är trovärdigt skildrad. De andra personerna känns väldigt jordnära och verkliga, så att läsa om dem blir lite som att hälsa på hos en familj och ta del av deras vardag. Författaren känner sina karaktärer och nu får även vi lära känna dem.

Språket är lättläst (det vore väl konstigt annars med tanke på att författaren är språkkonsult i soloföretaget Klartext), men jag hakar ändå då och då upp mig på språkliga detaljer.

Till viss del beror det antagligen på min ålder. Jag svänger mig inte till vardags med ord som keff och trots att jag dagligdags arbetar med gymnasieelever hör jag aldrig ordet i våra samtal. Kanske beror det på var vi bor?

Ordet keff i sig är intressant för det kommer från arabiskan och betyder där bra, trevlig eller rolig. När vi svenskar lånat in det har vi av någon spännande anledning valt att lägga den exakta motsatsen i ordet, så när vi (ja, inte jag då, men andra) använder ordet keff är det negativt kopplat och kan närmast översättas med dålig, tråkig, ointressant eller konstig.

Keff förekommer genomgående i boken och jag tror att jag hade haft lättare för det om det dykt upp enbart i dialogerna men det återkommer i brödtexten titt som tätt.

Andra språkligheter jag reagerar på är stavningar och kursiveringar. Jenny skriver koolt istället för coolt och det köper jag rakt av även om jag själv stavar med c. Samma sak när engelskans nice blir najs. Men det står även cosy och det kanske också borde stavas med k för konsekvensens skull? Kosy?

En annan sak på temat är att när Tom använder sitt modersmål engelska kursiveras ord som honey i dialogen, men alla de andra uppenbart engelska låneorden som de ovan nämnda och weird, som förekommer då och då, används i brödtexten kursiveras de inte. Jag hade därför föredragit om inte heller honey hade kursiverats.

Något jag verkligen gillar i romanen är de korta kapitlen (ogillar långa som man knappt orkar med) och de snygga kapitelrubrikerna. Vad sägs om ”Champagnebrus”, ”Fjolligt fristående” och ”Oregano att röka”? Onekligen fett najs, som författaren själv skulle kunna uttrycka saken.

Jag hade utan att tveka kunnat rekommendera Akrobaten till mina elever som just nu inlett ett läsprojekt i årskurs 1 på gymnasiet. De hade helt säkert gillat den. Men den förtjänar en lite bredare publik än så.

Så nu när det lackar mot jul och faster Agda eller morbror Arne inte vet vad de ska köpa till syskonbarnen som är typ 15 till 25 är faktiskt Akrobaten en väldigt trevlig klapp. Den funkar även för äldre läsare, men det ungdomliga språket och det faktum att de två tonårsbarnen utgör en stor del av romanen gör att jag tänker mig en hyfsat ung målgrupp.

lördag 6 december 2014

Myskväll med god mat och fint prat


På Bodega Tapas med Cattis, Millan, Camilla, Sussie, Catrin, Åsa Ö och Joanna



Att hitta en parkeringsplats  i närheten av restaurangen var enkelt för det fanns gott om lediga rutor både här och där. Det svåra var att hitta en plats där man kunde göra rätt för sig, det vill säga betala. För å ena sidan saknades mynt (vem har mynt i dagens kortsamhälle?) och å andra sidan tog inte alla automater kort.  Till slut hade vi i alla funnit platser att stå på, men det innebar att somliga fick springa av och an och fylla på med mynt medan andra stod hyfsat långt bort, men kunde åtminstone få sitta stilla under kvällen som kompensation.

När vi såg menyn på Bodega Tapas i Kungsbacka jublade vi (särskilt några) över alla fina vegetariska tapas som fanns. Vi ville beställa så gott som allt, men till slut hade vi alla fått ihop en fin personlig lista med läckerheter. Trots att vi var några stycken och trots att vi beställde rätt så olika rätter gick det snabbt att få in all maten och som vanligt var vi mer eller mindre utsvultna så vi kastade oss över godsakerna med stor aptit.

Allt doftade underbart och såg fantastiskt gott ut, men det betyder tyvärr inte alltid att det är lika gott som det verkar, så innan vi smakat vågade vi inte andas ut. Men ååååh, det var precis så gott som vi hoppats. Eller kanske till och med lite godare ändå. Allt var helt fantastiskt och vi njöt av varenda tugga. Lite sting var det dessutom i många av smårätterna och det tyder på en modig kock, för det var inte FÖR starkt, men ändå lite vågat. En perfekt balans och det var dessutom rikligt i de små skålarna.

En ren lyx var det och vi var många som ville komma tillbaka minst en gång i månaden framöver. Mmmmmmmmmmmmmmm!

Bodega tapas är en ganska stor restaurang men det finns en liten vrå som vi särskilt hade bett om att få sitta i och där kunde vi prata ostört utan att det var alltför hög ljudvolym runt omkring oss. Jag tror faktiskt att vi aldrig upplevt en så behaglig pratatmosfär när vi varit ute förut. Det är alltid en problem på våra restaurangkvällar att hela gänget inte lyckas hålla igång en och samma konversation, men denna afton var det inga som helst problem. Visserligen var vi bara sex flickor större delen av kvällen, innan den sjunde anslöt lagom till desserten, men ändå. Det gick ovanligt bra och det var skönt.


Vi började med att tala om den förra månadens bokcirkelbok Hägring 38 av Kjell Westö, men tyvärr hade inte en enda i församlingen läst hela. Många hade börjat och kommit halvvägs eller lite drygt, men av olika anledningar, som inte nödvändigtvis hade så mycket med själva boken att göra, hade den inte blivit utläst. För min egen del var den tvungen att stå tillbaka på grund av jag flyttat, men det var fler än jag som hade haft problem med att hinna läsa.

Det var roligt och passande att romanen gick som radioföljetong på P1 under samma månad som vi skulle läsa den, så var var ett par flickor som valt att lyssna på den. Stina Ekblad var med sin finlandssvenska dialekt en perfekt uppläsare, men det blev också lite sövande och sävligt, tyckte någon. En annan (som tyvärr inte var på plats, men som lyssnat sig igenom hela romanen) tyckte att den tidstypiska musiken som spelades i början och slutet av varje uppläsningsavsnitt  gjorde att man hamnade i rätt stämning direkt. Hon tyckte att boken var bra, men att det var lite jobbigt med de många tillbakablickarna. Hon vet inte om hon orkat läsa hela boken, men hon var ändå glad över att hon lyssnat igenom den.

Vi pratade om annat också denna afton och vi hann med ovanligt många samtalsämnen. Ett kärt återkommande ämne för tillfället är vad våra barn ska välja för gymnasieprogram och det togs upp ännu en gång. Några barn (de är ju våra barn även om de är 15 år...) hade varit på prao sedan sist vi i bokcirkeln sågs och upptäckt att det är ganska jobbigt att pendla mellan Onsala och Göteborg, så något gymnasium i Göteborg är inte att tänka på längre.

Annat som vi pratade om var våra liv, våra jobb och våra framtidsplaner. Som alltid lika intressant och spännande att få tillfälle att prata och bolla.

I december läser vi alltid årets nobelpristagare som förstahandsval, men vi brukar ha en alternativ om vi tycker att det är svårt att få tag på en bok av pristagaren eller om vi tycker att hen verkar för trist/svår/tråkig/ointressant. Den här gången valde vi ett tema för alternativboken och jag måste säga att det är ett av de allra mest intressanta teman vi haft någonsin. Det bara dök upp helt spontant apropå ett annat samtalsämne och plötsligt var det spikat.

Vi ska läsa OM en bok vi läst när vi var yngre och se vad vi tycker om den nu! Vilket UNDERBART roligt tema!


Tanken är att vi ska läsa en bok vi uppskattat mycket i typ 20-årsåldern (alltså ingen barn- eller ungdomsbok, utan en bok där vi varit hyggligt vuxna när vi läste den första gången), men det är okej med viss differens också. Vi får helt enkelt använda vårt goda omdöme och välja en bok som kan passa. Det ska bli så vansinnigt spännande att se vad alla väljer och det känns som om vi alla kan få en under bokjul med gamla godingar!

Nästa  gång vi ses är det redan 2015 och tills dess önskar vi en härlig och underbart

GOD JUL och ett ljuvligt GOTT NYTT ÅR!