onsdag 30 mars 2011

En vecka kvar till nästa träff

När det är en vecka kvar till nästa bokcirkelträff brukar jag fundera lite över vilka bok värdinnan ska välja, så det gör jag idag.

Det är alltid lika spännande när månadens värdinna plockar fram sitt val sent på kvällen och nu har vi dessutom haft tur att läsa flera bra och intressanta böcker i en följd, så det blir kul att se om trenden håller i sig.

Eftersom tanken är att inte ens värdinnan ska ha läst boken innan, så har vi oftast ingen aning om åt vilket håll det ska gå. En bok som sålt mycket och som via baksidestexten låter fantastisk kan visa sig vara betydligt sämre än vi trott, medan en mer eller mindre okänd bok kan vara ett riktigt guldkorn, så det finns inga garantier.

Här kommer en bild på några böcker som jag har liggande, men som jag ännu inte hunnit läsa och det är väldigt olika typer av böcker. Kanske kan jag ha tur och värdinnan väljer en av dessa, men det går lika bra att köpa en ny.

Det allra bästa med bokcirkeln, förutom att det är underbart att få träffas och prata om böcker och allt annat, är att vi ofta får tips om böcker som vi normalt inte själva skulle välja och det är väldigt roligt.

Om en vecka är det dags!

måndag 21 mars 2011

Skratt behövs efter tårar

Om drygt två veckor ska vi träffas för att diskutera mars månads bok Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren och det kommer att bli oerhört intressant att höra vad alla har att säga, för detta är verkligen en bok som föder tankar och ger upphov till diskussioner.

Jag ska inte förekomma debatten, trots att det är frestande och trots att jag har läst ut den och brinner av att få prata om den, men jag säga så mycket som att jag behövde läsa något helt annat och glatt när jag var färdig och lade undan den.

Många böcker ligger huller om buller i bokhyllan och väntar på att bli utvalda och lästa och flera av dem känns riktigt lockande att öppna. Jag ruvar på allt från deckare och självbiografier till chic lit och dramatiska romaner. Det som avgjorde vad jag valde till slut var att jag var i akut behov av att byta sinnesstämning, så jag ville skratta.

Därför blev det Babben Larsson bok Jag vägrar dö nyfiken jag föll för och visst bjuder den på skratt.  Det är mycket i den som är roligt och dråpligt, men där finns också en hel del allvar att balansera upp det mer lättsamma med.

Boken är skriven på alldeles vanlig svenska, men när hon här och var spränger in citat från sina ståuppakter genom åren skriver hon dem så att man ska läsa dem på gotländska och det är både trevligt och effektfullt. Så här på självaste vårdagjämningen kanske somliga funderar över bikinisäsongen och detta var Babbens tankar i Hudiksvall i juni 1998:

"Vad är det för en dåre som har uppfinne provrumsbelysningen? Den går ju inte på ström som vanlige lampar, den drivs av ren ångest."

Det är en av många fyndigheter vi får ta del av i boken som passar utmärkt att ta med sig ut på altanen en solig dag i mars.

måndag 14 mars 2011

För liten flaska för Ingrid

En sådan här liten vinflaska, på endast 25 cl, passar utmärkt att dela på två om man vill lyxa till en god middag en vardagskväll mitt i veckan. Ingrid, som är huvudperson i månadens bok Moa Herngrens Jag ska bara fixa en sak i köket, hade dock inte nöjt sig med en halv sådan. Hon hade inte ens tyckt att en hel hade varit nog.

Det ska bli spännande att höra alla åsikter om boken när vi träffas igen, för detta är definitivt ett laddat ämne. Inte minst sedan bag-in-boxarna gjort entré i våra liv och vi dessutom gärna vill uppfattas lite mindre stela och tråkiga och istället lite kontinentala och spirituella.

Känner vi någon som är som Ingrid eller är vi själva som hon? Törs vi i så fall erkänna det? Det kommer att bli en spännande diskussion.

söndag 6 mars 2011

Kalla kårar och hemska mord

Mörkersikt - annorlunda sagor om kaos av Johannes Källström bjuder på mycket annorlunda läsning. Sex olika berättelser som i grunden har beröringspunkter med kända sagor får vi som läsare ta del av och det är med skräckblandad förtjusning vi fortsätter att läsa. Det som i början verkade en smula otäckt blir bara hemskare och hemskare och till slut vill man helst läsa boken i dagsljus och inte när man precis ska gå och lägga sig.

