onsdag 17 augusti 2011

En shot till tack

En sommar i Grekland borde det passa med en skildring av förra årets sommar på Gotland, tänkte jag och beställde boken En shot till tack direkt från själva författaren Maria Engelwinge. Jag fick den fint signerad och en hälsning om att hon hoppades att jag skulle tycka att boken var underhållande.

Jo. Underhållande är ett riktigt bra ord i sammanhanget. Jag tyckte faktiskt att den var just det och det är inte det sämsta. Särskilt inte en het dag på stranden.

När jag läste litteraturvetenskap i mitten av 1990-talet matades vi dagligen med de verkligt stora författarna. De största poeterna käkade vi till frukost, novellisterna till lunch och avslutade sedan dagarna med de allra största romanförfattarna. Det var ett underbart och fascinerande år.

När vi mot slutet nådde de samtida och moderna författarna stod årets nobelpristagare på listan och vår kursansvariga snörpte lite på munnen när hon nämnde Toni Morrisons namn. Hon sa att årets nobelpristagare alltid finns med på listan, men att den här gången var hon helt säker på att den inte skulle komma med något mer år, för det var knappast hög litteraritet som präglade Morrisons författarskap.

Jag har genom åren som gått sedan dess ganska ofta funderat på vad som är god litteratur och hur man kan veta om boken man läser har hög litteratitet. En annan fråga jag ställt mig är förstås om det ens är viktigt.

Min favoritbok genom tiderna är Timmarna av Michael Cunningham. Jag blev fullständigt tagen av den när jag läste den första gången och har sedan läst den två gånger till. Att den har karaktärer som fängslar och ett språk som trollbinder är tydligt för mig, men är det hög litteraritet? Jag undrar ibland var kursansvariga på litteraturvetenskapliga institutionen skulle tyckt.

Kanske får vi svaret först om hundra år, när vi vet vad som håller över tid. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en annan bok jag tycker är fantastiskt bra och den är över hundra år så kanske har den just hög litteraritet. Eftersom många klassiska citat plockats därifrån är det kanske så.

Men hur är det då med En shot till tack? Skulle kursansvariga 60-åriga litteraturkännaren tyckt att det var hög litteraritet? Nope. Det skulle hon absolut inte. Och det tror jag inte ens är författarens avsikt.

Det Maria Engelwinge gör är att skildra några ungdomar upp till 30 års ålder under några heta sommarveckor på Gotland och det tar inte många sidor innan jag som läsare tycker att jag känner dem och vill veta hur det går för dem. Nog är det underhållande, även om skrattet ibland fastnar i halsen, och visst är det lätt att känna igen både sig själv och sina vänner i vissa av karaktärerna. Åtminstone delvis.

Det är som en såpa med genomtänkta rollfigurer som flätas samman på olika sätt och påverkar varandras liv. Språket skuttar lekande lätt fram över sidorna och dialogerna känns trovärdiga. Jag dras in i historien på samma sätt som man lätt gör i en tv-serie eller för den delen när vänner berättar om sina eller sina vänners liv.

Bortsett från vidrige Emil är det lätt att tycka om de flesta av dem vi möter i boken. Tanya lever fruktansvärt destruktivt och det är stundtals plågsamt att läsa om hennes äventyr med droger, alkohol och tillfälliga sexpartners. Jag vill bara krama henne och hjälpa henne att reda upp sitt liv. Emma är också en tjej som genast får mina sympatier. Också henne vill jag krama och hjälpa henne att inse sitt eget värde. Snälle Patrik skulle gärna fått vara min vän och Johnny gillade jag mer och mer.

Maria Engelwinge har lyckats med sina personer och jag tycker till och med att de fått passande namn. Namn är väldigt personligt och här är det lätt att hålla reda på vem som är vem trots att efternamnen sällan nämns. Att det finns en förklaring till Tanyas hårda leverne misstänker vi snart och det får vi också bekräftat under bokens gång och genom det känns hennes tuffa liv som en ganska given konsekvens. Tack vare Tanya får boken ett djup, som den annars kanske inte hade fått och då tar hela boken ett kliv uppåt, tycker jag.

Det har pratats en del om sexpartierna i boken och jovisst, det finns sex med i boken, men efter att ha bombarderats med Big brother och Kungarna av Tylösand är det knappast något uppseendeväckande längre. Det smälter in i handlingen och jag tror att dagens unga inte alls reagerar på det.

Däremot måste jag erkänna att det känns ganska främmande för mig själv med dessa tillfälliga män som passerar, alla dildos som dräller runt i byrålådan, all alkohol som dricks flera dagar i veckan och alla droger som sväljs, röks och snortas. Det är långt ifrån mitt eget liv och jag är glad över det samtidigt som jag känner mig lite gammal, men nog är det underhållande läsning i alla fall.

Dessutom är En shot till ett intressant tidsdokument över vår tid. Jag tror att den kanske är lite skruvad, för det måste de flesta historier vara för att lämpa sig som bok, men i det stora hela är detta en skildring av Sverige 2010 och om hundra år kanske den kommer att anses mycket representativ för vår tid.

Men tanten från litteraturvetenskapliga institutionen hade satt i halsen direkt, förstås. 

2 kommentarer:

Duktiga Tjejen sa...

Jag vill läsa den, den verkar återspegla vår sjuka tid.

Joanna Björkqvist sa...

Ja, det gör den faktiskt. Men ändå med en värme som jag gillar. Det är lätt att på det där märkliga såpaviset engagera sig i karaktärerna! :)