tisdag 30 augusti 2011

Tankar kring Den allvarsamma leken

Under sommaruppehållet skulle vi läsa någon romantisk bok och det är inte så lätt att hitta en bok med romantiskt tema om man väljer att inte försjunka i Harlequinträsket. Det ska bli oerhört spännande att nästa vecka få höra vad alla har valt.

Eftersom jag inte räknar med att någon mer har valt Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg skriver jag redan nu några tankar kring boken. Det kan knappast störa diskussionen nästa vecka.

Doktor Glas av samma författare är en av mina absolut favoritböcker genom tiderna och jag har länge haft Den allvarsamma leken stående i bokhyllan utan att läsa den, för det har hela tiden funnits andra böcker jag har prioriterat före den. Nu fick jag, tack vare det romantiska sommartemat, en anledning att äntligen läsa den.

Romanen skrevs för 99 år sedan och handlingen utspelar sig vid 1900-talets början. Det känns lustigt att de talar om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, Dreyfusaffären och August Strindberg i realtid, men så är det. Allt det där känns så väldigt gammalt och något man läser om i historieböckerna, men Söderbergs böcker känns inte alls lika gamla. På något sätt fungerar de än idag.

Arvid Stjärnblom är en ung man på 22 år när han träffar sin stora kärlek nittonåriga Lydia, men eftersom han är rädd att inte kunnat försörja dem ber han Lydia att inte vänta på honom och hon vill inte vara en börda för honom. Han får jobb på en tidning och gör sig så småningom ett namn.

Det går tio år utan att han ser Lydia och hon gifter sig med en välbärgad man som är 51 år, vilket även med dagens mått får anses vara en äldre man för någon som inte ens fyllt 20, men det känns som om han med dåtidens mått var ännu äldre. De får en liten dotter tillsammans, men från början ville han inte ha barn med den intressanta motiveringen att han själv är ett geni och geniers barn ofta blir idioter.

Finurliga Lydia, som längtar efter barn, säger då att barnet kanske kan komma att brås på henne istället och eftersom hon inte är ett geni behöver barnet inte bli idiot. Tydligen håller mannen med om att Lydia inte är ett geni för samma natt blir lilla Marianne till på ett hotell i Venedig.

Arvid tröstar sig under åren som går med "nattens lösa flickor" och gör dessutom en butikflicka med barn innan han slutligen gifter sig med Dagmar Randel, som han inte älskar. 

Söderberg är en mästare på att servera odödliga citat och här lanserar han "Man väljer inte" när det gäller sitt öde eller sin fru. 

"Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Onekligen ett intressant resonemang. Paret får två döttrar tillsammans och det sägs att Arvid levde mycket lyckligt med sin hustru, trots allt.

När han av en slump råkar på Lydia efter ett decennium flammar dock kärleken mellan de båda upp igen och Lydia har redan under sitt äktenskap varit otrogen mot sin make under ett års tid innan de stötte på varandra igen.

Lydias man märker att hon inte är lycklig och erbjuder henne sin frihet, men han behåller dottern hos sig och Lydia flyttar till Stockholm och en lägenhet på fjärde våningen. Hon ville inte att Arvid skiljer sig, men ser gärna att han kommer på besök då och då om han gör det diskret.

Han erbjuder sig att skilja sig för att kunna leva och åldras tillsammans med Lydia, men hon är inte intresserad av det. Här är Söderberg väldigt modern. Om det hade varit mannen som haft den inställningen till deras förhållande hade man tyckt att han var en riktig skitstövel som bara vill ha en älskarinna vid sidan om, men när det är kvinnan som vill leva sitt fria liv, så känns det annorlunda. 

För nästan hundra år sedan måste denna bok ansetts väldigt provocerande.

När Arvids pappa är döende i Värmland och han behöver resa dit säger hon att de aldrig mer kommer att få hade det som de haft det denna sommar. Arvid vill det för han älskar henne och vill vara med henne för alltid, men så är det inte för henne. Hon nöjer sig med "till i morgon bitti!"

Det är redan här tungt att läsa om Arvid, för det känns som om Lydia leker med hans känslor. Han vill så mycket mer än hon och hon tar exakt det hon vill ha hela tiden och på sina villkor.

Medan han vakar vid sin fars dödsbädd har Lydia en älskare och först framåt hösten skriver hon ett brev till Arvid där hon berättar att hon tillhört en annan man medan han var borta, men att det är över. Han blir både förvånad och besviken, men älskar henne så mycket att han är beredd att fortsätta träffa henne. Dock vill han gärna knäppa henne på näsan och därför skriver han :

"I fråga om en kvinnas älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas 'många'."

Att en kvinna har haft tre älskare för hundra år sedan måste ansetts oerhört ovanligt och vidlyftigt. Att hon dessutom är så öppen med det är ännu mer intressant. Och innan boken är slut hinner hon med ett par till.

Hon har sagt till honom att han aldrig får komma hem till henne oanmäld, men dagen efter att han svarat på brevet går han i alla fall dit. Han har sett att det lyser svagt i fönstret och ringer på dörren tre gången utan att hon öppnar. Då gick han "på en krog och söp förfärligt".

Han är så olycklig att det gör ont i mig. Visst bedrar han sin godtrogna och snälla hustru och det är lumpet på alla sätt, men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom ändå. Lydia leker med honom. Och med andra. Hon förför och alla blir genast förälskade i henne.

När Dagmar får veta att Lydia finns i hans liv erbjuder han henne skilsmässa, men det vill hon inte, utan hon är beredd att förlåta honom. Dagmar tycker jag också synd om. 

Att tycka synd om människor kan ibland uppfattas som provocerande, men jag gör det. Jag tycker synd om Arvid som snärjts så i Lydias garn att han inte kan komma loss och jag tycker synd om Dagmar, som har en man som påstår att han lurades in i äktenskapet med henne och inte älskar henne trots att allt vi får veta om henne är att hon är en bra kvinna på alla sätt. Nog är det något tragiskt i detta, alldeles oavsett hur de själva borde kunna påverka situationen.

Namnen i boken är ofta lite roliga och det finns ett långt resonemang kring huvudpersonens efternamn Stjärnblom ("En stjärna och en blomma på en tallrik, det blir för mycket av det goda! Fy tusan!") och andra tagna namn. P. A. von Gurkblad och fröken Hej är mina personliga favoritnamn.

Den allvarsamma leken är en bok att fundera över även i våra dagar, för vad får man göra i kärlekens namn och hur mycket kan man stå ut med om man älskar...

5 kommentarer:

Helena Milton sa...

"Doktor Glas" har jag också och språket i den är ju så fantastiskt fint. Vilka fina foton du har tagit inuti den här boken, med rosen på!

Joanna Björkqvist sa...

Helena: Doktor Glas tycker jag är ännu bättre! En helt fantastiskt språk och mycket att tänka på. I Krister Henrikssons version blir det dessutom en fantastiskt föreställning!

Tack för snälla kommentarer om bilderna! Vi har så fina rosor i trädgården och de passade så bra nu! :)

Jojjo sa...

Tack för tipset om bokcirkel, har tänkt starta en egen men har bara en till deltagare ännu: Syrran. Inte fy skam dock och nån stans ska man börja!

Nu blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att läsa Hjalmar Söderberg! Måste erkänna att jag varit lite för dålig på svenska klassiker sen jag slutade skolan... Tack för inspirationen!

Joanna Björkqvist sa...

Jojjo: Syrran är väl en utmärkt start - jag har ännu efter nio år inte lyckats få med min! ;)

Jag raggade helt vilt upp tjejer som såg trevliga ut fast jag inte kände dem och det funkade utmärkt, så kör hårt och hör gärna av dig om du vill ha tips och stöttning!

Och ja, LÄS Söderberg!!!

Anonym sa...

Hej Joanna!
Tre år senare har deltagarna i min bokcirkel (7 personer, 2 män, 5 kvinnor) valt just "Den allvarsamma leken" samt "För Lydia" av Gun-Britt Sundström till första höstmötet efter sommaren. Du har skrivit en alldeles utmärkt resumé av bokens handling, men nämner inte Sundströms "svar" på den, skrivet ur Lydias perspektiv. Om du inte känner till den, så läs den! Även Sundström har ett ovanskligt klart och riktigt språk, dessutom intressant med en ombytt synvinkel. Jag har alltid tyckt synd om Söderbergs Lydia. Stackars kvinna, som fick betala dyrt för sin frihet! Frihet till vad? Berövad sitt barn, leva på f.d. makens pengar, ingen utbildning, ingen vettig sysselsättning, utan bara invänta nya amourer i lägenheten på Johannesgatan. Quelle tristesse!
Hälsningar!
Marie-Anne