Allvar och gapskratt i sköna doser

Hos Joanna med Catrin, Åsa K, Åsa Ö, Gerd, Cattis, Sussie och Fia

2017 års allra första bokcirkelträff blev en mycket lyckad tillställning hemma hos mig. Det är så roligt att vi kan växla helt vilt mellan allvarliga ämnen och sedan bli hur ytliga som helst och brista ut i gapskratt. De bokcirkelkvällarna är de allra bästa och så var det denna gång.

En i gänget hade i förväg annonserat att hon skulle bli lite sen, så vi väntade med att prata om förra månadens bokval, valfritt av årets nobelpristagare i litteratur och min reportagebok När mörkret viker undan för livet, tills alla var på plats.

Som så ofta blev det då så att vi kom att prata om böckerna ovanligt sent, för det är inte alltid så lätt att avbryta mitt i en diskussion som snart övergår till ett annat ämne och så vidare och så vidare.

Till slut kom vi i alla fall fram till att det var hög tid att prata om böckerna. De flesta hade trevligt nog valt att läsa När mörkret viker undan för livet och eftersom författaren själv var närvarande (petite moi var ju dessutom passade nog kvällen värdinna) utvecklades samtalet till att inte enbart gälla boken så som den blev utan också arbetet med den. Med tanke på bokens ämne, att bära på svåra självmordstankar eller att ha gjort ett eller flera försök, är det inte alls konstigt att frågor väcks om hur det varit att skriva den.

Bokcirkelflickorna vet ju dessutom hur känslig jag är och hur nära jag alltid har till tårar, så det är ganska givet att de undrar hur en sådan som jag orkat skriva två böcker på temat självmord. Jag förstår verkligen deras undran och sanningen att säga har jag själv undrat ibland, men samtidigt har jag drivits av att det är så viktiga böcker och att de faktiskt kan hjälpa människor i kris. Den tanken har varit värt allt.

När jag skrev den första reportageboken på temat, Våra älskade orkade inte leva, grät jag vid flera tillfällen både när jag träffade intervjupersonerna och när jag sedan satt hemma och skrev. Det blev exakt samma sak denna gång. Ibland fick jag vänta med att börja skriva reportaget i flera dagar, för de jag träffat hade så tuffa erfarenheter bakom sig att jag var tvungen att få lite distans innan jag kunde berätta deras historia.

Det var också viktigt för mig att endast ha ett reportage på gång i taget för att kunna ge varje person sin egen röst och ge just den personens berättelse fullt fokus. Detta var något som de som läst boken också tänkt på, att jag själv inte kändes lika tydligt i denna bok som i den förra och framför allt i min debutroman. När de läste min debutroman Nära dig (som jag sedan omarbetade och döpte till Närmare dig) sa flera att det var som att höra mig läsa för dem. Jag själv lyste igenom så starkt, för att de kände mig och för att de vet hur jag vanligen uttrycker mig IRL, även om själva storyn i sig skiljer sig avsevärt från mitt eget liv.

I När mörkret viker undan för livet kände de inte alls samma sak och det tycker jag är intressant. De tror att det beror på att jag utvecklats i mitt skrivande och det har jag säkert gjort, men jag tänker också att de blir allt mer vana att läsa böcker av mig och då kan koppla bort mig på ett annat sätt numera. Spännande är det i alla fall och väldigt skönt att de känner så - det gör mig glad.

När vi talade om detta fick jag också frågan hur mycket av de medverkandes citat som är precis så som de sa och hur mycket jag själv ändrat för att det ska låta bra. Jag skulle vilja säga att allt är fullständigt korrekt återgivet. Visst jag har tagit bort lite upprepningar, tveksamheter och liknande, som alltid förekommer i långa samtal, men i det stora hela har det varit oerhört viktigt för mig att varje person eget uttryckssätt och varje persons egna ordval ska lysa igenom. De som känner de medverkande ska höra att det verkligen är just den personen som sagt det där. Faktum är att flera av de medverkande i båda böckerna påpekat just detta när de fått läsa reportaget om sig själva. De känner verkligen igen sig och det är jag både glad och stolt över, för det är viktigt.

