onsdag 8 februari 2012

Pelle Sandstrak trollband oss


iStörd!

Vi var två från bokcirkeln som upplevde en fantastisk kväll med Pelle Sandtrak på scenen. Han använde sig av hela scenens bredd för att trollbinda oss och lyckades mycket väl. Han lanserade bland annat begreppet iStörd, som tillsammans med iPhone, iPod och iPad känns helt rätt i tiden.

När jag kom hem, fortfarande bubblande glad av föreläsningen och av att ha fått prata lite med honom efteråt, frågade tioårige sonen vad jag gjort under kvällen. Jag berättade att jag varit på en "föreläsning med killen som skrev den där boken med måsen och flygplanet på, du vet."

- Aha, Mr Tourette och jag! utbrast han genast initierat.

Såklart han hade koll på det, lille gossen. Så tagen som jag var av boken när jag läste den berättade jag givetvis för alla hur bra den var och även sonen fick tydligen höra ett och annat.

Ända sedan jag hörde talas om Pelle Sandstrak och såg honom på Internet har han fascinerat mig. Jag köpte hans bok Mr Tourette och jag för länge sedan och greps av hans historia. Det började redan i barndomen med tics och ljud och blev mer och mer komplicerat och avancerat med åren. Trots att föräldrarna sökte hjälp tidigt blev situationen bara värre och värre. Till slut bodde Pelle i en bil och levde på revbensspjäll och juice.

Ikväll föreläste han i Kungsbacka och jag fick redan förra året veta att han skulle komma, så jag bokade genast in aftonen och var där i god tid för att få en bra plats. Ett par före detta arbetskompisar till mig var där och den ena av dem såg Pelle berätta sin historia för sjunde gången. Sjunde gången!

Hon hävdade att han berättar lite olika varje gång, men det faktum att föreläsningarna alltid handlar om hur det är att leva med Tourettes syndrom gör att det blir tydligt exakt hur intressant denne man faktiskt är. Jag vet inte många föreläsare som kan locka samma människa sju gånger på samma tema. Imponerande!

Jag hade med mig min bok och bad Pelle signera den efteråt och det gjorde han gärna. När jag bokstaverade mitt förnamn för att han skulle stava rätt sa han spontant:

- Det är lite stört, det!

Min stavning är inte så vanlig varken i Norge eller Sverige och att det var lite stört tog jag efter att ha lyssnat på honom i ett par timmar som en komplimang. Efter att ha hört honom är det inte alls eftersträvansvärt att vara vanlig. Värdig är bättre, tycker han och det är svårt att argumentera emot det.

Vi var några kvinnor som dröjde oss kvar efteråt och han frågade lite om vad vi sysslade med och då slängde jag ur mig att jag är journalist, men att jag också skrivit en en bok, fast en påhittad roman. Det slog mig att Saga Allerlöv är rätt nojig själv, så jag berättade lite kort om henne och hennes skräck över att något ska hända dottern.

Han blev intresserad och ville skriva upp titeln på en lapp, men då sa jag att han gärna kunde få ett visitkort av mig. Under hela tiden stod han på huk på scenen och vi andra på golvet framför honom. Jag letade runt i väskan och hittade ett visitkort.

I samma stund som jag sträckte upp det mot honom såg jag att det var ett kort som jag av någon anledning ritat ett litet hjärta på på baksidan. Just som han ska ta emot det tvekar jag och funderar över vilket som uppfattas som mest konstigt.

Ska jag ångra mig och börja bläddra i väskan efter ett nytt kort trots att han står där med sin utsträckta hand? Eller ska jag helt enkelt lämna över kortet?

Jag bestämde mig för det senare och gav honom kortet. Samtidigt tänkte jag att det säkert är lugnt. Han är ju faktiskt van vid betydligt stolligare saker än så. Ett ritat hjärta är ju dessutom både fint och trevligt att få.

Och helt normal och vanlig vill man ju, som sagt, inte vara ändå.

Inga kommentarer: