Intressant myskväll på landet

Hos Åsa K med Lena, Sussie, Åsa Ö, Millan, Cattis, Catrin och Joanna

För andra månaden i rad ägde bokcirkelträffen rum hemma hos en nyinflyttad som vi inte varit hos tidigare. Denna gång körde vi längs en väldigt lång och mycket smal väg långt ut på landet tills vi kom fram till en stor hästgård.

Där ute, där vägen faktiskt tog slut, låg ett väldigt modernt och snyggt hus mitt emot hästgården. I köket och matsalen var det dubbel takhöjd och det gav en fantastisk rymd som kom till användning denna kväll, eftersom vi hade en fotograf på plats även denna gång, precis som förra gången.

Det råkade dessutom vara samme fotograf som var ute på uppdrag för samma tidning som förra gången. Bilderna han tog förra gången, och som jag berättade om redan då, var inte så som tidningen tänkt sig, så därför fick de tas om.

Nu håller vi tummarna för att det går vägen denna gång, så vi kan läsa om oss i tidningen inför jul. Men vi sa också att vi troligen kommer att sakna fotografen nästa gång vi ses, för han är riktigt trevlig att ha på plats.

Efter ett antal olika poser tackade fotografen för sig och vi kunde flytta tillbaka möblerna till deras ursprungliga platser igen. Vi det laget var vi alla ganska hungriga och det smakade utmärkt med allt färskt bröd och alla underbara pålägg. Riktigt mysigt var det också att känna värmen från den öppna spisen.

Vi började som vanligt med att diskutera månadens bok och den här gången hade vi läst Niceville av Kathryn Stockett och det blev en spännande och intressant diskussion. En sak som jag som skriver här i bloggen reagerade på var allt talspråk i boken, för i skrift ser det lite slarvigt ut. Nu för tiden köper man ofta att det står sånt, dom och nåt i replikerna, men här stod i den löpande texten också. Än värre är det med söndan och han när det borde vara honom.

Detta var ett sätt att överföra den sydstatsdialekt som boken har på originalspråket och efter några tiotal sidor smälte det in och då funkade det utan problem.

Ett par av oss hade lyssnat på boken istället för att läsa den och där märktes över huvud taget inte det talspråkliga eftersom det faktiskt är så många pratar till vardags. En hade däremot reagerat på att uppläsaren svalde så hårt genom hela boken och tyckte att det var irriterande.

Det är svårt att tänka sig att det som händer i boken sker så sent som på 1960-talet. Det är lätt att tro att det var på 1860-talet, men så var det inte, utan det är mindre än femtio år sedan. Visst har vi på något sätt alltid vetat att skillnaden mellan svarta och vita långt in i våra dagar har varit stor, men det var ändå omskakande läsning.

I boken berättas att de svarta hembiträdena ska vara så svarta som möjligt i hyn och att de inte får gå på de vitas toalett i huset där de arbetar, för att de har så många hemska sjukdomar som inte vita har. Trots detta får de hantera det vita herrskapets mat och inte minst ta hand om deras barn varenda dag.

En vit ung kvinna vill bli journalist och bestämmer sig för att berätta hur det är att vara svart och arbeta som hembiträde i vita familjer. I början är det inte lätt att få de svarta kvinnorna att ställa upp, men till slut får hon med tillräckligt många och den ena historien efter den andra avlöser varandra.

Niceville är det fiktiva namnet på stan där de anonyma hembiträdena sägs arbeta och vi tyckte alla att det var en bra bok. Den var väldigt intressant som tidsdokument och har också fått mycket stor uppmärksamhet världen över. En i sällskapet tyckte att den var så haussad att den inte riktigt kunde leva upp till förväntningarna, medan en annan sa att det var en av de bästa böckerna vi läst i cirkeln genom tiderna och då höll flera med.

Dock tyckte vi att den kanske var lite onödigt lång, eftersom det blev en del upprepningar. Miss Skeeter, som skriver på boken om hembiträdena, åker fram och tillbaka sida efter sida och träffar hembiträdena och det kunde periodvis kännas lite upprepande. Men vi gillade karaktärerna och det var lätt att engagera sig i deras öden.

Dessutom kändes boken väldigt genomarbetat med gjutna beskrivningar och mycket litterär gestaltning där man kom nära handlingen och personerna.

Som vanligt hann vi avverka en hel del andra ämnen också och ett av dem var hur gymnasieskolan fungerar nu för tiden. Numera har ett par av oss så stora barn att de börjat på gymnasiet och till och tagit studenten.

Det blev en ganska rolig diskussion eftersom en har en dotter som nyss har börjat och en har en dotter som går sista året. De var inte alls överens om hur det är på gymnasiet och det skrattade vi åt, eftersom båda var så tvärsäkra på hur det faktiskt förhöll sig. Så går det när två olika system, ett äldre och ett sprillans nytt hakar i varandra.

Vi hann också prata en del om olika tv-program och det är alltid trevligt. Svenska Hollywoodfruar fick några minuter, men det vi pratade om mest var Barn till varje pris? som går på SVT. Det är så lätt att engagera sig i olika par som kämpar för att få barn och mycket intressant att höra allt de är beredda att gå igenom för att få det där efterlängtade barnet.

Som motpol fanns också en kvinna som inte alls längtar efter barn och dessutom tycker att kvinnors barnlängtan är något de lärt sig under sin uppväxt och att det inte alls nödvändigtvis måste komma från oss själva.

Kan man verkligen säga att barn är meningen med livet, som många påstår? Och betyder då det att de som inte har barn lever meningslösa liv? Och är det en mänsklig rättighet att få barn? Oerhört spännande diskussion som fördes både på tv och hos oss.

Vi passade också på att fatta beslut om decemberträffen. Vi hade i läxa att fundera över detta tills idag, eftersom det kommit fram önskemål om att inte äta på restaurang då, utan att vara hemma hos någon enligt vårt vanliga rullande schema. Till slut bestämde oss i alla fall för att fortsätta som vi gjort de senaste åren, nämligen att vi ses på en restaurang i Kungsbacka den första onsdagen i december och det blir den 7 december.

Kvällens värdinna hade haft lite funderingar kring månadens bokval, som vi alla brukar ha i olika omfattning, men till slut bestämde hos sig för Kriget är slut av Morgan Alling och vi var flera som redan hade köpt den, men ännu inte hunnit läsa den, så vi ser fram emot att få göra det nu. Flera hade också hört honom som sommarpratare och vet därmed vad den självbiografiska boken handlar om.

Nyligen har han också fått IRIS-pris för bästa uppläsning på ljudbok, så de som väljer att lyssna istället för att läsa kommer antagligen att vara mycket nöjda.

Efter en mycket mysigt och trevlig afton var det till slut dags att ge sig ut på den där smala långa vägen igen och då var vi många som var glada över att det bara var kolsvart och inte snöigt och halt också, för vi ville inte få möte där och köra ner i diket...

Alla dessa böcker bar jag med mig inför fotograferingen och någonstans
i de tre kassarna låg Morgan Allings bok, så jag fick ta upp allihop för att
kunna fotografera den till vår sajt här. Den allra sista i de tre
kassarna var hans bok. Otroligt märkligt.