Vi som läst den är inga vana skräckboksläsare, men den här berördes vi av och balansen mellan det orimliga, övernaturliga, blodiga och fantasifulla fungerade på ett övertygande sätt. Även om allt som händer i boken känns mer eller mindre skruvat och orimligt, så köper vi det som händer i den stund vi läser om det och det är det som är det viktiga.

En av oss stör sig ofta på att somliga ord upprepas väl ofta i en bok (ett klassiskt exempel är när "matos" förekom tre gånger i Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson) och här är det rött hår som är återkommande, men det märkliga är att det passar in. Rött hår är ju förhållandevis ovanligt och det som händer i boken är, tack och lov, också ovanligt, för att inte säga sällsynt, så därför känns det inte alls fel att läsa om det där röda håret som sitter på olika personer.

Historien om dockskåpet, som inleder boken, är en spännande idé, för nog kände man när man var liten och lekte med sina dockor att de fick verkligt liv. Berättelsen om Sören Weidel är läskig på ett sätt, men den är faktiskt också riktigt tänkvärd, för den har en stark underton av att bry sig om sin familj och sina medmänniskor.

Alla historier ger rysningar och det är en samling tajta och fantasifulla sagor vi får läsa i denna ovanliga debut. Ingen av dem är lämplig för lättskrämda personer, även om den sista är mer kärleksfull än hemsk på något märkligt sätt.

Johannes Källström har ett bra driv och tempo i sina sagor och det är inte utan att vi stilla undrar varifrån han får allt. Detta är en författare som vi gärna skulle läsa mer av - om vi törs, förstås...

Vredens tid av Stefan Tegenfalk är den första delen i en trilogi om polisen Walter Gröhn och praktikanten Jonna de Brugge. Romanen börjar med att tioåriga Cecilia dör i en trafikolycka. Fem år senare börjar en serie mord begås och de verkar från början inte ha något gemensamt, men det visar det sig att de har.

Som läsare förstår man ganska tidigt vem som är den verklige boven i dramat och där försvinner en del av spänningsmomentet. Det är en väldigt ambitiös kriminalroman där en massa tekniska detaljer när det gäller både droger och datorer finns med. Flera av oss fick lite Stieg Larsson-känsla just på dessa punkter, eftersom han var enormt detaljerad och använde sig av en massa modern teknik för att göra både det ena och det andra.

Stundtals brottades vi lite med trovärdigheten i boken. Journalisten Jörgen Blad känns som en knepig figur. Han har spelat in en video på sig och en hög polisman och utpressar honom för att komma åt information och hela det konceptet känns tveksamt. Poliserna som förhör en muslim och råkar ta livet av honom med för hög dos sanningsserum känns också lite tveksamt och som ett lite onödigt stickspår. Den pilska Ulrika Melin känns också mindre trovärdig när hon desperat försöker få homosexuelle Jörgen Blad i säng.

Över huvud taget tyckte vi att historien hade vunnit på att stramas upp en del och inte farit iväg i tankarna så. Vi upplevde att det blev lite hoppigt att läsa boken. Vi pratade också en del om språket och att uttryck som till exempel "pulla råttan på favoritludret Ricky" känns lite väl nedlåtande och otrevligt för att vara skrivet i den vanliga romantexten. Om man vill förstärka en karaktär genom att låta någon prata på det sättet kan det finnas en poäng, men här kändes det inte klockrent, utan vi hajade till.

Samma sak gällde nedlåtande ord om muslimer. Det kändes lite olustigt att läsa det, även om man med en generös tolkning kan läsa det som om det är romanpersoner som tycker så och inte själva författaren.

Vi tyckte att detta var en helt okej debutroman och författaren har verkligen varit ambitiös och försökt att få till en rafflande historia. Både Walter Gröhn och Jonna de Brugge tyckte vi var rätt charmiga personer, även om de var lite udda båda två. De kan säkert bli ett riktigt gott team med tiden.

