lördag 23 februari 2013

Tankar kring Mellan raderna



Äntligen har jag fått läsa den, Annika Bengtssons efterlängtade sprillans nya roman Mellan raderna. Faktum är att den är så ny att den inte ens kommit ut ännu, men det går att förhandsbeställa den redan nu.

Jag har sett fram emot att läsa denna bok ända sedan jag slog igen Snökupan, som jag tyckte väldigt mycket om, och när vi hade bokcirkelträff senast var Annika själv med och hon hade härligt nog med sig rykande färska böcker, som några av oss slängde sig över genast. En av tjejerna ville helst åka hem direkt för att börja läsa, för hon hade fått veta att alla huvudkaraktärer från de tidigare böckerna skulle dyka upp i någon form igen och hon ville gärna ha svar på några frågor som hon hade kring dem. Mellan raderna är nämligen den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. Vi lyckades övertala henne att stanna, men redan två dagar senare hade hon läst ut boken och det är lite så det är med Annikas böcker; man slukar dem.

Annika berättade att hon själv tycker att Mellan raderna är den ljusaste av hennes böcker och det är ingen tvekan om det. Även om livet kan vara besvärligt ibland finns det en grundton i boken som är väldigt ljus. Den första boken jag läste, Kråkprinsessan, tyckte jag var helt fantastiskt och den berörde mig mycket djupt, men nog var den mörk och nog var det tung läsning. Jag var helt slut efteråt.

Mellan raderna handlar om Boel Lindkvist som arbetar som kommunens boutredare. Jag har aldrig funderat över vad som händer med människor som avlider och saknar släktingar, men den som ordnar med dödsboet är alltså kommunens boutredare och Boel gör det mycket ambitiöst och noggrant.

I fem veckor ligger Astrid Levin död i sin lägenhet utan att någon saknar henne och Boel grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt ett mer intressant liv än vad den prydliga lägenheten ger sken av. Boel bestämmer sig för att åka till Penzance i Corwall i hopp om att hitta någon som kände Astrid, för hon tror att Astrid levde där för trettio år sedan.

Astrid Levins öde ger Boel den perfekta förevändningen för att resa, för innest inne gör hon det mycket för att tänka. Hon är trött på sin man, har dålig kontakt med sina tvillingdöttrar och känner sig besviken och nästan lite snuvad på livet.

Hon är drygt femtio år och har det så trist att man verkligen unnar henne en liten resa. Det är just här Annikas styrka som författare ligger; man sympatiserar med hennes karaktärer på ett väldigt speciellt sätt. Jag var inte så förtjust i Monika i Glömskelunden, för jag tyckte att hon gjorde väl tokiga saker, men jag sympatiserade ändå med henne, för Annika presenterar henne på ett sådant sätt att det inte går att värja sig. Solbritt i Kråkprinsessan led jag oerhört med och hon kröp under mitt skinn efter bara några sidor och stannade där i veckor. Carina i Snökupan kändes faktiskt mer eller mindre som en väninna, som jag tyckte mycket om och kände starkt för, när hon hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle ringa mig, så jag kunde peppa henne och stödja henne.

Lite samma sak är det med Boel, denna rediga och varma kvinna, som lever i ett plågsamt kärlekslöst förhållande med sin man. Hennes man Frank är inte elak. Han varken slår henne eller säger en massa elaka saker, utan det är bara så oändligt trist alltihop. De äter samma rätter jämt och de har mekaniskt sex varje lördag. Det gör ont i min kropp att läsa det och ändå tror jag att det är vanligare än man vill tro att ha det just så.

Både Boel och Frank tecknas så snyggt att jag nästan tror att vi bor grannar. För att Boel ska bli tydlig för mig som läsare är teckningen av Frank oerhört viktig och Annika gör det med en enorm finess. Sällan kommer man så nära fiktiva personer som man gör när man läser Annikas böcker. I det lilla ryms det stora och trots att gesterna är små blir rörelserna omvävlande.

Jag älskar en sådan liten detalj som att det så gott som alltid är Frank som står för matlagningen, samtidigt som han faktiskt använder sig av pulver för att göra en bearnaisesås. Det är helt strålande och ger mig en perfekt bild av honom.

Språket flyter fram som en porlande vårflod och jag är definitivt med Boel i Penzance. Jag står bredvid henne när hon pratar med pubägaren George över bardisken och jag slår mig ner på stolen mellan henne och Elizabeth på det lilla trivsamma hotellet. Det är härligt att känna sig så inbjuden.

Det är också ett väldigt trevligt grepp att låta romanfigurer från andra böcker återkomma, för det är som att återse gamla vänner. Medan jag läser känns det nästan som att se ytterligare ett avsnitt av sin favoritserie för jag hänger helt och hållet med från början. Lösa trådar som lämnats svajande i de tidigare böckerna plockas smidigt upp och knyts ihop på ett förträffligt sätt.

