tisdag 20 november 2012

Tankar kring Blogga, tvittra och fejsbucka


Gillar du sociala medier? Brukar du använda dig av det som privatperson? Är du sugen på att gå ett steg längre och använda dig av sociala medier även i din yrkesroll? Känner du dig lite osäker på vad du skriva skriva då, hur ofta du borde uppdatera eller hur privat du törs vara?

Om du funderar på att använda dig av sociala medier på jobbet, men ännu inte riktigt kommit till skott får du stor hjälp av Jenny Forsbergs senaste bok Blogga, tvittra och fejsbucka - kommunicera effektivt i sociala medier. Boken kan också fungera alldeles utmärkt om du kommit igång, men inte riktigt hittat strukturen och formen ännu eller kanske hållit på ett tag, men inte känner dig helt nöjd med projektet. Blogga, tvittra och fejsbucka är den perfekta storasystern att hålla i handen när du ska lära dig att gå i det sociala medielandskapet.

Författaren arbetar som språkkonsult och hon har skrivit ytterligare två böcker.

Blogga, tvittra och fejbucka innehåller allt läsaren kan ha funderingar kring och är tydligt strukturerad med massor av rubriker och mellanrubriker. Eftersom det är en e-bok finns det länkar här och var och det är förstås fantastiskt smidigt att enkelt kunna klicka sig vidare för att fördjupa sig i något. Författaren är genomgående mycket konkret när det gäller vad som fungerar bäst och hur man bör göra. Det är gott om exempel (alltid träffande och inte sällan också roliga) och även flera övningar finns med.

Researchen författaren gjort inför boken är mycket ambitiös och tonen i boken gör att jag känner att sociala medier bör tas på allvar på fler plan än det gör idag. Det är ett både praktiskt och effektivt sätt att hålla kontakt med följare och berätta om nyheter, upplevelser och liknande. Dessutom gräver det inte alltför stora hål i plånboken, ens för ett mindre företag. Det handlar snarare om tid än pengar.

Blogga, tvittra och fejsbucka är alltså en mycket inspirerande och handfast bok, men eftersom jag är ungefär lika språkintresserad som Jenny Forsberg reagerar jag få en del ord. Redan i titeln hajar jag till. Tvittra kan jag köpa, för det är trots allt bara ett w som försvenskats till ett v. Däremot köper jag inte alls fejsbucka. Fejsbucka är, i mitt tycke, ett förskräckligt ord. Det är alldeles för långt ifrån ursprunget Facebook för att jag ska ta till mig det.

Jag är medveten om problemen med uttal kontra stavning och skriver själv både dejt och mejl, men jag säger inte fejsbucka. Snarare säger jag fejsbooka. Om vi ska göra ett verb av det vi ägnar oss åt på Facebook, och det är ju alltid trevligt att införliva nya ord i svenskan, tycker jag absolut att det ska vara fejsbooka vi säger. Fejsbucka är för långt ifrån originalet för mig och det ser dessutom väldigt lustigt/märkligt/festligt/konstigt ut.

När vi ändå är inne på språket skriver författaren en del om att det är viktigt att vara språkligt konsekvent när man använder sig av sociala medier och jag håller med. Rätt tonläge och ord som passar verksamheten utan att vara för krångliga är nödvändigt. Därför är det lite förvånande att läsa ordet tweet i boken. Om författaren valt att tvittra istället för att twittra, borde väl inte tweet få hänga kvar? Jag hade väntat mig en tvit, men den kommer inte. Än. Språket förändras som bekant ständigt och vem vet vad som händer om ett halvår eller så?

Samma sak med smilisar. Nu vet ju inte jag om Jenny uttalar det som det står, smilisar, men det gör inte jag. Jag uttalar det smajlisar. Det är förstås ett smått galet ord eftersom det innebär dubbel pluralform, både den engelska och den svenska. Men jag köper det på samma sätt som jag med nöje säger bebisar. Det är också en dubbel pluralform, men helt accepterat i svenskan sedan länge.

Nu när jag läser igenom mina funderingar här ovan tycker jag att jag ganska bra ringar in tre rubriker som passande nog ligger efter varandra på sidan 24-25 i boken: Var snäll, Ha en positiv grundton och Var öppen och ärlig.