Båda dessa böcker har just kommit ut på pocket och känns därför extra aktuella.

fredag 4 mars 2011

Vilda diskussioner och gapskratt


Hos Millan med Lena, Åsa Ö, Catrin, Fia, Cattis, Sussie och Joanna


Vi hann knappt förse oss med allt gott som kvällens värdinna hade dukat upp, innan vi fullkomligen kastade oss in i en härlig debatt om månadens bok, men det var, som ni ser, fullt av godsaker. De två delikatessmarmeladerna var väldigt goda och inte alls så söta som marmelader ibland kan vara. Den ena var rabarber/nypon och den andra svarta vinbär och de var riktigt goda.

Februari månads bok Mitt liv med Saddam av Parisoula Lampsos hade de flesta läst och alla hade så många åsikter och tankar om boken att diskussionen blev så livlig att det ibland var svårt att få en syl i vädret. Det är underbart när en bok engagerar sin läsare och det gjorde sannerligen denna.

Det vi började att diskutera var trovärdigheten, eftersom det har förekommit kritik just inom det området. Vi var dock alla överens om att under bokens gång så köper vi det som står där, tveksamheterna kommer möjligen efteråt, när vi läser om boken eller hör andra prata om den. Medan vi läste var vi dock övertygade om att det som står där är sanning i den bemärkelsen att det är så som Parisoula uppfattade det hela. Den filosofiska diskussionen om det finns en enda sanning som gäller för alla lämnade vi helt, för det gör det förstås inte.

Vi försökte analysera vad det var för typ av förhållande som Saddam och hon hade och det var inte helt enkelt. Att hon som 16-åring blev fascinerad av, smickrad av och förälskad i Saddam kände vi alla, men att hon, trots allt hon vet vad Saddam gör och står för, fortfarande under trettio år har ett förhållande med honom tyckte vi var aningen märkligt.

Trots att Saddam på det mer privata planet sett till att hennes man försvunnit ur hennes liv och att de skilt sig och trots att han på det mer allmänna planet dödar eller låta andra döda folk som misshagar honom, så fortsätter hon att krypa ner under täcket med honom år efter år. Hon poängterar ofta att hon är både europé och kristen, men vi pratade en hel del om att det ändå är så stora kulturskillnader mellan oss och hur kvinnor behandlas i många andra länder att hennes agerande kanske inte är så förvånande ändå. Vi skulle aldrig göra det som hon gjorde, trodde vi, men viss förståelse för att hon ändå gjorde som hon gjorde kunde vi ofta förstå. Dessutom står det ofta "Jag ville leva, eller hur?" i boken som ett mantra.

Ett par saker som vi dock inte alls kunde begripa var hennes agerande, eller snarare brist på agerande, när hennes 16-åriga dotter blir våldtagen av Saddams äldste son, som har rykte om sig att vara mycket brutal och hänsynslös. Han var dessutom Parisoulas chef. Vi har väldigt svårt att förstå att hon fortsätter att jobba för honom och till och med släpper in honom i sitt hem, efter vad han har gjort. Någon polisanmälan är tydligen inte alls att tänka på. Först långt senare berättar Parisoula vad som hänt för Saddam och då frågar han om hon vill att han ska döda sin son.

En annan sak som vi inte kan förstå är varför hon mer eller mindre plötsligt bestämmer sig för att lämna landet och då lämnar sin 16-åriga yngsta dotter i Irak. Vi i bokcirkeln är alla mammor och det var helt obegripligt för oss att hon väljer att lämna dottern, särskilt som hon om någon vet vad som kan hända om Saddam är missnöjd med något.

Ett frågetecken som inte besvaras i boken är vem som är pappa till sonen och vi är alla övertygade om att det är Saddam. En invändning var att han då kanske borde krävt att ha honom hos sig istället för att skicka Parisoula till Grekland för att föda honom och sedan låta dem stanna där i flera år, men å andra sidan har vi ingen aning om hur många utomäktenskapliga barn han har. Parisoula säger själv att hon ska skriva en bok till där hon berättar vem som är pappan och det är vi alla väldigt nyfikna på.

De som inte hade hunnit läsa boken blev starkt rekommenderade att göra det, för detta var en oerhört intressant bok, både som tidsdokument och som personlig skildring av ett annorlunda liv.

