lördag 27 juni 2015

Ny upplaga av Närmare dig



Den här trevliga bilden kom på mejl från min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag. Det är den alldeles rykande färska andra upplagan av min feelgoodroman Närmare dig. Det är nämligen så trevligt att den första upplagan är så gott som slutsåld och inför Bokmässan i slutet av september behöver vi ha ett gäng böcker att sälja.

Om man inte vill vänta med att köpa boken till i höst går det förstås alldeles utmärkt att beställa den redan nu. Den finns både på Adlibris, Bokus och många bibliotek.

Närmare dig är en varm berättelse om dåtid och nutid, relationer och livet självt, men framför allt om en mammas kärlek som är så stark att den går igenom allt. Till och med döden.

Låter inte det perfekt läsning på stranden, i hängmattan eller i solstolen i sommar?

söndag 21 juni 2015

Liten tajt träff med italiensk mat


På Vapiano med Fia, Åsa Ö, Cattis och Joanna

En efter en lämnade återbud till säsongsavslutningen för bokcirkeln och när kvällen väl kom var vi fyra tappra bokcirkelflickor som slog oss ner vid ett av de långa borden på Vapiano i Göteborg. Sju personer hade annat för sig. Det blev en del köande för att få maten, men när den var kom var den fantastiskt god och även om det tar tid ser det trevligt ut när de tillagar maten medan vi tittar på.

Helgen innan träffen hade Prins Carl Philip gift sig med sin Sofia och vi pratade en hel del om det. Både att vi tyckte att det var ett vackert, ungdomligt och lite poppigt bröllop och dels att det är väldigt förlegat att födas till ett ämbete. Oavsett vad man tycker är det något speciellt med bröllop och det kändes stämningsfullt att få följa med via tv-rutan. Vi var alla imponerade över Carl Philips personliga tal som han höll med stor självsäkerhet. Blomsterdekorationerna pratade vi också om. De var ofattbart vackra och i fantastiska färger.

Från bröllopet var steget inte långt till Prinsessan Madeleines förlossning som ägde rum mindre än två dygn efter de stora festligheterna för hennes storebror. Hon såg strålande ut på bröllopet, men också väldigt höggravid, så att förlossningen var nära förestående var uppenbart. Nu har hon och maken Chris två småttingar på under ett och halvt år att ta hand om och det blir säkert en tuff utmaning, för storasyster Leonore är trots allt en väldigt liten tjej, hon med. Pseudotvillingar kallas det när två syskon föds så tätt och det blir enligt experterna en alldeles speciell relation.

Kronprinsessan Victoria och hennes Prins Daniel har än så länge endast Estelle, som är tre och halvt år, och jämfört med hur det tätt de kungliga barnen brukar komma har ett eventuellt syskon till Estelle dröjt ovanligt länge. Kanske är det ett medvetet val och det är sannerligen upp till föräldrarna själva att fatta beslut kring hur många barn de vill sätta till världen och när de då bör komma, men det faktum att kronprinsparet har ett barn och Victoria snart fyller 38 år gjorde att vi kom in på ett helt annat ämne.

Ett par i gänget har nämligen väninnor som närmar sig de 40, men ännu inte träffat en partner de vill ha barn med, så flera ensamstående kvinnor har åkt till Danmark för att insemineras. Efter några dramatiska försök har allt gått fint och nu har både ett par fötts och ytterligare en är på gång till hösten. Vi diskuterade om det är rätt att låta ensamstående kvinnor insemineras. Måste alla barn ha både en mamma och pappa eller räcker det med en hängiven mamma? Spännande diskussion, men vi landade nog i att huvudsaken är att barn är efterlängtade, önskade och älskade.

Jag färgade vita rosor blå och gjorde
midsommarkransar av dem - tjusigt!
Apropå barnlöshet och den biologiska klockan kom vi osökt in på klimakteriet också och vi konstaterade att även om vi inte är där riktigt än är det heller inte så långt kvar. Det blev en del glada skratt när lite olika roliga historier drogs...

Slutligen kom vi då fram till maj månads bok, som var Våra älskade orkade inte leva som jag själv har skrivit. Boken handlar om att vara anhörig till en, tå eller till och med tre personer som tagit sitt liv och jag intervjuar åtta när anhöriga samt en terapeut och en präst, som ofta kommer i kontakt med de anhöriga och människor som själva bär på självmordstankar. Alla kapitel bygger på en speciell känsla som den anhöriga upplevde i samband med självmordet och några av de känslor som finns med är skuld, skam, hämndlystnad, vrede och lättnad.

I vårt lilla nätta sällskap hade två läst den, förutom jag själv, som läst den flera gånger. Båda tyckte att den var lättläst välskriven och intressant och det gladde mig oerhört. De trodde att den skulle vara jobbigare och tyngre att ta sig igenom, men den är inte skriven på det sättet. Tanken med boken är att den ska vara en spegelbild för andra drabbade att känna igen sig i och ett stöd för de anhöriga, som ofta tror att de är ensamma i världen om det fruktansvärda som drabbar dem när en familjemedlem tar sitt liv.

