Bokcirkeln på vift



 På Mañana, Kungshöjd, med Sussie, Camilla, Cattis, Millan, Åsa Ö, Heidi, Malin, Fia, Catrin och Joanna

Vi ser alltid fram emot en härlig utekväll i början av maj och i år var inget undantag. Visserligen var väderprognosen inte helt lovande, men sådana yttre faktorer brukar inte bita på oss bokcirkelflickor, utan vi utgår från att vi kommer att få en fantastisk kväll och då brukar det bli det också.

Den här gången började det väldigt dramatiskt. Jag stod med jackan på och skulle bara snöra kängorna när söta dottern ropade att vårt bebisakvarium vält. Självklart blev det en brandkårsutryckning för våra nya små yngel var bara några få dagar gamla och när de kommer ut i det stora akvariet ser släktingarna mer dem som mat än just släktingar.

Jag håvade yngel som en tok och räknande hastigt till åtta räddade. Då hittade jag inga fler, trots att jag visste att det varit 15 tidigare, och var tvungen att bege mig, även om dottern inte alls var nöjd med att jag lämnade de fria ynglen åt sitt öde.

Endast ett par minuter för sent, 16.32, plockade jag upp första flickan och nästa plockade jag upp på exakt utsatt tid, 16.37. Jag kände mig så nöjd när jag kört in de där två minuterna för vilken annan stolle ger någon en så exakt tid som 16.37? "Jag hämtar dig 16.37!" messade jag på dagen. Sen tog allt längre tid än beräknat. Tredje tjejen hämtades aningen sent och fjärde ännu senare.

Därefter började trixandet med att hitta till restaurangen. Tapasrestaurangen Mañana skulle vi till, för den hade vi hört mycket gott om. Vi var dessvärre inte överens om vilken väg vi skulle åka eller ens vart vi skulle och efter ett snabbstopp på fel Mañana-restaurang, en extra tur i Götatunneln och lite annat stök, som svindyr parkering långt bort, så kom vi äntligen rätt. Då hade det tagit nästan exakt en timme och femtio minuter från min dörr till restaurangens dörr. En sträcka på tre snärtiga mil. Tjena.

Vid det laget var jag både åksjuk och jättehungrig i en märklig kombination. Servitrisen vid vårt bord föreslog att vi skulle välja Kockens val och då få tio olika tapas att dela på. Sex var vegetariska och fyra inte. Jag tyckte därför att det lät sådär. Det är inte jättekul att betala hela priset, men bara kunna äta drygt hälften av maträtterna. Jag var redan sur efter irrfärderna och inte blev jag gladare nu.

Det visade sig att de självklart hade haft icke köttätare som gäster förut, så det fanns en back up. Jag kunde få komplettera med vegetariska alternativ. Jaja, visst kör på det, bara jag får mat, tänkte jag, för det lät ju faktiskt inte så dumt.

Inte så dumt är bara förnamnet. Faktum är att det var så galet gott att jag åt och åt och åt fast jag till slut var proppmätt. Och de gjorde de andra runt omkring mig också. Vi njöt verkligen av all den fräscha, moderna och goda maten. Allt var så otroligt mycket godare än jag någonsin kunde ha föreställt mig och vi var alla lika nöjda. Så sällan som vi är ute är det ju guld värt att maten är en sann upplevelse och det var den verkligen här.

Det var lyxigt att kunna dricka vin till maten, för normalt när vi träffas är det bara te och kaffe som gäller. Personligen vågade jag inte ta ens ett glas trots att vi skulle sitta ett tag, för dels är jag lite rabiat när det gäller alkohol och bilkörning och dels var glasen faktiskt riktigt generösa trots det modesta priset. Mitt mineralvatten kostade på kronan lika mycket som ett glas vitt, som jag gärna hade druckit med facit i hand eftersom vi var där i nästan sex timmar och jag vet intellektuellt sett att jag förbränner ett glas vin betydligt snabbare än på sex timmar...

Hur som helst, det här är ingen matblogg, utan en bokblogg, så jag får berätta att vi faktiskt pratade lite om förra månadens bok Ru av Kim Thúy och inte bara njöt av mat och dryck. Det är inte alldeles enkelt att hålla ihop en diskussion på tio personer i en stimmig lokal men vi försökte i alla fall att framföra våra åsikter. Som vanligt var de lite blandade.

Det var ingen roman i traditionell mening tyckte vi eftersom vi mest fick läsa någon typ av nedslag i en människas liv. Någon tyckte att det var en omöjlig bok att ta sig igenom efter den slutade abrupt gång på gång i och med de korta berättelserna. En annan läste de första 60 sidorna med stor entusiasm, men kunde sedan inte finna lust eller motivation att läsa vidare och därför läste hon aldrig ut den. En tredje hade läst boken vid tre olika tillfällen och tyckte att den var väldigt lättläst, men när den väl var utläst så kändes det ändå lite som att den snabbt föll i glömska.

Hon fick medhåll av flera där och vi funderade lite över vad vi trodde att det kunde bero på och kom fram till att det nog i första hand hänger på just det att själva storyn inte finns. Det finns liksom ingen handling att knyta upp det hela på. Det gör att det blir lite fladdrigt och lite lösryckt och då glöms det bort.

Ytterligare en tyckte att det fanns poetiska drag över texten ändå. En intressant analys var att författaren själv kanske har lite samma autistiska drag som sonen i berättelsen sägs ha och att det kanske är därför som berättelsen känns så distanserad. Rent historiskt kunde vi tycka att det var intressant att få veta lite om hur det var i Vietnam för ett tag sedan och det var ett värde i sig.

De andra små samtalsämnena som brukar dyka upp och som jag brukar skriva lite om blev den här gången väldigt svåra att hålla ihop. Vi brukar hålla hårt på att en i taget pratar om ett ämne så det inte blir smådiskussioner kring bordet, men på en restaurang med tio personer är det omöjligt att fånga upp alla i ett samtal någon längre tid, så det blev lite fria samtal om skor, jobb, barn, skola och kläder i en salig blandning.

Nästa månads värdinna valde boken redan den här gången, eftersom det alltid gäller specialregler inför sommaruppehållet. Den här gången har vi dessutom en liten överraskning på lut inför juniträffen, men det får vara hemligt ett tag till. Hemlisar är mysigt!

När kommande värdinnan plockade fram Morgon i Jenin av Susan Abulhawa berättade hon att hon bestämt sig för den boken redan i vintras och var glad över att ingen norpat idén före henne. Vi ser alla fram emot att läsa den, för vi har hört att det ska vara en mycket bra bok och dessutom sägs den påminna lite om Flyga drake och den gillade vi mycket.

Vi avslutade kvällen med barmingel och en massa snygg drinkar, både alkoholfria och spetsade, och det blev en alldeles fantastiskt trevlig kväll.

Trots den tokiga starten.

Kommentarer

Anonym sa…
Låter som en riktigt trevlig kväll. Själv är jag också extremt nojig när det gäller alkohol och bilkörning. Väntar ungefär 2-3ggr längre än många andra.

Populära inlägg