Det är tre av många goda och handfasta råd i Blogga, tvittra och fejsbucka.

fredag 16 november 2012

Cayenne - kryddpojken med bett


Har du en katt? Eller har du haft en katt? Tycker du möjligen om katter? Eller djur i allmänhet? Då måste du läsa Cayenne - kryddpojken med bett av Annika Bengtsson.

Boken finns med i Adlibris julkampanj som den perfekta julklappen till alla kattälskare och det är bara att hålla med. Det är en lättläst och trivsam bok där smilbanden åker upp lika ofta som man förfasar sig över att stackars Cayenne varit i slagsmål ännu en gång och behöver ta en tur till veterinären. Det tycker han inte om alls. Han är förmodligen den mest motsträvige lille patient de haft på kliniken och bara det är ju sött.

Dessutom manipulerar han gärna sin matte, så han ska få exakt den maten han föredrar precis när han önskar. Och så är han en riktig fegis innerst inne, trots att han är stor som ett smärre lejon.

När han var liten älskade han att bita i sladdar och arma matte fick vara mycket uppfinningsrik för att han till slut skulle sluta tugga sönder dem. När hon strök senap på sladdarna blev han bara glad över kryddan, så det var först när tabascon kom fram som det blev lugn och ro på sladdfronten.

Boken om Cayenne släpptes samma dag som kryddpojken fyllde tio år och består av kåserier som matte Annika Bengtsson skrivit under årens lopp. Efter varje kåseri finns nyskrivet material som lite mellansnack och det gör att det blir en väldigt gjuten bok. Utan dem hade det känts lite tomt, så det tycker jag var smart.

Jag har läst tre böcker av Annika förut och det är romanerna Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Författaren har ett härligt språk och ett gott driv och trots att kåseriboken om Cayenne skiljer sig rejält från de tre romanerna märks det gedigna hantverket som bara en skicklig författare bemästrar.

Cayenne - kryddpojken med bett är en mycket trevlig julklapp och också prissatt för att fungera som en gå-bort-present. Det fick jag veta när jag intervjuade Annika under Bokmässan i Göteborg i september.

Istället för en blomma eller en flaska vin passar den här charmiga boken utmärkt.




torsdag 8 november 2012

Grattis, bokcirkeln tio år!


Hos Åsa Ö med Camilla, Catrin, Cattis, Sussie, Fia och Joanna

En mörk novemberkväll slog vi oss ned vid det stora kvadratiska bordet som var dukat med kokt ägg, skinka, ostar, bröd, kex, vindruvor ... Mmmmm ... Som vanligt var vi utsvultna, så vi slängde oss raskt över godsakerna.

Det var en speciell kväll eftersom det var tioårsjubileum och det ville vi förstås uppmärksamma. Tyvärr var det många som fått förhinder och förslaget att fira med bubbelvin en onsdag föll inte i så god jord, men kvällens värdinna hade planerat något fint som föll alla i smaken. När vi blivit proppmätta på alla underbara mackor trollade hon fram en ljuvlig prinsesstårta.

Den var fantastiskt fin och otroligt god, tyckte vi. Vilken lyx!

Vi började vår vana trogen med att prata om förra månadens bok och den här gången hade vi två att välja på. En person, som tyvärr inte var med under kvällen, hade läst Förverkliga din bokdröm och hon skickade sms tidigare under dagen. Där stod det "Förverkliga din bokdröm var en glad överraskning för mig. Den är lättläst o intressant att läsa även om man inte tänker ge ut en bok själv. Faktaavsnitten och författares berättelser om sina erfarenheter gör att det blir lärorikt o mänskligt" och det tyckte jag, som är en av författarna bakom boken, förstås var mycket trevlig läsning.

En annan tjej som heller inte var med under kvällen hade läst halva Förverkliga din bokdröm och hon tyckte som bokslukare att det var väldigt intressant att få ta del av en del av allt det arbete som bara sker bakom kulisserna i vanliga fall. Hon tyckte att den borde tilltala alla som är intresserade av böcker, inte bara dem som funderar på att skriva en egen bok och det var glädjande att höra.

