söndag 23 juni 2013

Ett annat liv





En skrivarvän till mig heter Torsten Larsson och han har via en annan skrivarvän fått tips om att skriva en berättelse utifrån att 400 resväskor hittades på vinden på ett mentalsjukhus 1995. Väskorna kom dit mellan 1910 och 1960 tillsammans med sina ägare, alltså patienterna, och genom att tjuvkika i väskorna kan man föreställa sig lite kring hur deras liv kan ha tett sig en gång i tiden.



Jag valde att skriva om den första bilden och den föll jag för att den innehåller guldskärp, paljetter och fransar. HÄR hittar du den. Alldeles för mycket flärd och glädje för att tillhöra en mentalpatient, tänkte jag, och fick genast upp en massa bilder i mitt huvud. Vad hade hänt egentligen? Varför hade denna unga kvinna, för det kände jag direkt att det var hamnat på mentalsjukhus?

Anledningen till att jag publicerar den här idag är att jag dels vill bjuda på lite söndagsläsning och dels för att jag kollat läsbarhetsindex i denna novell. Mer om varför jag gjorde det finns att läsa på systersajten Joannas universum HÄR.

Ett annat liv


En sköterska har just baddat mig med ljummet vatten. Hon säger att det räcker så. Att jag är tillräckligt ren nu. Naturligtvis håller jag inte med henne och de första månaderna jag var här protesterade jag högljutt mot att jag inte fick ta mina dagliga bad. Badsalt verkar de inte känna till över huvud taget på detta märkliga ställe och de förstår inte vikten av att bli riktigt ren.

En ful särk fick jag hjälp att ta på mig. Den var som alltid stel och i onödigt tjockt tyg. De sju knapparna framtill var lika vita som resten av den långärmade klänningen. Jag kan förstå om lakansväv användes till kläder förr, för då fick man acceptera vad som bjöds och inte vara kräsen. Men idag? När det finns finns tunna, mönstrade tyger att sy vackra kläder av? Det faktiskt 1927 och inte 1827.

Jag saknar mitt guldskärp. Det kanske inte hade gjort underverk för den här trista klänningen, men det hade piggat upp den en del i alla fall och gett min slanka figur en mer tilltalande linje. Inte för att det spelar någon roll. Inget spelar ju egentligen någon roll längre.

Plågat minns jag vår natt på New Hotel Randolph. Det var en av många nätter då du lyckades fly från dina förpliktelser och din bittra fru som aldrig förstod dig, men just den natten var speciell. Jag är övertygad om att vårt kärleksbarn blev till just då. Barnet som skulle bli vår biljett till ett gemensamt och lyckligt liv. Minns du vad du sa till mig? Kommer du ihåg alla löften du gav? Hur du kysste mig rosig och varm? Hur jag fnittrade förläget när du blev alltför ivrig och rev sönder min nya, svarta klänning med fransar längst ner? Jag har sparat fransarna och lagt dem i min resväska. Kanske kan en skicklig sömmerska få dem på plats igen.

Minns du att det var min nittonde födelsedag när vi vaknade tätt omslingrade morgonen därpå? Jag brukade stryka dig över ditt mörka, vågiga hår och ömt viska att de grå tinningarna var det enda på dig som avslöjade att du just passerat fyrtio. Du var en stilig man och jag längtade till den dag då jag skulle stå brud och få lova dig evig kärlek inför Gud och resten av världen. Jag har fortfarande kvar den bruna kammen du glömde på hotellrummet, men den ligger också i resväskan och den har de gömt för mig. De säger att det är för plågsamt för mig att se mina saker från förr.

Trots att min mage snart började växa i fasligt rask takt och jag ännu var ogift var jag lugn och harmonisk. Rent av lycklig och förväntansfull. Min far, som var borgmästare i staden, sa flera gånger att jag var tvungen att tänka på mitt yttre och inte lägga på mig onödiga kilon innan jag blev bortgift, men jag bara viftade bort hans kommentarer. Inte anade han att hans närmaste medarbetare på stadskontoret snart skulle bli far till hans eget barnbarn.

Däremot uttryckte far ofta oro över hur sorgligt det var att en så trevlig man som du var barnlös och dessutom hade en hysterisk fru, som mestadels var sängliggande. Det tyckte han var tragiskt, min omtänksamme far.