De flesta läsarna hade valt att läsa boken på samma sätt som jag skrivit den, nämligen ett kapitel i taget. Sedan har de fått smälta det och låtit det gå en stund eller ett par dagar innan de börjat läsa nästa kapitel.

En i vårt gäng har på kort tid förlorat flera nära vänner i självmord så för henne var det extra tungt att läsa boken och hon har heller inte orkat läsa ut hela än. Men hon sa något om mitt sätt att skriva som verkligen värmde mitt hjärta. Hon sa nämligen att när hon väl bestämt sig för att läsa ett kapitel så vill hon läsa klart det och då var hon varje gång lättad över att varje kapitel börjar så mjukt och försiktigt att hon vaggas in i berättelsen istället för att kastas in i den och det har verkligen varit en tanke hos mig. Eftersom det är väldigt gripande berättelser om svåra upplevelser vill jag göra det så smidigt som möjligt för läsaren att ta del av historien.

Flera påpekade också att både den senaste boken och den förra har ett väldigt lättläst och flytande språk. Ämnet till trots är de inte alls så tunga som man kan tro och det har varit helt grundläggande för mig. Tanken med båda mina reportageböcker är att de ska ge stöd och tröst och vara en spegelbild för andra och då går det inte att skriva för tungt, för då bryter läsarna ihop istället för att bli stärkta.

Sammantaget tyckte alla som läst att det var en bra, lättläst och gripande bok om många intressanta människor. Och det blev jag självklart jätteglad över.

Några av oss hade lyssnat på låtar av Bob Dylan och en hade till och med börjat läsa en biografi av honom, så helt glömde vi inte bort årets nobelpristagare, även om det blev min bok som stod i fokus.

Annat som vi pratade om under kvällen var att Arnold Schwarzenegger varit på besök i Kungsbacka, minsann. Eftersom han är en favorit från min ungdomstid kom vi att prata om andra stiliga män också och snart åkte våra mobiler runt bordet för att vi googlade upp den ena snyggingen efter den andra. Ibland höll vi med varandra och ibland inte, men någon vi verkligen gjorde var skrattade. Vi hade så fruktansvärt roligt!

Vi pratade också om att göra något extra tillsammans framöver. Vi tyckte alla att vi hade så mysigt när vi åkte på spa för att fira att bokcirkeln funnits i tio år, men efter det har det inte  blivit någon ny resa, trots att vi redan då sa att vi måste göra det oftare än vart tionde år.

Innan vi skildes åt hade vi bestämt oss för ett datum, så det har ni alla fått på mejl, men exakt vad vi ska göra är ännu oklart. Mer om detta tar vi via mejl, så gå gärna in och var aktiv i den tråden.

Till slut var det dags att presentera januari månads bok och det var riktigt svårt för mig att välja, men till slut föll valet på Snödrottningen av Michael Cunningham. Jag pratar väldigt ofta om språket i böcker och kan verkligen njuta av vackra meningar. Den här boken har enligt kritikerna ett vackert språk, så nu är mina förväntningar höga. Det är samme författare som skrivit Timmarna och det är en bok jag älskar, så det är samtidigt med lite skräckblandad förtjusning som jag nu ska läsa ytterligare en bok av honom. Jag har inte vågat läsa någon mer av honom sedan Timmarna knockade mig så fullständigt.

Jag tyckte att titeln passade så bra eftersom vi befinner oss i januari, men det är ju inte en snöflinga på våra breddgrader så helt passande det tyvärr inte med en snödrottning. Eftersom vi har ovanligt kort tid på oss att läsa denna gång är det en fördel att boken inte är så tjock och även det bidrog till mitt val.

Nu håller vi tummarna för att vi kommer på vad vi vill göra för utflykt framöver och att boken har precis ett så vackert språk som jag önskar!