tisdag 21 mars 2017

Bokcirkeln var på vift




I stugbyn Ullared Paradise med Gerd, Åsa K, Åsa Ö, Sussie, Malin, Fia, Catrin, Sofie och Joanna

Först på plats i Ullared Paradise var undertecknad och då hade jag innan ankomst hunnit med en snabb tur på det stora varuhuset i närheten. Mest av allt behövde jag nya strumpor, men trots att jag inte köpte varken bakplåtspapper eller platspåsar, som är ett par av Gekås verkliga storsäljare, fick jag ändå betala 1 475 kronor i kassan. Det blev dyra strumpor! ;)

Självklart fick jag mer än strumpor för den summan och nöjdast är jag med mitt supersnygga iPhoneskal från iDeal of Sweden. De har galet många fina skal, men eftersom jag alltid har en inneboende längtan till Grekland och värmen valde jag ett som för tankarna dit.

Villan som vi hyrt visade sig vara ett mycket trevligt hus med en minst sagt öppen planlösning. I markplan fanns ett kök med matplats, ett sovrum och två toaletter. På ovanvåningen fanns inte en enda dörr utan sex sängar stod i tre grupper och det fanns dessutom en mjuk soffgrupp att försjunka i.

En efter en började så småningom bokcirkelflickorna droppa in. Några hade shoppas innan medan andra kom direkt efter en hektisk arbetsvecka. Glasen åkte genast fram så kunde kunde skåla med varandra. Det fanns i det närmaste oändliga mängde med ölglas i de flesta tänkbara storlekar, men det fanns faktisk inte nio vinglas, så vi kunde få ett var. Men jag är inte den som är den, så eftersom jag var först på plats hällde jag upp ett glas vin i ett lagom stort ölglas. Det gick alldeles utmärkt, det också.

Jag hade med mig crostini, getost, valnötter och honung som tilltugg och ungen var fullständigt enorm, så det såg rätt kul ut när det låg några förskrämda kex i mitten av den. Gott blev det i alla fall, som vanligt.

När alla kommit var det dags att äta middag och som vanligt bjöds det på massor av godsaker; avokadohalvor med räkor, spenatlasagne,  grekisk sallad, pajer ... Mums, vad vi njöt kring bordet. Vi lyckades dessutom mestadels hålla ett samtal i luften åt gången och det är alltid trevligt, för då missar man inget som sägs i en annan ände av bordet.

I bakgrunden spelades en lista från Spotifys eget stora bibliotek och titeln passade utmärkt; Chill happens. Det kändes hur chill och nice som helst att sitta där och prata timme efter timme. Och vin drack vi minsann också. Det är vi inte vana vid vid våra träffar. Vilken lyx!

Jag lyckades norpa åt mig den allra bästa sovplatsen. Jag hoppas verkligen att alla kände sig tillfrågade, men det var ju ingen hemlighet att jag helst ville sova på luftmadrassen i köket. Så glad över att jag fick det. Lyx för mig som alltid sover med yllesockor och inte vill halka i trappan från andra våningen när jag, som alltid, går på toaletten mitt i natten. Det var det fler som gjorde, men oj, så fint alla tassade. Till och med de som skulle iväg tidigt på morgon smög runt som små dansmöss utan att störa i den öppna planlösningen.

Halv tio åt vi frukost och det blev en riktigt flott och exklusiv måltid full av allt som hör en fin frukost till. Tanken var sedan att gå en promenad i området för det ligger en liten sjö som man har utsikt över precis vid villan. Dessvärre var det ihållande regn på morgonkvisten och marken var dessutom rejält sunkig efter allt regn som fallit tidigare. Mitt i tandborstningen upptäckte vi dessutom att stora snöflingor virvlade utanför fönstren. Där frös promenaden definitivt inne.

Istället hjälptes vi åt att städa villan, så den var ännu renare och finare än när vi kom, och sedan skildes vi åt för den här gången.

Under de fjorton år som vi har haft bokcirkeln har vi varit iväg tillsammans två gånger. Den första gången var i samband med vårt tioårsjubileum och nu, fyra år senare var det dags igen. Vi var många som tyckte att vi kunde göra den här typen av trevliga utflykter lite oftare. Det måste inte gå flera år mellan gångerna.

Om ett par veckor är det dags att ses igen och det känns kul att det i nu bara går två veckor mellan tre träffar. Då hoppas vi att våren kommit ännu längre dessutom.

Tack alla som var med och gjorde vår lilla resa till en så trevlig tillställning och nästa gång hoppas vi att ännu fler har möjlighet att åka med!

lördag 4 mars 2017

Två trevliga träffar i mars


Hos Catrin med Åsa Ö, Fia, Sussie och Joanna


Det blev lite stökigt med vår marsträff. När det var två veckor kvar hoppade den inplanerade värdinnan av sitt värdinneskap och passade dessutom på att ta en paus i bokcirkeln eftersom hon har så mycket annat just nu. Som tur var kunde april månads värdinna ta över stafettpinnen.

Kvällen innan träffen dukade så den nya värdinnan till nio personer som sagt att de skulle komma. Men hur det nu är med livet, så blir det inte riktigt alltid precis som man tänkt sig. Under dagen droppade återbuden in och till slut var vi fem som träffades. Den enorma och otroligt goda och hemgjorda marängtårtan räckte alltså väldigt väl till oss som var på plats.

Innan vi fördjupade oss i vår kommande utflykt pratade vi förstås om februari månads bokcirkelbok Barnetfrån ingenstans av Kari Rosvall som samarbetat med Naomi Linehan. Boken är en sann berättelse om hur Kari, med en norsk mor och en tysk far, var en del av projektet Lebensborn som var nazisternas försök att skapa en ren och arisk ras. Kari var bara tio dagar gammal när hon togs ifrån sin norska mor och skickades till barnhem i Tyskland för att växa upp som ett av Hitlers barn.

Men när kriget tog slut upphörde projektet Lebensborn och ingen ville veta av barnen längre. Kari räddades så småningom av Röda korset och adopterades av en svenskt par när hon var tre år. När ett par som ville adoptera kom till barnhemmet ställde alla barnen upp sig på rad och så fick de kommande föräldrarna välja det barn de ville ta med sig hem. Det tog tid innan det blev Karis tur, men när hennes pappa Simon kom rusade hon till honom och därmed var saken avgjord. Han bestämde sig direkt för att inte lämna barnhemmet utan sin nya dotter. Deras varma relation präglade sedan Karis uppväxt och liv medan hennes adoptivmamma förblev sval till sin dotter.

Åren gick och Kari hade ingen aning om sin mörka bakgrund. Först när hon var 64 år och hade flyttat till Irland med sin stora kärlek uppdagades sanningen. Att hon var adopterade visste hon och hon hade även träffat sin biologiska mor, men att hon var en del i Lebensborn hade hon ingen aning om.

Vi var två som läst hela boken och en som läst halva. Hon som läst halva tyckte aldrig att hon kom in i boken och att det var svårt att bli berörd trots att ämnet verkligen är gripande i grunden. Den andra som läst hela höll inte md, utan tyckte att det gripande med föräldrar/barnrelationen och hur hela hennes liv kom att bli.

Själv är jag ju känd i bokcirkeln för att vara den mest kritiska och denna kväll var sannerligen ingen undantag. Hu, jag levde verkligen upp till mitt rykte, tyvärr. Faktum är att det för mig är rätt obegripligt hur en bok med en så laddad story kan bli så otroligt platt och intetsägande. Originalet är skrivet på engelska, eftersom Kari Rosvall hade emigrerat till Irland när hennes livs historia uppdagades, och det känns i både upplägg och hur den är skriven att den inte är speciellt bra ens i original, men den svenska översättningen är en sådan katastrof att jag inte trodde att en så illa översatt bok kunde bli utgiven.

Man brukar säga att man enbart översätter till sitt eget modersmål för att få med alla de nyanser som krävs, men i detta fall känns det faktiskt som om översättaren inte har svenska som modersmål. Det är otroligt stolpigt och osvenskt översatt. Hon heter Kerstin Gårsjö, så namnet klingar ju svenskare än många andra helt svenska namn, men det ändå märkligt hur dåligt det blev.

Jag brukar vika det nedre hörnet i mina böcker om det är något särskilt jag reagerar på. I bästa fall gör jag det när jag ser en extra snygg mening eller när ett stycke ger mig en speciell känsla, men jag gör det även när något är tokigt. Jag kan med lätthet säga att jag aldrig vikt så många nederhörn i en och samma bok. Jag var tvungen att ta en bild för att visa hur många gånger jag verkligen stått på näsan över språket. Småfel i marginalen sveper man ju som läsare över utan något större ståhej, men när man gång på gång reagerar på något är det allvarligare saker som stör.

Det börjar redan på sidan 13, som är den femte sidan med själva boktexten (innan dess är det bl a innehållsförteckning). En smågrej, det erkänner jag, men redan där reagerade jag: Kari har jobbat åt den kände och berömde författaren Sven Stolpe och tar upp detta som en merit när hon söker nytt jobb. Japp, där skrev jag korrekt. Den kände och berömde Sven Stolpe. Men i boken får han den feminina formen. Han förvandlas till den kända och berömda författaren. Att människor i vardagslag slarvar med dessa ändelser i dagligt tal bryr jag mig inte om alls, men nu talar vi om en översättare som sannolikt fått betalt för att utföra ett jobb på ett proffsigt sätt.

Om det bara varit detta och allt annat varit korrekt hade jag självklart struntat i det, för en blunder här och var är mänskligt. Men det fortsätter och det blir också allvarligare fel.

På sidan 22 står det ”… den virkade duken som jag arbetat med en hel sommar med när jag var flicka.” Om Kari varit transsexuell och senare gått igenom en könskorrigering hade det varit korrekt, för då hade hon varit flicka när hen virkade men numera är hen man, men så är inte fallet. På engelska är uttrycket ”when I was a girl”, men så säger vi inte på svenska. Det var här jag reagerade för första gången på det osvenska i översättningen. På svenska kan vi välja mellan att säga ”när jag var liten”, "när jag var en liten flicka" eller ”när jag var ung”, men vi säger aldrig ”när jag var flicka” för vi flickor/tjejer/kvinnor förblir flickor om än något äldre sådana. Det är en stor skillnad i hur vi använder orden i engelska och svenska.

På sid 32 står det ”sidobena”, ett ord jag aldrig använt och inte heller hört. Visst kan jag lista ut att översättaren menar ”sidbena”, men varför ska jag behöva lista ut vad hon menar? Är man osäker är Svenska Akademiens Ordlista ett fantastiskt redskap. Där finns för övrigt ”sidbena” med, men inte ”sidobena”, av uppenbara skäl.

Boken är skriven i första person, det vill säga i jag-form, och ”jag” redogör för det som händer medan vi läsare får ta del av det på distans. Helt plötsligt bryts dock formen och författaren tilltalar oss läsare med ”du”. Eller rättare sagt, det gör hon inte, men översättningen får oss att tro att det är ett formbyte för det står ”Ingenting kan förbereda dig på ett liv som ensam mamma” på sidan 80. Nu har jag inte läst det engelska originalet, men med största sannolikhet står det ”you” och det motsvaras av det generaliserande ”man” eller ”en” på svenska. Det borde alltså översatts med ”Ingenting kan förbereda en på ett liv som ensam mamma.” Jag har svårt att se att författaren helt plötsligt vill involvera läsaren genom direkt tilltal.

Ännu mer osvenskt blir det när Karis adoptivfar oväntat avlider och hon åker hem till honom. Väl på plats vill hon kontrollera att han verkligen är död så hon känner efter pulsen i nacken. I nacken???? Här började jag blir rent galen på översättningen. Det finns väl ingen på jorden som kollar pulsen i nacken? Det är lika illa som att leta efter pulsen på fotsulorna. Man gör det självklart på halsen, där det är riktigt lätt att känna om blodet fortfarande pumpas ut i kroppen. I det engelska originalet står det dock säkert ”neck”, men det är hela partiet mellan huvudet och torson. Det är vi svenskar som gillar uppdelningen ”nacke” och ”hals”. På engelska finns ”throat” men det är den inre delen av halsen, den man har ont i när man har ont i halsen. Då har man en ”sore throat”. I övrigt har man en ”neck”.

Jag ska sluta dra exempel för det blir långtråkigt, men så här fortsätter det genom hela boken och det är för mig helt obegripligt att ingen kontrollerat översättningen när översättaren själv inte lyckas se de stora problemen. Detta är den med råge sämsta översättningen jag stött på i hela mitt liv - och jag har ändå läst hundratals (kanske tusentals) översatta böcker - och den störde min läsning precis hela tiden. Samtidigt ska det sägas att boken i original knappast heller kan vara en litterär upplevelse, för det saknas både djup, känsla och finesser och det tycker jag är väldigt synd med tanke på den spännande historia som faktiskt finns där i grund och botten.

En stor del av kvällen ägnades åt att prata om vår utflykt som kommer att äga rum 17-18 mars. Vi ser alla fram emot att få åka iväg och umgås intensivt från fredag till lördag. Mer detaljer kring detta får det bli via mejl, för de som ska med är ju de som berörs av detta och inga andra.

Så småningom var det dags för kvällens värdinna att plocka fram månadens bokval och hon var inte riktigt nöjd med sitt förra val (Hustrun av A.S.A. Harrison) då hon fått hjälp att välja så den här gången ville hon gå på magkänsla och välja något som hon själv kände för. Valet föll på Jag utan dig av Kelly Rimmer. Hon valde den för att det står att den passar dem som gillar En dag av David Nicholls och Jojo Moyes böcker och det gör hon verkligen.

Vi hoppas förstås att den ska vara bra och om vi inte har något att säga varandra på vår resa den 17-18 mars kan vi alltid sitta tysta och läsa lite. Hehe. Som om det skulle hända …

Ett tips inför resten av våren är att kolla under fliken Kommande träffar för det har blivit en del förändringar där.

Nu ser vi fram emot ännu en kul och trevlig träff i mars – hurra!