De andra i bokcirkeln hade valt att läsa Operation Nordvind av Kaj Karlsson och därför blev det den boken vi kom att tala om. Alla hade inte läst klart hela, men en i sällskapet inledde med att säga att hennes man hade kastat sig över boken och tyckt att den var fantastiskt bra. Han har rekommenderat den till flera vänner och det är förstås jättekul att vi sprider bokcirkelboken även utanför vår lilla krets.

Hans fru var på sidan 100 ungefär och planen är att läsa klart, men det hade varit för intensivt under månaden så tiden hade inte räckt till.

Vi som läst boken kunde förstå att Kaj Karlsson sålt 8 000 exemplar av denna debutbok på ett år, för det är en spännande historia i ungefär samma stil som Hamiltonböckerna och den har ett bra driv. Det är många detaljer om vapen, lite väl mycket otäcka detaljer om hur människor dör och oväntat många målande miljöbeskrivningar. Vi följer verkligen med huvudpersonen Gustav Sterner på hans äventyr och vi tyckte att det var trovärdigt om en värld vi egentligen själva känner väldigt lite till.

En som läste hela boken tyckte att personerna kändes lite stereotypa och grunda, medan en annan påpekade att författaren ändå snickrat fram en ganska dramatisk bakgrund för både Gustav och Katarina. Den första ville ändå ha en djupare förklaring till varför de agerade som de gjorde och vad som egentligen var drivkraften, särskilt när det gäller Gustav.

En annan sak som vi pratade om var om Gustav verkligen är en hjälte i våra ögon. Hans agerande i den tredje och avslutande delen gjorde oss både fundersamma och lite förvånade. Eftersom alla inte läst hela var det svårt att diskutera det på djupet och vi vill heller inte avslöja för mycket av det som händer för kommande läsare. Vi förstod hans handlande, det var inte alls det var som problemet utan vi köpte det helt och hållet i sitt sammanhang, frågan var snarare vad vi tyckte om det.

När jag i efterhand diskuterade kvällens tankar med en av tjejerna som inte var med på träffen, men som läst hela boken, hade hon över huvud taget inte tänkt som vi gjort angående den senare delen. Hon tyckte att allt låg i linje med det som hänt tidigare och med det man kan förvänta sig ingår i genren. Och hon såg Gustav som en hjälte.

Hon inledde hela vår telefonkonversation med att utbrista att hon älskade Operation Nordvind och även hennes man hade fått lånat boken. Han hade legat och läst till 3.30 på morgonkvisten för att det var så spännande att han omöjligen kunde lägga ifrån sig den.

Inledningen i boken tyckte vi alla var så otäck att vi tvivlade på att vi skulle orka ta oss igenom hela historien, men även om vi tyckte att vissa saker var hemska även fortsättningsvis, så klarade vi det.

Med tanke på Kaj Karlssons egen bakgrund som kustjägarkapten och utbildningen han har vid specialförbandet Särskilda skyddsgruppen (SSG) undrar man hur mycket av det som händer i boken som bygger på författarens egna erfarenheter. Inte så mycket får vi hoppas, för det är brutalt och våldsamt.

Vi hann med en hel del andra samtalsämnen också och pratade bland annat en del om begreppet dagis kontra förskola och om de nya betygen som flera av våra barn kommer att få nästa månad. Betygssystemet görs ju om då och då och vi är alla väldigt nyfikna på hur det kommer att fungera den här gången.

En som är lärare berättade att jämför med det förra systemet med G, VG och MVG kommer de nya bokstäver som motsvarar dessa att vara E, C och A. Bokstäverna B kommer att vara som VG+ och D som G+. Det blir säkert en förbättring jämfört med det gamla systemet eftersom det var ganska få steg att spela på. Vi fick också veta att det kommer att bli betydligt svårare att få ett A jämfört med att få ett MVG.

December månads träff brukar alltid äga rum på en restaurang i Kungbacka och i år har vi valt Tullen vid torget. Det är viktigt att alla hör av sig oavsett om ni ska följa med eller inte, så vi kan boka ett bord som stämmer med antalet gäster.