En kring bordet hade redan skickat boken vidare till en nära vän som just drabbats och förhoppningen är att vännen ska orka läsa boken när distansen blivit lite större.

Jag fick minsann en medalj under kvällen med de fina orden:

- Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi är väldigt stolta över att du har skrivit den här boken. Den är både viktig och välskriven.

Hon tyckte också att det var en bedrift att just jag lyckats med det för alla vet hur känslig jag är och hur nära jag har till tårar. Men under hela arbetet med boken drevs jag så starkt av att boken var viktig och min journalistiska bakgrund gjorde jag jag trots allt kunde hålla en professionell distans.

En som inte var med på träffen, men som också läst boken och tyckt om den skickade ett långt fint mejl med tankar kring boken och det blev jag jätteglad över. Det hade tagit henne tre veckor att ta tas för att börja läsandet, men när hon väl börjat var den oväntat lättläst, skrev hon glatt. Sammantaget tyckte hon att boken var väldigt välgjord, genomtänkt och välskriven och det blev jag självklart oerhört glad över att höra. Hon påpekade också att det var intressant att läsa om både den drabbade och den som tagit sitt liv, och det tyckte jag var en fin poäng. Båda har ju en avgörande plats i varje berättelse.

Kvällen gick rasande fort och när de tände lamporna i restaurangen förstod vi att det var dags att gå hem.

Först dagen därpå slog det mig att vi inte bestämt sommarens tema. Vi brukar ha ett övergripande tema och så väljer man fritt inom det, men i år har det varit svårt. Andra teman vi har haft är biografier, utländsk författare, en prisvinnande bok och orange omslag. I år var det ont om förslag. Biografier dök upp igen och en annan föreslog att vi läser en bok av vår favoritförfattare. Efter att ha bollat det hela lite har jag nu tillsammans med en pytteliten krets i gänget fattat följande beslut:

Sommaren 2015 läser alla precis vad de vill och så hoppas vi att vi får många bra boktips av varandra när vi ses igen till hösten. Självklart går det bra att lyssna på böcker också, om man föredrar det.

I headern har jag lagt både böcker som jag själv har införskaffat för att kunna läsa under sommaren och böcker som jag redan läst och som jag tycker är så bra att fler både läsa dem. En härlig mix, alltså!

Med detta önskar jag alla en riktigt

GLAD OCH HÄRLIG SOMMAR!







onsdag 17 juni 2015

Sommarkampanj och recension



Just nu pågår en sommarkampanj på Facebook där man får möjlighet att köpa min reportagebok Våra älskade orkade inte leva för endast 130 kronor inklusive porto. Ordinarie pris på Adlibris är 186 kronor och på Bokus kostar den 172 kronor. Självklart går det utmärkt att få den signerad om ni beställer via mig. Hör av er till mig på joanna@bjorkqvist.org, så skickar jag gärna sommarens kanske viktigaste och mest gripande läsning direkt!


I senaste numret av Memento - tidningen för begravninsbranschen finns dessutom en fin recension av min bok. Anna Fredriksson skrev i den korta recension, som finns här nedan som faksimil, bland annat detta fina:

Joanna Björkqvist handskas varsamt med det hon får ta del av. Kraften hos de anhöriga och små vardagliga detaljer gör att de går att ta till sig trots smärtan.
Härliga ord som jag gläder mig mycket åt. En sak är dock recensenten lite kritisk till och det är mitt berättartekniska grepp att låta läsaren följa med hem till de flesta av mina intervjupersoner och uppleva det jag upplever på plats. Det var ett medvetet val som gjorde att jag tyckte att det blev mjuka övergångar från den ena dramatiska berättelsen till den andra.

Vi, först jag och sedan läsaren, gjorde resan ihop, och det kändes bra för mig att det blev en tonande övergång genom att skildra naturen utanför min bilruta och berätta lite om vädret, årstiden och stämningen. Sedan ville jag också berätta hur det såg ut där jag befann mig, för att sätta in allt i ett större sammanhang.


Intressant nog är det också en av de saker jag får mest uppskattning för av mina läsare. I fredags fick jag ett långt mejl från en annan läsare och så här skrev hon bland mycket annat i sitt fantastiska mejl som jag läst flera gånger:
Först undrade jag lite vart det skulle leda med så detaljerad beskrivning av personens hem m m, men upptäckte att det gjorde berättelsen mer levande och sann. Man förstod att du verkligen hade varit där och att också det hemska som hänt verkligen hade hänt. Det kom närmare när de ramades in av intervjumiljön, som man nästan kunde se framför sig.


Jag blir alltid glad när någon har läst och tyckt till om det jag har skrivit och ikväll blir det väldigt spännande för mig, för då ska vi ha säsongsavslutning i bokcirkeln och boken vi har läst under månaden som gått är just Våra älskade orkade inte leva.

Jag undrar så vad alla bokcirkelflickor tycker och tänker om den!