Vi hade också läst Mörkersikt av Johannes Källström och Vredens tid av Stefan Tegenfalk och för att inte detta inlägg ska bli alldeles för toklångt kommer jag att skriva om dem under helgen istället och då kommer ett nytt inlägg här på bloggen.

Det finns alltid plats för andra samtalsämnen och den livfulla stämningen blev knappast mindre när vi började prata om skolor med allt vad det innebär av elever, lärare och rektorer. Någon hade väldigt dåliga erfarenheter av det mesta och var mycket upprörd, medan en annan sa att man då antingen får byta skola eller gilla läget och tänka att det blir bättre på gymnasiet istället, särskilt som det nu bara är en termin kvar.

Vi pratade om vems fel det är att skolan inte fungerar. Är det elevernas fel? Särskilt de med bokstavsdiagnoser? Är det föräldrarnas fel? Är det lärarnas fel? Är det rektorns fel? Eller är det i själva verket politikernas fel, för det är trots allt de som styr med pengarna? Detta är ett fullständigt outtömligt ämne, så vi fick lämna de flesta frågor obesvarade, men ibland är det skönt att bara få prata av sig lite.

En annan sak som väckte heta känslor var barnens aktiviteter och vi hade mycket olika åsikter om hur kul och viktigt det är att som förälder hänga med på alla träningar, turneringar, läger osv i all oändlighet. Måste vi göra det? Och måste vi tycka att det är kul? Det blev en hejdlöst intensiv debatt, för några tycker att det är uppriktigt roligt att sitta och prata med de andra föräldrarna och upplever matcherna som spännande, medan andra mest stönar och inte alls vill sitta och kallprata med människor de varken känner eller är intresserad av att lära känna, bara för att ens barn råkar hålla på med samma sport.

Det blev många gapskratt när debattens vågor gick höga och det är så härligt att vi har högt i tak och att alla vågar säga vad de tycker, även om det går på tvärsen mot vad många andra tycker.

Någon med äldre barn påpekade vikten av att ha god kontakt med de andra  barnens föräldrar eftersom de kan vara till nytta när barnen blir äldre och rör sig ute på kvällarna och festar. Om man redan då har en relation till föräldrarna kan mycket underlättas och man kan hjälpa och stötta varandra. Kanske kan det vara värt lite kallprat i handbollshallen eller på fotbollslägret...

När värdinnan till slut skulle presentera mars månads bok blev det tumultartat igen, för hon är med i två bokcirklar och i den andra gör de ibland så att värdinnan föreslår två titlar och så röstar sällskapet enligt demokratisk ordning och vinner gör förstås den som får flest röster.

Här höll det dock på att gå helt över styr redan från början för den ena boken lanserades som att den är något vi kanske kan känna igen oss i eller känna igen våra vänner i. Hetsiga ord for omkring eftersom det är en bok som handlar om smygalkoholism och värdinnan fick övertygande, men ändå under fnitter och skratt, klargöra att hon inte på något sätt tror att någon av oss har den här typen av problem.

Vi som inte är vana vid att få välja, men desto vanare att diskutera allt möjligt, började genast diskutera böckerna utan att ens ha läst dem, så värdinnan avbröt skrattande den verbala folkhopen och ville ha handuppräckning.

Med förkrossande majoritet vann i alla fall Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren och det ska bli mycket intressant att läsa den, för sedan bag-in-box-vinet har gjort entré har många av oss ändrat sina alkoholvanor och har ofta en öppnad bib i kylen, vilket gör det lätt att tappa upp ett glas vilken onsdagskväll som helst.

Den enorma semmeltårtan var tänkt för fem personer, men när vi proppmätta inte kunde pressa ner en enda liten bit till var ändå hälften kvar, så det var enormt generösa bitar och väldigt gott.

När vi skildes åt var det med stora leenden på läpparna och det var länge sedan vi hade så här våldsamt roligt och så spännande diskussioner. Kanske var det till viss del tack vara Parisoula Lampsos, för engagemanget som boken gav upphov till präglade hela kvällen.

Nästa gång vi ses är det april och då hoppas vi på lite vårväder för denna afton låg temperaturen precis kring nollstrecket...