lördag 29 juli 2017

Läsvärt och otäckt i Sektens barn

På nationaldagen, i strålande vackert sommarväder, var jag på releasefesten för Sektens barn, som är den avslutande delen av trilogin om sekten ViaTerra av Mariette Lindstein. Jag har inte hunnit läsa boken förrän nu, men nu är det gjort och jag måste säga att det var svårt att lägga den ifrån mig när jag behövde göra annat. Den var mycket spännande rakt igenom och ett absolut måste för den som läst de två första delarna.

Det var kul att träffa Mariette IRL på Akademibokhandeln i Halmstad (där den sprudlande butikschefen Ulrika Larsson sätter färg på butiken), för sedan jag läste den första delen i serien har vi blivit vänner på Facebook och där har vi följt varandra i ett par år nu. Jag har med stor glädje tagit del av Mariettes framgångar (inte minst när hon tilldelades Crimetime Specsavers Award för bästa deckardebut 2016) och hon är värd varenda sekund i rampljuset och vartenda gott ord som sägs om hennes böcker, för de är så viktiga.

Jag älskar viktiga böcker, böcker som vill något. Böcker som enbart underhåller eller bjuder på förströelse har självklart också sin plats i litteraturens värld, men böcker med ett djupare syfte fångar gärna mitt hjärta lite extra. Det är ingen slump att jag själv skrivit två böcker på temat självmord i ett försök att påverka och göra världen till en bättre plats. Mariette gick som tjugoåring med i Scientologikyrkan och först efter 25 år i sektens garn rymde hon därifrån. Hennes långa och breda erfarenhet av scientologerna använder hon i sina tre böcker om den fiktiva sekten ViaTerra, som styrs med järnhand av den karismatiske, men också oerhört lynnige och tyranniske, Franz Oswald.

Först ut i serien var Sekten på Dimön, som handlar om hur den unga Sofia Bauman dras in i ViaTerra, och därefter kom Sekten som återuppstod, som handlar om hur Sofia Bauman försöker återerövra sitt liv efter åren i sekten. Nu avslutas alltså serien med Sektens barn,  där handlingen till stor del kretsar kring Sofia Baumans dotter Julia och Franz Oswalds söner Vic och Thor.

Det har gått femton år sedan Sofia flydde från ViaTerra och hon lever tillsammans med sin man Benjamin och dottern Julia ett lugnt liv i Henån på Orust. Hon driver ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men en fruktansvärd storm totalförstör härbärget och det hon byggt upp.

Det har varit helt tyst kring Franz Oswald under åren, men han har inte alls gett upp drömmen om att ta över världen, så han skapar en skola för barn, där de ska lära sig arbeta hårt och ta till sig av hans teser från tidig ålder. Jordens barn kallar han dem och de, som är framtidens hopp, ska tilltala honom Chefen. Det gäller även hans egna barn. Med sin armé av tappra, trogna och lydiga soldater tänker han erövra världen och den som går emot hans vilja eller gör något han inte kan acceptera utsätts för grymma straff.

Det är oavbrutet ryslig läsning. Jag tycker så synd om alla barnen, inte minst Thor, som är den av Oswalds söner som far mest illa. Julia fascineras av sektledaren och trots sin mammas tydliga varningar känner hon en stark lockelse till honom. Särskilt som hon tycker att Henån är en trist håla som hon inte fort nog kan komma ifrån. Hon vill ha betydligt mer spänning i sitt liv och lite mer intressant blir det när hon träffar Matt, en lärarassistent som väcker hennes intresse.

Sektens barn hade varit intressant och spännande oavsett författarens egen bakgrund, men när man vet att Mariette själv överlämnade sin son John till ett läger för scientologernas barn kryper berättelsen ännu mer under skinnet. John fick aldrig berätta för sina föräldrar vad han utsattes för och precis som alla föräldrar var Mariette och hennes man övertygade om att gjorde det allra bästa för sin son. Först i efterhand har hon fått veta hur det egentligen var bakom den putsade fasaden.

Idag vill sonen inte alls tala om sin förlorade barndom och sin tuffa uppväxt inom Scientologikyrkan medan Mariette gör precis tvärtom. I flera år har hon både skrivit böcker och föreläst om hur man kan fastna i en sekt och en sak som hon poängterar är att det går långsamt. Det tycker jag är viktigt att tänka på. Allt sker inte på en enda dag, utan sakta, sakta, blir straffen hårdare och världen utanför stängs av mer och mer. Allt detta är skickligt skildrat i alla tre böckerna.

Jag rekommenderar varmt hela trilogin till alla som gillar spänning, men också till alla som är intresserade av människor och deras liv. Sektens barn är en riktigt bra avslutning på denna viktiga och läsvärda serie.