Bokcirkeln har många ansikten

 Hos Camilla med Catrin, Malin, Cattis, Fia, Åsa och Joanna

Morgonen bjöd på snö, dagen på snöblandat regn och kvällen på ihållande regn. Typiskt marsväder, alltså.

Men hos kvällens värdinna brann elden i den öppna spisen och det skapade en hemtrevlig och lite vintrig atmosfär. Som kontrast till det stod vackra penséer (eller var det violer? Kvällens värdinna är med sina gröna fingrar betydligt bättre än jag på att klura ut denna gåta...) i krukor här och var och gav hopp om vår.

Som alltid fanns det massor av godsaker framdukade och den här gången inte på det stora runda bordet, utan på ett bord vid sidan av. Troligen var det skälet till att jag helt glömde bort att fotografera allt det goda. Först när bröd, ostar, korv, marmelader och tapenader var bortplockade insåg mitt misstag och då var det för sent. Jag fick i alla fall lite bilder på det söta efteråt.

Och ska sanningen fram är det väl faktiskt roligare att se den vackra pallen och den fina fisken än dessa ständiga bilder på vad vi äter när vi träffas?

Denna afton var vi mycket disciplinerade och började direkt att tala om förra månadens bokcirkelbok Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw. Ett par i gänget hade inte läst, men resten hade gjort det och det är riktigt trevligt när det blir så långa och spänstiga diskussioner som vi haft den senaste tiden. Igår var också en sådan gång.

Det var en ganska annorlunda och speciell bok på många sätt och den fanns inte som ljudbok så alla som ville ta del av den fick läsa den. De flesta valde att läsa i pocketformat, men en valde att låna den som e-bok och hon visade effektfullt hur fort det gick att beta av sidorna genom att dra med fingret i luften. På en enda kväll var boken utläst.

Ingen av oss var direkt överförtjust i boken. Särskilt inte i början. En funderade på vilka erfarenheter av överviktiga människor författaren själv hade för det lades väldigt stort fokus på huvudpersonen Ulrikas vikt i början. Hon vägde 143 kg och det är klart att det väldigt mycket, men det upprepades lite väl ofta och blev en så stor del av inledningen.

Vi tyckte också att det var märkligt att hon en dag bara lämnade sin familj och tog in på ett pensionat. Särskilt märkligt var det att hon inte blev efterlyst. I början verkade det inte ens som om hon var anmäld försvunnen, men det berättade systern sedan att hon var. Om man tänker på hur verkligheten ser ut idag med kvällstidningarnas nätupplagor och Missing people känns det osannolikt att hon kan leva sitt liv på pensionatet under så lång tid utan att de som jobbar där eller andra gäster berättar för media eller polisen var hon finns. Med sina 143 kg lär hon ju sticka ut och kan rimligen inte misstas för någon annan.

Flickan Molly som det berättas om på baksidan tyckte vi var en lillgammal liten person som inte alls hade den fina och djupa relationen med Ulrika som det verkade av baksidestexten att döma. I den förra bokcirkelboken (Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty) tyckte vi inte heller satt innehållet stämde så väl med baksidestexten och här hände det igen.

Att Ulrikas man och hennes egen bästa väninna blev ett par tycker vi var väldigt konstigt och allra konstigast var att hon så raskt blev som en mamma för de tre pojkarna i familjen. En påpekade också att kvinnornas vänskap redan långt tidigare inte var på samma villkor, för när väninnan provade kläder och pratade om att hon skulle ha en ännu mindre storlek kändes det som ett hån mot Ulrika. Samma sak när väninnan inte ens ville följa med in när Ulrika ville kika på något. Så gör man inte om man är bästa vänner, tyckte vi.

Att Ulrika också lyckades gå ner så mycket i vikt trots att hon slukade en rulltårta i ett nafs och åt massor av onyttigheter tyckte vi också var mycket knepigt. Visserligen sprang hon en del, men hon åt ju raskt igen alla kalorier hon förbrukade. Särskilt i början stod det mycket om allt onyttigt hon stoppade i sig och om hon nu ändrade sina matvanor så mycket att hon faktiskt började gå ner i vikt, varför stod det inget om det...?

Språket var också väldigt upprepande. Det var många tankar som gick igen genom boken och det blev lite tjatigt. En fördel med boken var ändå att den för ganska kort och lättläst. Det uppskattades av många.

Generellt tyckte vi att boken blev bättre mot slutet. En tyckte att de sista 25 sidorna gjorde att den var läsvärd, en annan kunde inte riktigt bestämma sig om den verkligen var läsvärd och en tredje tyckte att det inte var en läsvärd bok eftersom hon fick fler frågor än svar av den.

Som vanligt hann vi prata även om andra saker och den här gången blev det en hel del om inredning. Framför allt om väggfärger faktiskt. En i gänget funderar på att måla om hemma och berättade om en speciell sorts färg som kommit. Flera andra kände mycket väl till denna spännande färg och vips blev bokcirkeln, som ibland är partycirkeln, matcirkeln och relationscirkeln och allt möjligt spännande, också inredningscirkeln.

Det har också kommit en färg som man kan måla på möbler med. Det tyckte vi lät lite läskigt, för borde den inte typ spricka när man sätter sig i den eller borde man inte bli färgad om rumpan om man sätter sig i en fåtölj som är målad...? Spännande, tyckte vi.

Apropå detta kom vi även in på Pinterest och allt fint som finns att nåla fast där.

Vi pratade också om brunchen som nu är inbokad den 28 maj klockan 12.30. ALLA måste meddela mig om de kommer eller inte, oavsett om ni svarat på doodle eller inte. Jag har bokat för tio personer, men en vecka innan måste vi lämna besked om exakt hur många vi blir. Jag mejlar om detta när det närmar sig.

Kvällen sprang som vanligt iväg och det blev till slut dags för kvällens värdinna att välja bok. Hon fnissade lite när hon kom med boken hon valt, för den förra fick ju många positiva reaktioner på att den var kort. Det är inte den nya. Dessutom finns den inte på Storytel så det blir till att läsa även den här gången.

Värdinnan valde den 586 sidor långa boken Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Det ska bli spännande att se hur många som hinner läsa den. Vi har ju en påskhelg innan vi ses nästa gång och det går faktiskt fem veckor till nästa träff, så kanske kan det hjälpa till lite... Jag har bara hört gott om boken och det sägs att den trots sitt omfång går lätt att läsa och är intressant.Vi får se vad vi hinner och om det blir någon spänstig diskussion, för att många läst boken, nästa gång vi ses.

Mot slutet av kvällen visade det sig att det skulle bli presskonferens på Karolinska klockan 22.30 och då blev vi så glada. Det var nämligen prins Daniel som skulle hålla i den, så vi förstod att kronprinsparet blivit föräldrar ännu en gång. Vi försökte vara uppkopplade för att få ta del av nyheten tillsammans, men till slut gav vi upp, för presskonferensen blev lite försenad.

Därför var det i respektive bilar med radion på som vi fick veta att det fötts en liten prins denna afton. Även om jag inte är rojalist, utan tvärtom tycker att det är väldigt omodernt att födas till ett ämbete och en titel, kan jag inte låta bli att glädjas. Det är klart att jag blir tårögd, för jag vet hur glada föräldrarna är en kväll som denna.

I duggregnet fortsatte vi sedan vår hemfärd och nästa gång vi ses hoppas vi att våren hunnit lite längre...