När några behövde lämna oss för att dra sig hemåt igen var det hög tid för kvällens värdinna att plocka fram november månads bokcirkelbok och det blev Bumerang av Tatiana de Rosnay, som skrivit Sarahs nyckel. Bumerang kom dock innan den stora succén Sarahs nyckel, så det ska bli mycket spännande att se vad vi tycker om den.

Ännu en trevlig bokcirkelkväll tog snabbt slut och det känns ganska fantastiskt att vi funnits i hela tio år. Tänk så mycket som har hänt under dessa tio år ...








tisdag 6 november 2012

Karina lämnar Sunne för bloggturné



Karina Johansson är en av de författare som jag intervjuade till Förverkliga din bokdröm, som jag skrev tillsammans med Kristina Svensson. I vår bok delar hon generöst med sig av hur det är att få ärliga åsikter av en lektör och hur det kan hjälpa henne som författare.

På Bokmässan i Göteborg för en dryg månad sedan fick jag möjligheten att träffa henne IRL för första gången och visserligen var det mycket ståhej i Egenutgivarnas monter just när hon dök upp, men det var ändå väldigt roligt att få träffas.


Karina kommer från Sunne i Värmland och befinner sig nu ute på en spännande bloggturné där jag trevligt nog får tillfälle att haffa henne.

Jag har jobbat i Värmland i några år så det är alltid trevligt att få sig en liten nostalgitripp därifrån. Under några år i slutet av 1990-talet arbetade jag som nyhetsreporter på Sveriges Television i Karlstad och då fick jag se det allra mesta av detta vackra landskap i både vinterskrud och sommardräkt. Även våren och hösten är vacker där uppe, måste jag säga.

Den 1 november släppte Karina sin andra roman och jag är mycket nyfiken på att få veta mer om den.


Vad är Utan egen vinning för typ av bok?
Det är en spänningsroman som utspelas i Sunne, där jag bor. Historien utspelas kring kattföreningen Stjärnans arbete med att bygga upp ett katthärbärge och i inledningen av storyn åker de till Uddebergs gård strax utanför Sunne för att titta på ett gammalt stall.
I samma veva hittas en kvinna död på gården. De bestämmer sig ändå för att flytta in i stallet och börjar renovera. Snart händer fler märkliga saker och föreningen inser snart att det är någon som inte uppskattar att de använder det gamla stallet …

Du släppte romanen Bara en pärla för två år sedan. Finns det likheter mellan den och Utan egen vinning?
Både ja och nej. Bara en pärla är en spänningsroman som utspelas i Sunne, och Utan egen vinning är en fristående uppföljare. När jag skulle börja skriva på en uppföljare var planen att Emma, som är huvudperson i Bara en pärla också skulle vara det i nästa roman. Men ganska snabbt insåg jag att jag hellre ville hitta på nya karaktärer. Så då fick Stina, som var en bifigur i Bara en pärla träda fram och bli huvudperson.
Däremot är miljön den samma. Det är viktigt för mig att böckerna utspelas i Sunne eftersom jag har bott här i hela mitt liv och kan miljöerna. Om det sedan skulle fresta någon att ta en tur hit, är det ju bara roligt …

Varför skriver du spänningsromaner? Var det ett medvetet val?
Jag tycker själv att det är roligt att läsa deckare/spänningsromaner och att bygga upp en historia kring en mordgåta, så det föll sig helt naturligt. Med tanke på att man ska tillbringa så oändligt många timmar ihop med storyn måste man skriva det som känns allra, allra roligast.
En annan ingrediens i en bra bok tycker jag är kärlek, så det finns också med på något sätt, även om det inte är det mest framträdande.

Vad är lättast/svårast med att skriva en bok?
Det är många saker som är svåra. Gestaltning, att knyta samman alla trådar, att skapa trovärdiga karaktärer är bara några exempel. Men det är också just utmaningen i det som gör skrivandet så roligt!
Lättast för mig är nog att hitta skrivtid med tanke på att jag jobbar deltid.

Om ni vill följa Karinas fortsatta bloggturné går det alldeles utmärkt att göra det via hennes webbsajt HÄR.