söndag 28 augusti 2016

Tankar om Tsunamin



Tsunamin av Jenny Forsberg är den tredje jag läst av författaren. Jenny frågade mig i början av sommaren om jag ville läsa och tycka till om hennes senaste roman och det ville jag visserligen, men sa också att det skulle dröja innan jag hann, för schemat var fullt ända fram till nu. Det gjorde inget, tyckte Jenny, så boken kom med posten och nu är jag i fas med livet igen så äntligen har jag läst ut den.

Och det gick som vanligt lätt som en plätt. Jenny skriver nämligen, precis som i hennes tidigare böcker som jag har läst (Blogga, tvittra och fejsbucka och Akrobaten) väldigt lättillgänglig. Hon arbetar fyra dagar i veckan på soloföretaget Klartext, där hon är språkkonsult i svenska, och är det något hon verkligen kan är det att vara begriplig. Ett överlastat språk, krångliga syftningar och språkliga kullerbyttor är inte Jennys grej helt enkelt. Tvärtom står själva historien, eller i det här fallet historierna, i fokus.

I Tsunamin berättar Jenny fem olika historier som är påhittade, men bygger på verkliga öden. Författare befann sig på Sri Lanka när tsunamin drabbade Asien på annandagen 2004. Hon själv blev inte skadad, inte ens blöt om fötterna, men hon påverkades ändå djupt av händelsen och skrev boken för att hon vill att tsunamin ska ingå i vårt kollektiva minne.

Det gör den antagligen ändå, för jag tror inte jag är ensam om att känna att även vi som firade julens högtidligheter tryggt hemma i Sverige blev oerhört berörda av alla bilder, filmer och siffror över antal döda och skadade som kablades ut över världen. Det var en chock oavsett var vi befann oss och vi kan omöjligen glömma det fasansfulla vi kände.

Men det gör inte Jenny Forsbergs bok mindre intressant eller värdefull. Tvärtom har hon på ett utmärkt sätt skildrat fem olika perspektiv av det som hände och det ger en vid bild av katastrofen. De västerländska turisterna som var på semester i Thailand och andra drabbade delar av Asien hade aldrig hört talas om fenomenet tsunami. Det hade däremot de som bodde där. Smong kallades det, skriver Jenny, och vi får följa en familj på Simeule-ön i Indonesien som vet exakt vad det innebär när vattnet drar sig undan. Då kommer smong och då har man en kvart på sig att ta sig upp på berget en bit bort. Detta är kunskap de är noga med att förmedla till sina barn.

Samma sak med elefanterna på Sumatra i Indonesien - jo, en ev de fem berättelserna handlar om elefanter. Även elefanterna förnimmer att något är på gång och de flyr också mot en tryggare plats i bergen. De vet instinktivt vad det handlar om.

I Patong, Phuket, Thailand är det däremot helt annorlunda. Turisterna där, bland andra Jens och hans barn Maja och Emil, anar ingenting. Maja och Emil bygger sandslott och Jens läser bok en alldeles vanlig förmiddag på stranden när havet plötsligt drar sig undan. Jens tittar förvånat och alldeles därpå inser han att vattnet kommer tillbaka med en ofattbar hastighet och kraft. I tumultet som uppstår tappar han bort båda sina barn och det gör ont i magen att tänka både på det och på att barnens mamma är kvar i Sverige, helt ovetande om vad som hänt.

Jag vill inte spoila bokens innehåll men samtidigt måste jag få säga att det jag tycker allra bäst om i denna bok är den snygga växlingen mellan de olika berättelserna och inte minst att de så skickligt vävs samman. Det är väldigt effektfullt och det märks att författaren har storyn klart för sig, för det blir lite som att baka en sockerkaka. Man slänger i några ägg, lite socker, mjöl och bakpulver. Var och en för sig är ingredienserna helt egna, men tillsammans blir de genom energisk vispning och en stund i ugnen en god kaka. Så skulle jag vilja beskriva Tsunamin - som en välgräddad sockerkaka. Jag gillar när saker och ting känns genomtänkta och genomarbetade och jag har väldigt svårt för slarv och ologiska detaljer. Inget i Tsunamin är slarvigt genomfört och allt hänger ihop på ett sätt som gör att bokens sista fjärdedel blir den absolut bästa.

Precis som i Akrobaten är kapitlen föredömligt korta och tack vare de tydliga rubrikerna är det lätt att direkt veta vems berättelse vi ska få ta del av. Det uppskattar jag mycket, för på pappret kan man tro att det blir rörigt med ständiga växlingar mellan fem olika perspektiv, men så är det inte alls. Absolut inte. Vi är som läsare konstant helt med på banan.

Som en liten parentes vill jag också påpeka att jag är väldigt känslig för namn och det händer att jag retar mig på att personer i romaner fått namn som är helt fel för deras ålder, personlighet eller annat. Men alla namn här är perfekt utvalda, tycker jag. Dessutom är de utländska namnen så vackra. Vad sägs om Darsia, Zulny och Citra? Som musik i mina öron.

Rent språkligt kan man ha olika åsikter om Tsunamin och jag känner mig lite tudelad där. Språket är som sagt oerhört lättillgängligt och okomplicerat och det är ju å ena sidan bra. Men samtidigt hade jag personligen kunnat tänka mig lite längre meningar ibland och ett lite större djup i reflektionerna. Inte minst när Maria skriver dagbok på vägen hem från Sri Lanka. Hon känns betydligt yngre än sina arton år när hon skriver ner sina funderingar över det faktum att hon inte fick träffa sin biologiska mamma på grund av tsunamin.

Det lite korthuggna språket skapar ibland också något av en distans till människorna, men samtidigt ställer det själva handlingen i fokus och det är inte heller fel för då kan varje läsare själv fylla i med sina uppfattningar av människorna. Jag tror att det helt enkelt är en smaksak, både hur man skriver och hur man läser.

Just språket gör att jag funderar lite över målgruppen här precis som jag gjorde när jag läste Akrobaten. Utan tvekan eller darr på rösten skulle jag gärna se att högstadie- och gymnasieskolor köpte in Tsunamin till sina skolbibliotek, för jag är övertygad om att de allra flesta elever med lätthet skulle ta sig igenom hela boken (och det gör tyvärr inte dagens ungdom med alla böcker nu för tiden) och därefter ha spännande boksamtal om den. Det funkar den perfekt till, kan jag säga som suttit i boksamtal med hundratals elever genom åren.

Under boksamtalen är några av de centrala frågorna vi brukar diskutera vad boken säger om oss människor, vad den säger om den tid den utspelar sig i och vad vi kan lära oss av det vi läst. Det finns många spännande svar att plocka upp från Tsunamin och jag är helt säker på att eleverna skulle komma fulladdade med tankar inför ett sådant samtal.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag gillar boken som fysisk produkt också. Det känns ödesmättat med mjukiselefanten på framsidan och färgerna är klara och snygga. Omslaget passar innehållet mycket väl.