På baksidan av boken finns ett citat från Författarcentrum Väst: ”På ett ytligt plan sker kanske inga stora, avgörande händelser, men på en inre, psykologisk nivå inträffar ett jordskred.” Det är alldeles utmärkt beskrivet. Det är mellan raderna allt händer och titeln är därför mycket träffande. Det är inte bara de knapphändiga anteckningarna bak på de upphittade fotografierna som bjuder på dramatik mellan raderna utan hela boken genomsyras av bubblande lava som bara väntar på att få sprutas ut i ett spektakulärt vulkanutbrott. När tiden är inne.

Som vanligt sticker några meningar ut lite extra och här kommer två favoriter ur Mellan raderna:

”Tänk att sommaren var här, att hon och sommaren var på samma plats.” Ljuvligt!

”Den skrämmande oändlighet som först låg framför henne var snart inte mer än ett hopskrynklat papper.” Så poetiskt!

När jag slår ihop Mellan raderna och ställer in den i bokhyllan känner jag mig lite vemodig för när jag läste ut Snökupan för något halvår sedan visste jag att en ny bok var på gång. Jag visste att jag om ungefär sex månader skulle jag kunna läsa en ny bok av Annika och jag längtade direkt. Men nu? Vad händer nu? Serien är avslutad och jag befinner mig ett vakuum.

Det kommer väl en ny roman, Annika? Snart? En lika bra som dina tidigare? Det gör det väl? Snälla, säg ja!


torsdag 7 februari 2013

Romanen bakom kulisserna


Hos Catrin med Åsa K, Gerd, Millan, Cattis, Heidi, Lena, Åsa Ö, Camilla, Sussie, Joanna och författaren Annika Bengtsson

Vilken alldeles ovanligt spännande och givande afton vi fick tillsammans denna kulna februariafton då nederbörden frös på så rappt och otäckt att vi knappt kom iväg från bokcirkelträff sent omsider.

Jag började kvällen med att hämta författaren Annika Bengtsson på tågstationen och tillsammans åkte vi till månadens värdinna nästan en halvtimme före utsatt tid. Förvånad blev den kökspysslande värdinnan när vi ringde på, men vänlig som hon är släppte hon in oss utan att krångla och det tyckte vi var schysst med tanke på den bistra väderleken.

Det är alltid kul när det kommer många flickor till våra träffar och den här gången var det bara två som inte kunde närvara, så vi var mycket nöjda med det. Ännu roligare var att alla, med något enstaka undantag, hade läst minst en av Annikas böcker. Den enda som inte läst ut hela den första boken var nästan klar, så alla hade något spännande att säga om Kråkprinsessan i första hand och de två andra böckerna i andra hand.

Värdinnan hade dukat upp med massor av ostar, bröd, kokta ägg, röror, grönsaker och hennes alldeles egen specialitet; hemmagjord rabarbersaft. Normalt dricker vi mycket vatten på våra träffar, när vi tröttnat på te och kaffe, men det finns ingen som kan motstå denna underbara rabarbersaft. Mmmmm...

Spänningen var stor när vi skulle börja prata om månadens bok Kråkprinsessan och den som valt boken förra månaden var också den som fick börja att säga något. Så fort ett par ord var sagda var snöbollen satt i rullning och alla hade en massa intressanta och spännande tankar om boken och allt som kunde tänkas ligga bakom.

Annika fick många frågor och det var mycket fascinerande att få veta att den version som slutligen blev publicerad bara var en av många versioner genom de tjugo år som Kråkprinsessan gäckat författaren och vägrat lämna henne någon ro. Först när Annika bestämde sig för att skriva berättelsen utifrån huvudkaraktären Solbritts eget perspektiv föll alla bitarna på plats och berättelsen kändes färdig.

Vi fick många intressanta inblickar bakom kulisserna och fick veta flera saker som Annika till slut valt bort. Boken kändes ännu mer levande och speciell när man fick allt bakgrundmaterial.

Solbritt, som alltså är huvudperson i Kråkprinsessan, är snudd på så långt bort man kan komma från en lugn och balanserad kvinna och därför var förstås alla nyfikna på hur mycket av Annika själv som finns i Solbritt och vilken erfarenhet Annika faktiskt har av psykiskt sjuka och labila människor. Det visade sig att det handlade betydligt mer om empati och en otrolig förmåga att sätta sig in i en annan människas känslor än om egen erfarenhet.

Även om vi blev förvånade över detta faktum var vi samtidigt lite lättade, för Solbritt har inget lätt liv alls och så vill vi inte att någon annan har det. Ett par undrade om det kanske var så att Solbritt var lite utvecklingsstörd eller i alla fall mindre begåvad, medan andra inte alls tänkt så utan mer sett hennes liv som en produkt av de erfarenheter hon gjort genom åren.

