Tankar kring Mellan raderna
Äntligen har jag fått läsa den,
Annika Bengtssons efterlängtade sprillans nya roman Mellan
raderna. Faktum är att den är så ny att den inte ens kommit ut
ännu, men det går att förhandsbeställa den redan nu.
Jag har sett fram emot att läsa denna
bok ända sedan jag slog igen Snökupan, som jag tyckte
väldigt mycket om, och när vi hade bokcirkelträff senast var
Annika själv med och hon hade härligt nog med sig rykande färska
böcker, som några av oss slängde sig över genast. En av tjejerna
ville helst åka hem direkt för att börja läsa, för hon hade fått
veta att alla huvudkaraktärer från de tidigare böckerna skulle
dyka upp i någon form igen och hon ville gärna ha svar på några
frågor som hon hade kring dem. Mellan raderna är nämligen
den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. Vi
lyckades övertala henne att stanna, men redan två dagar senare hade
hon läst ut boken och det är lite så det är med Annikas böcker;
man slukar dem.
Annika berättade att hon själv tycker
att Mellan raderna är den ljusaste av hennes böcker och det
är ingen tvekan om det. Även om livet kan vara besvärligt ibland
finns det en grundton i boken som är väldigt ljus. Den första
boken jag läste, Kråkprinsessan, tyckte jag var helt fantastiskt
och den berörde mig mycket djupt, men nog var den mörk och nog var
det tung läsning. Jag var helt slut efteråt.
Mellan raderna handlar om Boel
Lindkvist som arbetar som kommunens boutredare. Jag har aldrig
funderat över vad som händer med människor som avlider och saknar
släktingar, men den som ordnar med dödsboet är alltså kommunens
boutredare och Boel gör det mycket ambitiöst och noggrant.
I fem veckor ligger Astrid Levin död i
sin lägenhet utan att någon saknar henne och Boel grips av hennes
öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och
foton som antyder att Astrid levt ett mer intressant liv än vad den
prydliga lägenheten ger sken av. Boel bestämmer sig för att åka
till Penzance i Corwall i hopp om att hitta någon som kände Astrid,
för hon tror att Astrid levde där för trettio år sedan.
Astrid Levins öde ger Boel den
perfekta förevändningen för att resa, för innest inne gör hon
det mycket för att tänka. Hon är trött på sin man, har dålig
kontakt med sina tvillingdöttrar och känner sig besviken och nästan
lite snuvad på livet.
Hon är drygt femtio år och har det så
trist att man verkligen unnar henne en liten resa. Det är just här
Annikas styrka som författare ligger; man sympatiserar med hennes
karaktärer på ett väldigt speciellt sätt. Jag var inte så
förtjust i Monika i Glömskelunden, för jag tyckte att hon
gjorde väl tokiga saker, men jag sympatiserade ändå med henne, för
Annika presenterar henne på ett sådant sätt att det inte går att
värja sig. Solbritt i Kråkprinsessan led jag oerhört med
och hon kröp under mitt skinn efter bara några sidor och stannade
där i veckor. Carina i Snökupan kändes faktiskt mer eller
mindre som en väninna, som jag tyckte mycket om och kände starkt
för, när hon hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle ringa mig,
så jag kunde peppa henne och stödja henne.
Lite samma sak är det med Boel, denna
rediga och varma kvinna, som lever i ett plågsamt kärlekslöst
förhållande med sin man. Hennes man Frank är inte elak. Han varken
slår henne eller säger en massa elaka saker, utan det är bara så
oändligt trist alltihop. De äter samma rätter jämt och de har
mekaniskt sex varje lördag. Det gör ont i min kropp att läsa det
och ändå tror jag att det är vanligare än man vill tro att ha det
just så.
Både Boel och Frank tecknas så snyggt
att jag nästan tror att vi bor grannar. För att Boel ska bli tydlig
för mig som läsare är teckningen av Frank oerhört viktig och
Annika gör det med en enorm finess. Sällan kommer man så nära
fiktiva personer som man gör när man läser Annikas böcker. I det
lilla ryms det stora och trots att gesterna är små blir rörelserna
omvävlande.
Jag älskar en sådan liten detalj som
att det så gott som alltid är Frank som står för matlagningen,
samtidigt som han faktiskt använder sig av pulver för att göra en
bearnaisesås. Det är helt strålande och ger mig en perfekt bild av
honom.
Språket flyter fram som en porlande
vårflod och jag är definitivt med Boel i Penzance. Jag står bredvid henne när
hon pratar med pubägaren George över bardisken och jag slår mig
ner på stolen mellan henne och Elizabeth på det lilla trivsamma
hotellet. Det är härligt att känna sig så inbjuden.
Det är också ett väldigt trevligt
grepp att låta romanfigurer från andra böcker återkomma, för det
är som att återse gamla vänner. Medan jag läser känns det nästan
som att se ytterligare ett avsnitt av sin favoritserie för jag
hänger helt och hållet med från början. Lösa trådar som lämnats svajande i de tidigare böckerna plockas smidigt upp och knyts ihop på ett förträffligt sätt.
På baksidan av boken finns ett citat från Författarcentrum Väst: ”På ett ytligt plan sker kanske
inga stora, avgörande händelser, men på en inre, psykologisk nivå
inträffar ett jordskred.” Det är alldeles utmärkt beskrivet.
Det är mellan raderna allt händer och titeln är därför mycket
träffande. Det är inte bara de knapphändiga anteckningarna bak på
de upphittade fotografierna som bjuder på dramatik mellan raderna
utan hela boken genomsyras av bubblande lava som bara väntar på att
få sprutas ut i ett spektakulärt vulkanutbrott. När tiden är inne.
Som vanligt sticker några meningar ut
lite extra och här kommer två favoriter ur Mellan raderna:
”Tänk att sommaren var här, att hon
och sommaren var på samma plats.” Ljuvligt!
”Den skrämmande oändlighet som
först låg framför henne var snart inte mer än ett hopskrynklat
papper.” Så poetiskt!
När jag slår ihop Mellan raderna
och ställer in den i bokhyllan känner jag mig lite vemodig för när
jag läste ut Snökupan för något halvår sedan visste jag
att en ny bok var på gång. Jag visste att jag om ungefär sex
månader skulle jag kunna läsa en ny bok av Annika och jag längtade
direkt. Men nu? Vad händer nu? Serien är avslutad och jag befinner
mig ett vakuum.
Det kommer väl en ny roman, Annika?
Snart? En lika bra som dina tidigare? Det gör det väl? Snälla, säg
ja!
Kommentarer