torsdag 3 april 2014

Mycket bokprat och spännande diskussioner


Hos Åsa Ö med Heidi, Catrin, Åsa K, Camilla, Sofie, Gerd, Cattis och Joanna

Vi var nio förväntansfulla bokcirkelflickor som samlades kring det stora kvadratiska bordet på senaste träffen och vi gladdes mycket åt att en i gänget, som tagit time out, för att hon har så mycket annat omkring sig att hon inte hinner läsa böcker just nu, faktiskt förgyllde kvällen med sitt sällskap. Genast ville vi uppdatera oss på hennes liv, eftersom det var ungefär ett och halvt år sedan vi sågs senast och allt var bara fint, vilket förstås var härligt att höra.

Vår vana trogen slängde vi oss barbariskt över alla godsaker som stod uppradade på bordet och vi tog för oss av ägg, ostar, bröd (varav ett med hela sex korn i minsann), skinka, leverpastej, kex, vindruvor, melonskivor, mozzarella och grönsaker. Te och kaffe serverades också och även fläderdryck och olika sorter smaksatta mineralvatten. Vilken njutning en solig onsdagskväll i början av april!

Så snart vi raskt uppdaterat oss på den besökande bokcirkeltjejens liv var vi redo att diskutera mars månads bokcirkelbok. Gul utanpå är en självbiografisk berättelse om och av Patrik Lundberg som bestämmer sig för att åka tillbaka till sitt ursprungsland Korea för att söka sina rötter.

Det blev ett extremt långt boksamtal eftersom flera av oss drog paralleller med våra egna liv och med andra bekantas liv. Extra spännande blev det också eftersom jag mejlat författaren Patrik Lundberg att vi skulle läsa hans bok under månaden. Några dagar efter senaste träffen kom jag nämligen på att det borde vara lätt att få tag på honom, eftersom han är kolumnist på Aftonbladet och han borde tycka att det är lite kul att hans debut Gul utanpå var föremål för en bokcirkels månadsläsning. Han svarade snabbt att vi gärna fick ställa varsin fråga till honom sedan vi läst boken och det var ett erbjudande vi genast nappade på, för det skulle självklart ge boken en extra dimension.

Eftersom vi är elva medlemmar i bokcirkeln mejlade jag elva frågor till författaren och det var mycket spännande att läsa svaren för att få en lite större bild än den vi fått som läsare av boken, men det återkommer jag till lite senare.

Först vill jag berätta om det otroligt spännande sammanträffandet att jag samma dag som vi skulle ha bokcirkelträff hörde Patrik Lundberg på radion på väg till jobbet. Normalt åker jag till jobbet strax efter klockan sju på morgonen, men just denna dag hade mina elever och jag kompat ut förmiddagen, så jag åkte istället dit kring 11.30-tiden. Som vanligt hade jag på P1 i bilen och då hörde jag en man intervjuas i Tendens. Jag kom in mot slutet av programmet och tyckte genast att det var mycket intressant. Det handlade om landsbygden, Sverigedemokraterna och utvecklingen i landet. Jag spetsade öronen.

Mitt i allt nämner reportern Ola Hemström, som tillsammans med Linda Evereus gjort en serien som heter Bromöllas val, intervjuobjektets namn och det visar sig vara just Patrik Lundberg. Då blev jag förstås ännu mer intresserad och det var väldigt roligt att få höra hans röst och dialekt. Avsnittet är 29 minuter långt och mycket hörvärt.

En sak som jag tyckte var helt fenomenalt bra var att Patrik spontant säger att Christian Chippen Wilhelmsson är spelare i det svenska landslaget i herrfotboll. Om han skrivit det hade det inte varit lika imponerande, för när man skriver finns alltid tid för eftertanke, men han nämner det som en självklarhet. Man brukar säga att om man enbart säger fotboll så menar man herrfotboll och när man talar om damer som spelar gör de det i damlaget. Mannen är som bekant norm. Men här sa han herrfotboll, trots att han sa hela namnet och det är uppenbart att det handlar om en man. Inte så många kvinnor heter Christian. Ett stort ställningstagande, tycker jag, och det kom helt naturligt.

Vi brukar alltid gå laget runt när vi pratar om boken och de allra flesta hade läst Gul utanpå, så det blev ett mycket intressant, och som sagt väldigt långt, samtal. Den första som började tala om boken berättade att hon vid två tillfällen fått tårar i ögonen under läsningen och en annan berättade då att hon fått lägga ifrån sig boken en stund för att läsningen blev så jobbig.

