Kalla kårar och hemska mord
Vi som läst den är inga vana skräckboksläsare, men den här berördes vi av och balansen mellan det orimliga, övernaturliga, blodiga och fantasifulla fungerade på ett övertygande sätt. Även om allt som händer i boken känns mer eller mindre skruvat och orimligt, så köper vi det som händer i den stund vi läser om det och det är det som är det viktiga.
En av oss stör sig ofta på att somliga ord upprepas väl ofta i en bok (ett klassiskt exempel är när "matos" förekom tre gånger i Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson) och här är det rött hår som är återkommande, men det märkliga är att det passar in. Rött hår är ju förhållandevis ovanligt och det som händer i boken är, tack och lov, också ovanligt, för att inte säga sällsynt, så därför känns det inte alls fel att läsa om det där röda håret som sitter på olika personer.
Historien om dockskåpet, som inleder boken, är en spännande idé, för nog kände man när man var liten och lekte med sina dockor att de fick verkligt liv. Berättelsen om Sören Weidel är läskig på ett sätt, men den är faktiskt också riktigt tänkvärd, för den har en stark underton av att bry sig om sin familj och sina medmänniskor.
Alla historier ger rysningar och det är en samling tajta och fantasifulla sagor vi får läsa i denna ovanliga debut. Ingen av dem är lämplig för lättskrämda personer, även om den sista är mer kärleksfull än hemsk på något märkligt sätt.
Johannes Källström har ett bra driv och tempo i sina sagor och det är inte utan att vi stilla undrar varifrån han får allt. Detta är en författare som vi gärna skulle läsa mer av - om vi törs, förstås...
Vredens tid av Stefan Tegenfalk är den första delen i en trilogi om polisen Walter Gröhn och praktikanten Jonna de Brugge. Romanen börjar med att tioåriga Cecilia dör i en trafikolycka. Fem år senare börjar en serie mord begås och de verkar från början inte ha något gemensamt, men det visar det sig att de har.
Som läsare förstår man ganska tidigt vem som är den verklige boven i dramat och där försvinner en del av spänningsmomentet. Det är en väldigt ambitiös kriminalroman där en massa tekniska detaljer när det gäller både droger och datorer finns med. Flera av oss fick lite Stieg Larsson-känsla just på dessa punkter, eftersom han var enormt detaljerad och använde sig av en massa modern teknik för att göra både det ena och det andra.
Stundtals brottades vi lite med trovärdigheten i boken. Journalisten Jörgen Blad känns som en knepig figur. Han har spelat in en video på sig och en hög polisman och utpressar honom för att komma åt information och hela det konceptet känns tveksamt. Poliserna som förhör en muslim och råkar ta livet av honom med för hög dos sanningsserum känns också lite tveksamt och som ett lite onödigt stickspår. Den pilska Ulrika Melin känns också mindre trovärdig när hon desperat försöker få homosexuelle Jörgen Blad i säng.Över huvud taget tyckte vi att historien hade vunnit på att stramas upp en del och inte farit iväg i tankarna så. Vi upplevde att det blev lite hoppigt att läsa boken. Vi pratade också en del om språket och att uttryck som till exempel "pulla råttan på favoritludret Ricky" känns lite väl nedlåtande och otrevligt för att vara skrivet i den vanliga romantexten. Om man vill förstärka en karaktär genom att låta någon prata på det sättet kan det finnas en poäng, men här kändes det inte klockrent, utan vi hajade till.
Samma sak gällde nedlåtande ord om muslimer. Det kändes lite olustigt att läsa det, även om man med en generös tolkning kan läsa det som om det är romanpersoner som tycker så och inte själva författaren.
Vi tyckte att detta var en helt okej debutroman och författaren har verkligen varit ambitiös och försökt att få till en rafflande historia. Både Walter Gröhn och Jonna de Brugge tyckte vi var rätt charmiga personer, även om de var lite udda båda två. De kan säkert bli ett riktigt gott team med tiden.
Båda dessa böcker har just kommit ut på pocket och känns därför extra aktuella.
Kommentarer