Någon tyckte att boken var i tunnaste laget, medan andra tyckte att det enbart var en fördel att man som läsare fick fylla på berättelsen med lite eget kött och blod. Frågan om hur det kan komma sig att man som författare väljer att skriva något så här tungt och jobbigt dök också upp. Varför skriver man inte bara något soligt och glatt?

Annika svarade då att om hon så bara skulle skriva en enda bok i hela sitt liv så var det just denna berättelse som hon behövde få på pränt. Innan Solbritts historia var nedtecknad fick Annika ingen ro och när vi senare läste kröp Solbritt under skinnet på oss och flera av oss kunde inte släppa henne.

Vi pratade också om baksidestexten och en i gänget sa att trots att hon är intresserad av människors psyke var baksidestexten inget som spontant lockade henne. Andra sa precis tvärtom att just baksidestexten var väldigt lockande.

Även framsidan hade vi olika åsikter om. Någon tyckte pocketversionens utsida var lite trist medan de som läst den inbundna versionen tyckte den var snygg.

Intressant nog hade flera i gänget läst både en och två böcker till av Annika och tre tyckte att "uppföljaren" Glömskelunden var den bästa av dem alla tre i den löst sammansatta serien. De som tycket att Kråkprinsessan var i tunnast laget gillade att Glömskelunden broderades ut mer och kändes fylligare.

Även Snökupan tyckte många om och vi uppskattade att alla tre böckerna handlade om kvinnor och i grund och botten (trots allt de går igenom) dessutom ganska vanliga kvinnor. Det kunde. i alla fall nästan, varit någon av oss som råkade ut för de hemska öden Solbritt, Monika och Carina råkar ut för.

Den fjärde och avslutande delen i serien kommer ut den 25 mars, men redan denna härliga afton hade Annika med sig några rykande färska exemplar. Hon som valde Kråkprinsessan som månadens bok senast ville bara resa sig upp med sitt exemplar i handen och kasta sig hem för att börja läsa, men vi lyckades med gemensamma krafter och under mycket fnitter hindra henne.

Sammantaget tyckte vi att Kråkprinsessan var väldigt bra på alla sätt och ännu bättre blev den när vi under ett par timmar fick bolla våra tankar och funderingar med en som hittat på hela historien. Otroligt givande och kul att få svar på riktigt och inte bara bolla egna idéer inom gruppen.

Bokpratet upptog av förklarliga skäl större delen av kvällen men lite annat hann vi också med. Vi bestämde till exempel att vi flyttar april månads träff en vecka - från den tredje till den tionde, eftersom det är påsklov den tredje och många är bortresta.

Vi hann också glädjas åt att en i sällskapet börjat plugga och att flera ska ut och resa till våren. New York diskuterades ivrigt och en massa shoppingtips dök förstås upp. Lite tips om upplevelser var inte heller fel och på ett håll var minsann en helikoptertur inplanerad.

I sällskap av en fantastiskt fin chokladkaka fick vi veta vilken bok vi ska läsa till nästa gång och det blir Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det var en bok några av oss hade hört talas om, men ingen läst, så vi ser fram emot att få slänga oss över den.

Vi tackade Annika för att hon kom och så generöst delade med sig av sina tankar kring sina alster med en flaska fint Amaronevin och en chokladask. En helt fantastisk upplevelse, som fler bokcirklar borde testa. Vilket mervärde det ger att ha en livs levande författare på besök!

När vi till slut var tvungna att dra oss hemåt var det svårt att komma iväg, för bilarna bara slirade på den branta uppfarten. Som tur var gjorde lite grus susen, men nästa gång hoppas vi att det är lite bättre väder, för ni är vi alla rätt så trötta på snö och kyla vide det här laget.

Men så länge vi känner värmen vi har tillsammans när vi träffas så klarar vi förstås det.

måndag 4 februari 2013

Snart författarkväll

På Bokmässan i höstas intervjuades Annika
Bengtsson i Egenutgivarnas monter.

Trots att bokcirkeln funnits i över tio år och vi läst en bok i månaden, med undantag för ett och annat sommarlov förstås, har vi aldrig tidigare haft något så spännande som en inbjuden författare med oss på en träff förut.

På onsdag är det dags. Då kommer Annika Bengtsson till oss. Hon har skrivit Kråkprinsessan som är månadens bok, men värdinnan som valde den såg helst att alla läste alla tre böcker som Annika skrivit hittills i denna löst sammansatta serie. Den fjärde och avslutande är på gång och det ska bli mycket spännande att höra vad alla tycker om Kråkprinsessan som det tog författaren hela 20 år att få klar i sin slutligen publicerade form.

Förhoppningvis hinner vi prata även om Glömskelunden och Snökupan. Har vi tur kan vi få veta lite på träffen om den fjärde delen också; Mellan raderna.

Förhoppningsvis kommer vi att få alldeles speciell och spännande bokcirkelafton denna vecka - med ovanligt många som läst månadens bok.