Allt eftersom rundan kring bordet fortsatte blev samtalet mer och mer nyanserat. Ett par läsare hade inte blivit så berörda som andra, utan tyckte istället att boken var lite grabbigt kortfattat skriven. De ville ha mer av känslorna kring det Patrik Lundberg upplevde i sitt forna hemland Korea. Intrycket av att det istället var mycket supande och även en del tjejer inblandade hängde kvar, när de egentligen ville läsa mer om vad han kände när han äntligen fick träffa sin biologiska familj. Mer om känslorna och tankarna kring båda hans familjer, såväl den biologiska som adoptivfamiljen, och mindre om det han gjorde med sina nyvunna vänner önskades. Ett par läsare sa att det var tydligt att det var en kille och inte en tjej som skrivit boken och att det kändes både i språk och handling. Detta blev ju nästan lite komiskt med tanke på hur många gånger Patrik Lundberg fått frågan om han är homosexuell. Här sitter istället analyserande kvinnor och påtalar hur grabbig han är.

Språkligt tyckte vi att boken hade ett rakt, enkelt och direkt språk som var enkelt att förstå. Alla tyckte att den var lättläst. En sa att hon väldigt sällan så snabbt kommer in i en bok och genast känner att hon måste läsa klart den. Andra undrade om det kanske var en bok för en yngre publik, för ungdomar skulle kunna tilltalas av sättet den var skriven på. Vi pratade också om det faktum att författaren är kolumnist och att det kanske påverkat stilen i boken. Kapitlen är ofta korta och många har lite roliga poänger och väldigt tydliga avslut, precis på det sätt som kolumnister ofta skriver. 

Det blev lite två läger, som det så ofta blir när vi pratar om böcker vi läst, där den ena falangen tyckte att boken var väldigt utlämnande, naken och berörande, medan den andra falangen tyckte att författaren inte riktigt tog hissen ända ner till källarvåningen, utan istället höll sig kring entréplan.

Alldeles bortsett från författarens egen historia tyckte vi att Gul utanpå var intressant rent allmänbildningsmässigt. Vi vet att många barn genom åren adopterats från Korea, men vi hade ingen aning om att det finns ett särskilt vandrarhem för adopterade i landet och att det finns något som heter DVD-bang, som är privatrum för ungdomar dit de går för att se film, men framför allt för att ha sex. Sådant tycker vi alltid är spännande att få veta, för det ger en bild av andra världar.

Eftersom vi är en så brokig skara kvinnor har vi många olika erfarenheter i våra bagage och det var det som gjorde att samtalet kring boken faktiskt höll på ett par timmar. Ett par av oss har bott i Japan och kunde därför dra en del asiatiska paralleller, vilket gjorde samtalet extra intressant. En annan har en nära släkting som adopterat två barn och kunde berätta lite om tankarna kring både beslutet och hur det senare har blivit. Ytterligare en annan har en adopterad kusin och har med egna öron hört hur hon kallats kines flera gånger, trots att hon kommer från Korea, och det dessutom inte på ett snällt sätt, utan både surt och vresigt och gärna i kombination med en svordom så det blir jävla kines. Precis som Patrik Lundberg vittnar om. Fullständigt gräsligt och helt oacceptabelt, konstaterade vi, och ändå händer det.

En i bokcirkelgänget levde sina första elva år i tron på att mannen som bodde i familjen och kallades pappa av de tre barnen var far till alla ungarna. I själva verket var han endast biologisk far till de två småsyskonen. Sanningen uppdagades i samband med en skilsmässa då vårdnadstvisten inte kom att handla om det äldsta barnet, det vill säga om vår väninna utan enbart om hennes syskon.

En annan i gänget levde sina 40 första år utan att ha träffat sin pappa en enda gång. Hon visste vad han hette och i vilket land hand bodde, men i övrigt nämndes han aldrig i hemmet. Till slut bestämde hon sig för att leta upp honom och lyckades med detta. Han hade aldrig berättat för sin fru (som han inte ens träffat när dottern blev till, så han var inte otrogen mot henne) om den nu vuxna dottern, som han kände till men aldrig tagit kontakt med, men nu fick hon veta det och det blev förstås jobbigt. Far och dotter har träffats, men de har mycket liten kontakt med varandra.

