tisdag 19 januari 2016

Årets första bokcirkelträff med nyttigheter


Hemma hos Fia med Åsa Ö, Millan, Catrin, Malin, Åsa K, Gerd, Cattis, Sussie och Joanna

Det har hänt en hel del kring månadens värdinnas hus de senaste åren så vyn är nu helt annorlunda när man kommer längs gången jämfört med förr. Istället för skog har det byggts ett helt bostadsområde och gatlamporna lyser upp den förut så kolsvarta miljön.

Även inomhus hade det hänt en finurlig sak; ett bord som går att ställa fram och ta bort precis som man behagar hade krokats fast i trappan upp till loftet - både smart och smidigt, tyckte vi.

Men det runda bordet som är så trevligt att sitta vid var kvar och den här gången var det gott om stolar kring det, för vi var tio flickor på plats och det var inte illa. Alltid jättekul när så många kommer och då går kvällen extra fort för det är så mycket vi vill hinna prata om.

Som vanligt bjöds vi på en massa goda saker och den här gången även på två spännande marmelader; en med gröna tomater och en hemgjord av plommon. När vi ätit så många mackor och kex vi förmådde var det dags för det lilla söta efteråt. Eftersom det var första träffen på det nya året ville värdinnan vara lite nyttig och bjöd på yoghurt med honung, bär och nötter. Vi var alla överens om att det var fantastiskt gott.

Dessutom fick vi champagnetryffel och trots att vi var många som skrattade och inte vågade ta först eftersom vi blev lite uppsträckta med det nyttiga i yoghurten, så vågade vi till slut i alla fall och allt var så gott så.

Under juluppehållet hade vi som uppdrag att lyssna på en bok och det hade de flesta lyckats med. Det blev inte ett så väldigt strukturerat samtal, så vi sa att vi får ta upp den där lyssnartråden igen nästa gång för vi skulle vilja fördjupa oss mer i både böckerna och uppläsarna. Några hade försökt att slå två flugor i en smäll genom att både lyssna på en ljudbok och då välja 2015 års nobelpristagare i litteratur, Svetlana Alexijevitj.

Någon passade på att lyssna på De sista vittena eftersom den passande nog gick som radioföljetong på P1 i uppläsning av Evabritt Strandberg just över julledigheten. Andra lyssnade på Kriget har inget kvinnlig ansikte som finns på bland annat Storytel. Ingen hade lyssnat klart av olika skäl, men någon tyckte att det påminde om ett extremt utökat sommarpratsprogram och att det kändes långt med 14 timmar och bara hört fyra eller fem av dem.

När vi var inne på att lyssna pratade vi även om radioprogram, olika programledare och programmens innehåll. Vi konstaterade att mycket av lyssnandet på morgonen bygger på relationer med programledarna. Det är ofta ganska flamsigt på flera kanaler och det är svårt att stå ut med flamsigheten innan man byggt upp en relation till programledarna. När man har gjort det kan man tycka att det är lite befriande att inte ta allting så allvarligt och rent av tycka att det är skönt att de i studion inte känner till saker och ting utan istället blir glada när någon lyssnare ringer in och upplyser dem om sakernas tillstånd.

För de mer seriösa fungerar alltid P1 Morgon som sällskap. Vi var några som öste beröm och kärlek över den alltid lika påläste och vakne (det är ändå tidigt!) programledaren Johar Bendjelloul. Han har alltid total koll på läget och har inga som helst bekymmer att intervjua någon på engelska och sedan raskt översätta alltihop helt perfekt innan han i en flygande fläng ställer nästa fråga. Dessutom har han en mycket behaglig röst.

Vi pratade också om Luringen med Mix Megapols Morrgongäng och det är ett fenomen som delade in oss i tre tydliga läger; de som älskar dem, de som blir nervösa av dem och genast stänger av och de som ibland står ut med att lyssna men ibland måste stänga av.

Det blev även en del om det här med att ha allt större/äldre/vuxna barn. Det innebär en hel del förändringar för oss föräldrar och det är inte alldeles enkelt att hänga med i svängarna. Någon har redan varit med och hjälpt till och köpt en lägenhet till ett barn medan andra budar just nu. Andra undrar när ungdomarna är mogna att gå på festivaler och åka utomlands själva. Det finns massor av tankar och åsikter där och det är helt klart något som vi kommer att prata mer om.

Till slut blev det dags för kvällens värdinna att plocka fram månadens bok och det blev Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty som just nu toppar försläjningslistan i Sverige. Dock var det inte därför hon valt den utan för att en kompis rekommenderat  den. Flera av oss hade hört talas om den men faktiskt hade inte en enda läst den trots detta, så det ska bli intressant att se vad vi tycker om den.

Vi har lite extra kort om tid i januari, så det är bra att börja direkt för redan den 3 februari ses vi igen. Hemsidan blev dessvärre ovanligt sent uppdaterad denna gång och det berodde faktiskt på att jag inte kommit in på instrumentpanelen och kunnat göra det. Efter upprepade försök flera dagar i rad kom jag idag på att det kanske kan hjälpa att byta webbläsare, så jag växlade över från Safari till Firefox och då verkade jag kunna komma in, men då dök problemet med lösenord upp. Jag har ju haft mitt lagrat  på Safari i flera år, så först blev jag alldeles kall och tänkte att jag inte skulle kunna komma på det, men jodå, jag kunde det. Puh.

Så nu ligger infon här och vi ses om bara femton dagar igen.

Det blir trevligt - som alltid!








söndag 10 januari 2016

Tankar kring Döden ingen talar om



Mitt liv under 2015 har till stor del genomsyrats av temat självmord. Ett något udda tema kan tyckas, men när jag bestämde mig för att skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om att vara anhörig till någon eller några familjemedlemmar som tagit sitt liv, sattes en boll i rullning och den rullar fortfarande.

Jag har hållit föreläsningar, deltagit i bokmässor, fördjupat mig en hel del i ämnet och läst olika typer av litteratur på temat, både litteratur för studerande, skönlitterära alster och självbiografiska berättelser. Senast på listan finns Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska debutbok Döden ingen talar om, som jag läste ut under 2016 års allra första dagar. Vi bytte böcker med varandra när vi sågs som hastigast på Bokmässan i höstas och nu har jag äntligen avsatt tid för att läsa den.

I Döden ingen talar om berättar Ulrika hur det var att växa upp i skuggan av sin pappas självmord. Hon var bara fyra år när han tog sitt liv 27 år gammal och från den dagen var det som om han aldrig hade existerat. Ingen talade längre om honom - varken om hans död eller hans liv. Det enda hon visste var att han var död. Oåterkalleligen borta.

År efter år försökte hon lägga pusslet om sin pappa, men det var omöjligt för den lilla flickan att förstå vad som hade hänt. Vardagarna genomlevdes med storebror och mamma i Skåne och varje sommar åkte de tre till Öland för att hälsa på farfar, farmor, farbröder, fastrar och kusiner. På Öland fanns en omärkt grav. Hennes pappas. Men det talade de aldrig om. Vad som hänt och varför det inte fanns någon gravsten ens efter många år förblev en gåta.

Livet på Öland var påfrestande och oberäkneligt. Om Ulrika skulle få gå i fintrappan eller tvingas ta kökstrappan visste hon aldrig i förväg. Det varierade från stund till annan. Till och med mamma blev en annan på Öland bland sin avlidne makes släktingar. Farfar var kontraktsprost och farmor därmed prostinna och detta satte stor prägel på livet på Öland. Trots att det var jobbiga sommarveckor varje år var de tvungna att åka dit, för farmor och farfar hade redan förlorat sin son och Ulrikas mamma kunde därför inte ta ifrån dem även deras barnbarn genom att sluta besöka dem.

På sätt och vis såg jag boken som något av en uppgörelse med Ulrikas pappas släkt medan jag läste och inte minst genom denna talande mening:

"Innerst inne tror jag att om vi hade brutit med pappas föräldrar och syskon hade både min bror och jag mått bättre, för att inte tala om mamma."

Men tack vare den författarintervju som jag fick möjlighet att göra med Ulrika blev min bild mer nyanserad, för Ulrika berättar där att det är mer problematiskt och mycket djupare än så. Hon menar att farföräldrarna och de övriga släktingarna var/är en del i ett mycket större system och att det är själva systemet hon försöker göra upp med och frigöra sig ifrån. Ulrika har så mycket klokt att säga - läs gärna intervjun!

Döden ingen talar om är en fin skildring av hur ett litet barn, sedan en ungdom och slutligen en vuxen kvinna påverkas av att pappans självmord ligger som ett tydligt filter över precis allt i livet. Boken har en ton av ömhet inför det lilla barn författaren själv en gång var. Språket är vackert och ganska långsamt - lite dröjande. Vi som läsare leds in bakom kulisserna där vi får se vad som egentligen hände och hur Ulrika själv uppfattade det. Detta är en av de mest personliga böcker jag någonsin läst.

Efter att ha läst två glada, lättsamma och ganska roliga böcker på sistone (Smak: mat och vin av Peter Streijffert och Nätverka bör man - men hur gör man? av Sophia Sundberg) är Döden ingen talar om något helt annat och jag uppskattar verkligen omsorgen författaren haft kring språket. Det märks att boken är skriven av en person med språk som yrke. Det är helt klart en litterär produkt och inte enbart en berättelse ur livet. För att förtydliga vad jag menar kommer här tre talande exempel:

"Förstod du att jag skulle glömma dig; den människa du var, din röst, din gång, ditt väsen, din lukt, dina gester, känslan av min hand i din? Allt är glömt. Ändå är du så närvarande i mitt liv. Ditt svek. Min övergivenhet. Alla obesvarade frågor. Pappalösheten när alla kompisar på lekis pysslar med presenter till Fars dag."

"Men jag har varit som insvept i din död sedan jag var fyra år gammal."

"Om nu två barn förlorar sin pappa när han är tjugosju år gammal borde väl ändå deras mamma få bli riktigt gammal som kompensation. Och frisk. Tänk om det fanns ett världsallt där allt beslutades och fördelades rättvist. Då vet man också vart man ska skicka ett klagobrev. Ett klagobrev över livet. Orättvisorna."

Döden ingen talar om är en finstämd skildring av hur det varit och fortfarande är att leva i skuggan av sin pappas självmord och själva den fysiska boken är också en fin produkt. Jag har på sistone skrivit att jag kommit att föredra böcker med mjuka pärmar, men det här en bok som jag faktiskt tycker passar väldigt bra som inbunden. Det blir på något sätt symboliskt för innehållet; hårt och inbundet. Omslaget är också väldigt snyggt; enkelt, stilrent i milda toner och med en pappersstruktur som känns exklusiv.

Formatet är precis lagom stort, men jag hade föredragit om graden på texten varit något större, för den är onödigt liten. Särskilt som boken mest är nedslag i författarens liv och inte har den klassiska kapitelindelningen. Det blir alltså ganska mycket luft på sidorna och den luften hade kunnat användas bättre.

Jag är faktiskt glad över att jag tyckte så mycket om boken för Ulrika och jag hoppas kunna samarbeta en del tack vare våra olika utgångspunkter kring samma ämne. Redan nu har vi ett evenemang inbokat på Dalheimers Hus i Göteborg måndag den 7 mars och det är en utbildningsdag kring just självmord. Även Ebba Range, som skrivit den fiktiva romanen Kristalläpple, kommer att medverka där.

Ulrika Jannert Kallenbergs bok heter Döden ingen talar om, men äntligen vågar hon - och några av oss andra - göra det. Genom att våga tala om självmord hjälps vi åt att bryta det tabu som fortfarande finns och som skapar så mycket skuld, skam och extra smärta ovanpå ett redan svårt trauma.

Det är värdefullt.

Författarintervju med Ulrika Jannert Kallenberg





När min reportagebok Våra älskade orkade inte leva var i produktionens slutskede fick jag veta att en annan bok om självmord var på gång. Jag insåg dock snabbt att böckerna inte skulle bli konkurrenter i första hand utan tvärtom komplettera varandra. Ulrika Jannert Kallenbergs Döden ingen talar om har nämligen ett helt annat perspektiv än min bok, där jag som journalist berättar andra människors historier. Ulrika berättar istället ur ett jag-perspektiv hur det var att växa upp i skuggan av sin pappas självmord. 

Hennes pappa tog sitt liv när Ulrika endast var fyra år gammal och det enda hon visste var att han var död. I övrigt talades det aldrig om honom. Varken om hans liv eller hans död. Det skapade ett stort trauma inom Ulrika och ett djupt sår som hon nu försökt att plåstra ihop genom att berätta sin högst personliga historia i den självbiografiska debutboken.

Ulrika har i tre decennier arbetat med ord i olika former och precis som jag är hon journalist, men hon är översättare och har en fil mag i tyska, engelska, ryska och litterär översättning

På Bokmässan i höstas träffades vi som hastigast för första gången och bytte böcker med varandra. Ett par månader senare sågs vi igen på Halländsk bokmässa och vi bestämde oss lite senare för att inleda ett samarbete där vi föreläser om ämnet självmord utifrån våra olika erfarenheter och perspektiv.

Redan nu är en föreläsning inbokad den 7 mars på Dalheimers hus på Slottskogsgatan 12 i Göteborg. Tillsammans med Ebba Range, som bjuder på ytterligare ett perspektiv eftersom hon skrivit en fiktiv roman om självmord, kommer vi tre författare att prata om suicid under eftermiddagen och kvällen på två separata föreläsningar. Hela programmet finns HÄR och vi hoppas förstås att det kommer många för att tala om detta tabubelagda ämne.

När jag läste Döden ingen talar om blev jag nyfiken och ville veta lite mer, så jag passade på att skicka några frågor till Ulrika och här nedan svarar hon på dem. Mina tankar kring boken kommer under dagen i ett eget inlägg.

Tack så mycket, Ulrika, för att du ville vara med på Bokcirkel.se!


Varför var det viktigt för dig att skriva boken?

När min mamma dog hastigt och oväntat i augusti 2011 blev jag som förlamad av sorg och chock. Jag bara satt i soffan och kunde inte ta mig för någonting. Min barndom började spelas upp för mig som en film och snart hade jag skrivit ner en massa ögonblicksbilder. Jag insåg att jag hade något att berätta; att självmord får långtgående konsekvenser hos anhöriga och att barn behöver få veta sanningen även om den är svår. Min pappas självmord har påverkat mig under hela mitt liv, och jag tror att det hade varit annorlunda om han hade dött i en olycka eller av till exempel cancer – då hade jag fått svar på mina frågor och minnet av honom hade fått leva kvar. Min pappas självmord skapade så mycket smärta, skuld och skam hos anhöriga att de inte klarade att prata om det, tror jag.

Jag vill också poängtera att jag är en skrivande människa. Det skrivna ordet är mitt uttryckssätt. Jag har alltid vetat att jag ska skriva om självmord, men jag trodde att det skulle bli mer i form av en antologi som Våra älskade orkade inte leva eller kanske en artikelserie. Jag har haft många chanser i mitt yrke som journalist att skriva om självmord, men jag har aldrig tagit den – jag har inte varit redo.

Jag tror att min mammas död – som var naturlig – aktiverade det trauma jag drabbades av när jag var fyra år och min pappa tog sitt liv. Jag brukar ibland säga att min mammas död födde boken – den var nödvändig.

Boken tycker jag på sätt och vis är en uppgörelse med din pappas släkt. Ser du den själv så?

Min bok handlar ju om hur min pappas självmord påverkat mig och om mitt liv. Om du föreställer dig livet som ett bröd så har jag valt att i Döden ingen talar om beskriva de brödskivor som behövs för att ge en bild av hur det var att växa upp med en pappa som tagit sitt liv och den tystnad som omgav både honom som människa och hans död. Jag skulle snarare vilja säga att det är en uppgörelse med det system som vi alla anhöriga till min pappa påverkades av. Min tro är att alla vuxna runt mig var fast i det systemet och agerade utifrån det – inga människor är onda utan de hanterar livet med de redskap de har fått.

Jag ska försöka att med några ord beskriva det system jag menar. Min pappa dog i slutet av 60-talet då vi inte talade om psykisk ohälsa och självmord – det gör vi inte tillräckligt i dag heller men det har blivit bättre – och vår syn på barn var att de inte skulle vara ledsna – det skulle skyddas. Det är en del av systemet. Den andra delen är att min pappa växte upp i en prästfamilj med gammalkyrkligt tänk och i den miljön var det viktigt att ha en fläckfri fasad utåt och prestation värderades högre än någonting annat. Det blev en krock med min mammas arbetarbakgrund, men hon försökte passa in och bli accepterad, vilket gjorde henne väldigt spänd, sträng och annorlunda i närheten av min pappas släkt; i de sammanhangen var hon en främling för mig. 

Alla påverkades alltså av systemet och försökte förhålla sig till det. Det är det systemet jag försöker göra upp med och frigöra mig ifrån. 

Du är väldigt tydlig med att vuxna måste våga prata med barn om vad det är som har hänt och att veta alltid är bättre än att inte veta. Varför är det så viktigt?

Jag vill inte att ett enda barn i världen ska behöva gå igenom det jag gick igenom. Att berätta sanningen för barn räddar liv – det är jag helt övertygad om. Jag förstod att det var något förfärligt med min pappas död eftersom en tyst mur omgärdade allt som rörde honom. Jag kände skuld – som om det var mitt fel att han hade dött – och jag försökte bygga ett pussel av de bitar jag fått, men jag förstod egentligen ingenting. Det var som en evig strävan att få veta någonting om honom och en evig tomhet inom mig att han inte fick vara en del av mitt liv. Jag vågade inte nämna honom och först 14 år efter hans död fick jag bekräftat att det var självmord. Jag fick inte möjlighet att bearbeta sorgen och traumat och det har satt djupa spår i mig. 

Jag har under mitt liv lidit mycket av ångest och katastroftänkande som kan kopplas till förlusten av min pappa. Jag har också svårt med separationer och har väldigt lätt för att känna mig oälskad och oönskad. Jag tror att mycket hade kunnat förhindras om jag hade fått veta vad som hade hänt och jag genom berättelser hade fått veta vem min pappa var. 

Jag hade behövt veta att han var älskad – istället trodde jag att han var dålig eftersom hans grav saknade gravsten. Det skapade mycket rädsla och osäkerhet att alltid vilja veta någonting som ingen ville berätta. Jag var hela tiden på min vakt så att jag inte skulle missa ett ord ifall någon plötsligt skulle säga något om min pappa. Kanske valde jag därför att bli journalist: Äntligen blev det tillåtet att ställa frågor och förvänta sig ett svar. 

Vad betyder det för dig som person att du skrivit boken nu? 

Jag har plötsligt blivit en del av ett sammanhang som jag aldrig varit tidigare. Jag har fått möjlighet att prata om självmord och därmed fått kontakt med många andra som förlorat en familjemedlem i självmord. Jag är medlem i en sluten stödgrupp för anhöriga som SPES (Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd) ansvarar för och har därigenom fått nya kontakter. Det har gjort att jag inte känner mig så ensam. 

Många har sökt upp mig för att prata om självmord. En man som nyligen förlorat sin livspartner i självmord ringde mig en kväll efter att ha läst en artikel om min bok och frågade om jag kunde berätta hur jag hade velat att min pappa skulle ha dokumenterats. Han hade själv två små barn och han ville att de skulle få veta så mycket som möjligt om sin mamma. Det var ett mycket fint samtal!

Gud är en stor del av din uppväxt, inte minst genom Ölandsresorna. Apropå det undrar jag: Du valde att skriva gud men gemena bokstäver och inte Gud, som jag själv hade valt. Varför? Hur ser du på Gud idag …?

Den gud som finns med i min bok är en del av det system som jag försöker beskriva: En gud att frukta. En gud som kräver. Och förbjuder. En gud som inte älskar ovillkorligt. Till den guden har jag inget som helst förhållande – inte idag och det hade jag inte heller då. Genom att skriva gud vill jag förtydliga att det inte var min gud.

Om det finns en Gud – en God Kraft – så tror jag att den Guden är förlåtande och beredd att se det goda i alla människor.

Det märks att du arbetat mycket med språket i boken och det finns en allvarlig ton, trots att boken inte är direkt svår att läsa. Vad har det språkliga arbetet med texten betytt för dig?

Jag ville hitta ett språk som kunde förmedla min berättelse utan att det blev tungt och svårt. Språket är verktyget. Berättelsen är det viktiga. Jag ville också att språket skulle vara rytmiskt och fungera för högläsning. Det var väldigt roligt att jobba så intensivt med språket och fundera över det. 

Jag har arbetat som journalist sedan 1991 och som litterär översättare sedan 2001, så språk har en enorm betydelse i mitt liv. Ibland tänker jag att min bok Döden ingen talar om är min mission i livet och att allt språkarbete jag gjort hittills bara har varit ett steg på vägen mot den här boken.  

Vilka reaktioner har du mött hos läsare och media?

Jag har fått många positiva reaktioner från både media och läsare. Många tycker att jag är modig som vågar ta upp ämnet och skriva om mig själv och mina upplevelser. Andra säger att de blir berörda av boken eller känner igen sig i berättelsen. En journalist grät faktiskt under tiden som hon intervjuade mig. Det blev en väldigt speciell intervju och en oerhört bra artikel.  

Vad har du på gång framöver?

Jag kommer att prata om min bok i olika sammanhang under våren och det ser jag mycket fram emot. Jag tänker att varje gång vi pratar om självmord gläntar vi på dörren till tabut. Jag jobbar ofta som redaktör, lektör, korrekturläsare och leder skrivarkurser. I år ska jag också översätta en bok och jag hoppas komma en bra bit på väg med något av mina bokprojekt – det ena är en roman och det andra en novellsamling. 

fredag 1 januari 2016

GOTT NYTT BOKÅR!



Med en bild tagen alldeles efter tolvslaget önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att vi alla får många spännande läsupplevelser under 2016. Jag kommer också själv att tillbringa en väsentlig del av året med att skriva klart min andra reportagebok så hela året kommer att genomsyras av böcker på olika sätt.

Det känns som om det kommer att bli ett riktigt fint år!

GOTT NYTT BOKÅR!