Det sista jag fick av dig var ett brev. De säger att det inte var adresserat till mig, men det var det. Du kallade mig alltid Anna Delon, efter en romankaraktär som du varit så förtjust i som tonåring, och det var det som stod i brevet, trots att jag heter Anna Norton. Brevet levererades med bud sent en tisdagskväll och du skrev att du ville att vi skulle ses morgonen därpå.

På en parkbänk såg jag dig sitta när jag närmade mig ditt och min fars kontor. Det var en diskret mötesplats för det var viktigt att ni båda visade er bland vanligt folk och ingen höjde på ögonbrynen när jag kom i min nya ljusgrå klänning med paljetter om livet. Min mor anser att paljetter hör hemma på fest och inte till vardags, men vad kunde vara festligare än att få träffa dig? De högklackade mockaskorna var nyputsade med den lilla borsten jag fick på köpet när jag beställde skorna och jag kände mig som en prinsessa när jag trippade fram längs kullerstensgatan.

Du berättade för mig att du kontaktat en advokat och att han skulle hjälpa dig med skilsmässopappren. För en gångs skull kunde det faktum att din fru och du inte hade några barn vara dig till gagn. Även det faktum att två läkare intygat att hon var en hysterika borde borga för en snabb och smidig skilsmässa. Jag var så lycklig att jag bara ville slänga mig om din hals och överösa dig med heta kyssar, men det hade inte passat sig, så jag avstod.

Istället torkade jag diskret bort en lyckotår ut ögonvrån innan jag vände på klacken och gick hemåt med huvudet högt och med en hand vilande på min runda mage.

Alla förhoppningar som du väckte. All den lycka som jag kände. De små, svaga sparkarna från vårt barn i min växande mage. Åh, detta ljuva liv.

Hur kunde det så plötsligt och brutalt ta slut?

Några dagar senare kom min far hem höggradigt berusad strax efter midnatt. Han och du hade gått till den lokala restaurangen, som ni gjorde då och då för att diskutera arbetet och ta en whiskey eller två. Ni båda tyckte mycket om dessa stunder och jag brukade le åt att du kände min far på ett helt annat sätt än jag gjorde. Med dig var han en spjuver, brukade du säga. En riktig skämtare med bullrigt skratt och en pipa i mungipan.

Något hade fått er båda att balansera på räcket vid hamnen på vägen hem. Min far hade gått först och du alldeles efter. Du hade tyckt att balansen inte var vad den borde vara, men då hade min far kallat dig ”ynkrygg” och du hade antagit utmaningen. Plötsligt förlorade du fotfästet och föll.

Min far berättade hur du först slagit huvudet i räcket och sedan med ett ljudligt plask trillat i kanalen. Det var kolsvart, bråddjupt och säkert inte mer än femton grader i vattnet. Min far ropade på dig och skrek på hjälp, men hamnen låg öde så sent på kvällen och ingen kom till undsättning. Hur hjälpen till slut kom fram vet jag inte, men jag vet tog två timmar att få upp din tunga kropp och att hjälpen kom alldeles för sent.

Jag var förtvivlad. Förkrossad. Utom mig av sorg. Inte tordes jag berätta om vår kärlek och vårt efterlängtade barn, så min bottenlösa förtvivlan över att min fars arbetskamrat drunknat verkade minst sagt förbryllande. Far hade oerhört dåligt samvete för det som hänt, men min förtvivlan var ändå så mycket större än hans. Jag varken sov eller åt på flera veckor. Däremot grät jag oavbrutet.

Jag grät så mycket att barnet gräts ut ur min kropp. Det är så jag ser det. Min kropp tömdes bokstavligen på liv och det yttersta priset jag fick betala för mina starka känslor var att jag förlorade inte bara min själs älskade utan också vårt barn.

Ingen mer än jag känner till vem som var far till det gossebarn jag förlorade i vad läkaren uppgav vara vecka 23 och mina föräldrar säger att det inte spelar någon roll bara jag blir frisk. Blir frisk? Jag är inte sjuk. Jag har stängt av mina känslor och har slutat att gråta. Inget gott kommer av känslomässiga berg- och dalbanor. Jag är fullständigt frisk. Inget, eller ingen, ska få komma åt mitt hjärta en gång till.

Det enda jag vill är att få ta mina dagliga bad i hett vatten, så mitt yttre kan få den renhet mitt inre saknar, och bära vackra klänningar som jag gjorde förr när min insida matchade min utsida.

Är det för mycket begärt?

Inga kommentarer: