En ovanlig bokcirkelafton

Hos Camilla med Åsa Ö, Åsa K, Gerd, Fia, Millan, Sofie, Sussie och Joanna

Det blev en väldigt ovanlig bokcirkelkväll på många sätt och jag som brukar ha svårt att somna efter våra träffar hade svårare än någonsin. Det berodde förstås på allt intressant som vi pratade om.

Som vanligt dignade bordet av godsaker och av de fyra sorters bröd som fanns var det ett som genast blev mångas favorit. Det var lite mörkare och hade både hasselnötter och aprikoser i sig - riktigt gott. Flera sorters ost, grönsaker, kex, frukter och allt möjligt gott låg på olika fat och vi var som alltid utsvultna och slängde oss över alltihop.

Vi började med att diskutera månadens bok och Tomas Tranströmer avhandlades i en enda mening, för alla hade valt det andra alternativet som stod till buds under december månad och det var min egen roman Nära dig.

Smickrande nog hade de flesta läst boken och dessutom bemödat sig med en djupare analys än annars. Det är ju inte var gång vi diskuterar en bok som någon i bokcirkel skrivit, så det är klart att det blev annorlunda. Normalt sitter inte författaren med och kan förklara hur han eller hon tänkt och inte heller kan man få mothugg av självaste författaren om man säger något som denne inte håller med om.

Till att börja med gjorde jag helt klart att alla synpunkter var välkomna, även kritiska. Jag ville höra allt.

Först ut var en tjej som läst boken i ett härligt tempo på bara två dagar. Hon hade fällt ett par tårar och hur jobbigt det än är när ens vänner gråter måste jag säga att det var lite trevligt att höra. Hon satte också fingret på något som de flesta i bokcirkeln höll med om, nämligen att läsa boken var som att höra mig tala.

Självklart var det svårt att koppla bort mig i början, det har jag stor förståelse för, för det här är flickor som känt mig i olika grad i allt mellan fyra och trettio år, så visst ligger jag som ett raster över hela boken. Däremot är inte Saga Allerlöv jag och hennes liv är inte mitt, så ju längre in i boken man kommer desto mer av mig kan man släppa och det gjorde även dessa läsare. Några tiotal sidor in i boken hängde jag med för de flesta, men sedan började personerna leva sina egna liv mer och det blev jag glad för.

Några påpekade att det var kul med de olika verkliga händelserna som ägt rum runt om i världen och som finns antecknade i dagböckerna och att det måste legat rätt stor research bakom boken. Det gjorde det, så det var trevligt att få lite cred för det.

En tjej lade flera gånger märke till att språket var vackert och med bra flyt, men som naturvetare protesterade hon mot att jag vid något tillfälle beskrivit det som att hormonerna rusar av och an i kroppen. Hon klargjorde att kroppen är ett slutet system och att hormonen därför inte alls kan åka av och an, för då skulle de hamna utanför kroppen också och det kan de inte. Alla gapskrattade åt denna analys, men en poäng har hon säkert.

En annan hade lagt märke till ordet "genuskonservativa"och undrade om jag hittat på det själv. Jag, som arbetat länge inom skolans värld där genus är något man pratat om i olika former och sammanhang mest hela tiden, hade inte alls tänkt på det som ett nytt och främmande ord, utan var tvungen att kolla i SAOL på nätet om det fanns med där och det gjorde det inte. Jag skulle nog ändå vilja hävda att jag inte hittat på det själv, utan att det förekommer även på andra ställen, men säker är jag faktiskt inte. Det lät bra när jag skrev det och om det inte fanns innan så finns det i alla fall nu.

En bokläsare tyckte att detta var den modernaste bok hon någonsin läst och det tyckte jag var intressant och vi ville alla genast veta vad hon menade med det. Som exempel tog hon att det serverades röror, för det var något man inte varken åt eller skrev om för ett tiotal år sedan. Hon tyckte också att boken tog upp saker vi inte läst om eller diskuterat tidigare, till exempel hur det kan gå till på efterkontrollen.

En som läst boken nu har också läst det enorma manuset som omfattade mer än dubbelt så mycket text och hon berättade för alla om de största skillnaderna mellan det första manuset och den verkliga boken. De främsta förändringarna var att mycket som inte hade så stor betydelse för själva grundstoryn, som varit densamma hela tiden, tagits bort helt och hållet, samtidigt som mycket lagts till. Många beskrivningar och gestaltningar är nya och personerna känns mycket tydligare och verkligare samtidigt som språket bearbetats och gjort mer levande och flytande. Hon upplevde nu att det var ett koncentrat av storyn som hon läst och tyckte att jag valt bort exakt rätt saker och lagt till kött på de tidigare lite klena benen.

Somliga läsare tyckte att det gick väl lång tid innan Saga och Johan hade sex igen och att Saga var väl neurotisk och levde i det förgångna väl mycket, medan andra tyckte att det visst kunde vara exakt så.

Mina egna tankar kring detta är att man som författare måste skruva till karaktärerna lite för att de ska bli intressanta, för en vardaglig person som är exakt som vi alla är känns inte så intressant att läsa om. Därför gjorde jag Saga ganska rejält neurotisk med städmani och duktighetskomplex som heter duga och de sex månader det går innan de har sex var jag nästan tvungen att ha för att de skulle märkas. Någon tyckte att jag kunde visat mer ur Johans perspektiv hur han kände då och att han borde velat prata om det med Saga, medan andra köpte mitt argument att han alltid lite tassar på tå, för att han vet hur snabbt hon kan må rätt risigt. Att ställa en massa krav på henne utifrån de egna sexuella behovet kändes inte som något han rimligen gjort utifrån hur han är.

En tjej tyckte att boken var väl politisk korrekt och att den så väl täckte in en homosexuell och en adopterad osv och visst kan jag hålla med om detta. Att homosexualiteten hos lillebrodern skulle leda till någon konflikt över tio år efter det att den kommit fram kändes osannolikt, så därför kunde jag inte ta upp detta och poängen med den adopterade var ju att han skulle ge Saga perspektiv på att försonas kontra förlåta. Jag känner nämligen en som tänker exakt så och är väldigt fascinerad över hans storsinta sätt att se på sin mamma. "Att min biologiska mamma adopterade bort mig ser jag inte alls som att hon inte älskade mig", säger han och får genast mina ögon att tåras.

Det jag funderade på innan jag började skriva var att göra lillasyster Hanna till en bråkig syster, men då fick jag inte ihop resten av historien som jag ville, så det fick bli en ganska konfliktfri bok. De andra mer perifera figurerna tyckte jag inte heller kunde vara bråkiga, för de spelade för liten roll i Sagas liv för att det skulle vara viktigt. Jag funderade också på att ösa in mer sprit på julafton och ha någon form av uppgörelse där och då, men dels tyckte jag inte att det rimmade med karaktärerna och dels tyckte jag det var lite väl klassiskt att det ska bråkas på julafton. Dessutom kom den konflikten i så fall dessutom väldigt sent och skulle egentligen inte tillföra så mycket eftersom det bara var en enda vecka kvar av boken. Jag har alltså tänkt tanken flera varv, men valt bort det. Däremot har jag full förståelse för de läsare som önskar mer friktion.

Samma läsare föreslog att jag kunde låtit Johan svara nej på frågan han får på bokens allra sista sidor, men hallå, där går sannerligen min gräns. Det hade inte alls passat hans personlighet och dessutom gett boken ett helt annat slut än det jag ville. Det får vara någon måtta, slog jag bestämt fast med ett brett leende och fick nog mest medhåll av de andra där.

Ungefär så här tror jag att man kan sammanfatta det som sades och så här mycket har jag aldrig skrivit om någon bok vi läst förut, men så var detta heller ingen vanlig kväll. Vanligtvis pratar pratar vi om boken i någon halvtimme, men den här gången tog det säkert ett par timmar. Om någon i bokcirkeln vill tillägga något, som jag glömt eller förbisett, så får ni jättegärna göra det genom att skriva en kommentar till detta blogginlägg. Jag vill absolut inte att ni ska känna er censurerade, så skriv gärna om jag glömt något som ni vill ha med!

All bokanalys gjorde att vi inte hann med lika många andra ämnen som vi brukar hinna med, men ett par stack ut i alla fall och ett av de främsta var om man ska köpa hund eller inte. En i gänget funderat nämligen på att göra det och debatten blev riktigt hetsig när tidsaspekten kom på tal. Han hon verkligen tid för en hund? Det är ett stort beslut och det var riktigt underhållande att lyssna på dem som själva är hundägare och vet hur mycket tid dessa gosiga djur tar. 

Lika kul var det att höra de som valt att inte ha någon hund för att de under sin uppväxt fick klart för sig hur mycket tid en hund tar. Nu är det istället kaniner som gäller. På sätt och vis blir man dessutom mer bunden av en hund än av en bebis, för en bebis får man oftast ta med sig överallt medan det inte är lika självklart med en hund.

Flera funderar också på att byta jobb, men vet inte vad de ska satsa på istället. Det är alltid kul att höra om vänners nya tankebanor och nu var det en karriärcoach som skulle anlitas för att få hjälp att reda ut det hela. Spännande.

Vi hann också prata lite om hur vettigt det är att köpa dyra iPhones till barn som inte ens fyllt åtta år och det är alltid lika intressant att höra hur vi ställer oss till allt som barnen vill ha och önskar.

Vi pratade också väldigt öppet om annat som händer och pågår i våra liv och som vanligt är det inget som jag skriver om här, men det var en ovanlig kväll på många sätt eftersom vi verkligen kom nära den här gången. Både tårar och skratt märktes kring bordet som vanligt. Det är fantastiskt att få ha så goda vänner som alltid finns till hands. Vilken styrka och lycka det är.

Boken vi ska läsa till nästa gång är Mian Lodalens Tiger och det är det ska bli kul att få läsa mer om Connie, som jag själv redan stött på i Dårens dotter. Den här gången har vi bara tre veckor på oss, eftersom vi på grund av jullov alltid flyttar januariträffen, så det gäller att börja direkt.

När vi skildes åt var klockan ännu mer än den brukar vara och den becksvarta natten kall och snöfri. Det tog ett par timmar innan jag ens gick och lade mig. Alla tankar susade av och an i min kropp.

Nej, förresten. Det gjorde de inte, för kroppen är ju ett slutet system och tankarna fanns kvar inne i mitt huvud hela tiden!