Vi rundade av diskussionen kring Gul utanpå med att läsa författarens svar på våra frågor och det blev en perfekt avslutning. Ett par små frågetecken rätades ut och på frågan om han känner sig mer svensk eller mer koreansk numera svarar han att han är både svensk och korean och stolt över båda tillhörigheterna, men om han måste välja är han framför allt sölvesborgare. Hans uppväxtort betyder mer för honom än en nation och det tyckte vi var väldigt charmigt och tänkvärt.

Till hösten kommer Patrik Lundbergs skönlitterära debut och den heter Onanisterna. Enligt författaren handlar den dock inte om det som namnet antyder och det är en roman för unga vuxna. Vi ska självklart hålla ögonen öppna!

Trots att bokpratet och alla dess avstickare upptog det mesta av kvällen hann vi med att prata lite om annat också. Bland annat pratade vi om att arbetssituationen för somliga har förändrats sen senaste tiden. Någon har arbetskompisar som blir uppsagda, och själv inte vet vad som ska hända härnäst, och andra har arbetskompisar som självmant slutar, men det betyder ändå en ökad arbetsbelastning för dem som är kvar. Någon har bytt jobb sedan senaste träffen och andra har bytt arbetsgivare/ägare av verksamheten, men jobbar ändå kvar på samma ställe.

Resor kom också på tal och under kvällen dök ett sms upp i en av flickornas mobiltelefon. Där förkunnades att maken just bokat en utlandsresa för familjen. Trevligt!

Vi pratade hundar också, minsann. En hundägare i gänget berättade att familjens hund parats med ett par tikar och nu väntas valpar både här och där. Troligen kommer familjen att göra ett besök hos valparna när de fötts och se hur söta de är. Vi konstaterade att de som har hanhunden är den som dragit vinstlotten, för de slipper allt jobb som valpar medför, hur bedårande söta de än är.

Vi pratade förstås även om nästa månadsbok och märkligt nog fortsätter vi på temat verkliga berättelser. I februari läste vi Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och den baseras på Yngsjömordet som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige. Under mars läste vi Gul utanpå och nu i april kommer vi att läsa Blondie av Birgitta Andersson.

Alla tre böckerna är faktiskt hämtade från tipsen jag fick i gruppen Författare på Facebook och som jag skrivit ett separat blogginlägg om. Det ska bli mycket spännande och intressant, men helt säkert fasansfullt och hemskt, att få ta del av Birgitta Anderssons självupplevda historia. Redan baksidestexten ger mig rysningar. Där står det att hon som sjuåring blir våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång. Som nioåring rymmer hon hemifrån och som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbar. Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad. Herrejösses. Det är tur att det är författaren själv som tipsat om boken, för på så vis vet jag att hon fortfarande är vid liv. Det hade jag knappt trott annars.

Nästa gång träffas vi på en restaurang och äter något gott. Var det blir är ännu inte bestämt och eftersom det är lite rörigt med dagarna i början av maj är inte heller datum spikat. Vanligen träffas vi första onsdagen i varje månad, men när vi går ut tummar vi ibland på den reglen och går istället ut en fredag. Vi håller kontakt via mejl kring detta och så fort beslutet är fattat lägger jag som vanligt upp det överst i högerspalten.

Kvällen sprang iväg i ett rasande tempo och snart var det dags att skiljas åt. Om en månad ses vi igen och då får vi se hur mycket som har hunnit hända med oss tills dess. Vi är alla förvånade över hur mycket det faktiskt alltid händer på en enda liten futtig månad. I var och ens liv känns det kanske inte alltid så, men bland oss elva är det alltid flera nyheter varenda gång. Det är ganska fantastiskt.

Men så är vi ju också en ganska fantastisk bokcirkel. Om vi får säga det själva.












1 kommentar:

Anna sa...

Vad kul att läsa era recensioner och jag måste säga att jag är imponerad av hur strukturerade ni verkar vara i ert bokprat, att alla får komma till tals osv.. vi är bara fyra i vår och vi pratar i munnen på varandra hela tiden:)
Ser att ni är inne på samma tema som vi, uggleservetter :)
Jag blev oerhört sugen på att läsa "Gul utanpå" , det är inte min tur att välja bok men jag kanske spar den...
Vi har precis läst karin Brunk Holmqvists Stenhimlen och fått skratta lite istället !
Kram Anna