Romanen bakom kulisserna


Hos Catrin med Åsa K, Gerd, Millan, Cattis, Heidi, Lena, Åsa Ö, Camilla, Sussie, Joanna och författaren Annika Bengtsson

Vilken alldeles ovanligt spännande och givande afton vi fick tillsammans denna kulna februariafton då nederbörden frös på så rappt och otäckt att vi knappt kom iväg från bokcirkelträff sent omsider.

Jag började kvällen med att hämta författaren Annika Bengtsson på tågstationen och tillsammans åkte vi till månadens värdinna nästan en halvtimme före utsatt tid. Förvånad blev den kökspysslande värdinnan när vi ringde på, men vänlig som hon är släppte hon in oss utan att krångla och det tyckte vi var schysst med tanke på den bistra väderleken.

Det är alltid kul när det kommer många flickor till våra träffar och den här gången var det bara två som inte kunde närvara, så vi var mycket nöjda med det. Ännu roligare var att alla, med något enstaka undantag, hade läst minst en av Annikas böcker. Den enda som inte läst ut hela den första boken var nästan klar, så alla hade något spännande att säga om Kråkprinsessan i första hand och de två andra böckerna i andra hand.

Värdinnan hade dukat upp med massor av ostar, bröd, kokta ägg, röror, grönsaker och hennes alldeles egen specialitet; hemmagjord rabarbersaft. Normalt dricker vi mycket vatten på våra träffar, när vi tröttnat på te och kaffe, men det finns ingen som kan motstå denna underbara rabarbersaft. Mmmmm...

Spänningen var stor när vi skulle börja prata om månadens bok Kråkprinsessan och den som valt boken förra månaden var också den som fick börja att säga något. Så fort ett par ord var sagda var snöbollen satt i rullning och alla hade en massa intressanta och spännande tankar om boken och allt som kunde tänkas ligga bakom.

Annika fick många frågor och det var mycket fascinerande att få veta att den version som slutligen blev publicerad bara var en av många versioner genom de tjugo år som Kråkprinsessan gäckat författaren och vägrat lämna henne någon ro. Först när Annika bestämde sig för att skriva berättelsen utifrån huvudkaraktären Solbritts eget perspektiv föll alla bitarna på plats och berättelsen kändes färdig.

Vi fick många intressanta inblickar bakom kulisserna och fick veta flera saker som Annika till slut valt bort. Boken kändes ännu mer levande och speciell när man fick allt bakgrundmaterial.

Solbritt, som alltså är huvudperson i Kråkprinsessan, är snudd på så långt bort man kan komma från en lugn och balanserad kvinna och därför var förstås alla nyfikna på hur mycket av Annika själv som finns i Solbritt och vilken erfarenhet Annika faktiskt har av psykiskt sjuka och labila människor. Det visade sig att det handlade betydligt mer om empati och en otrolig förmåga att sätta sig in i en annan människas känslor än om egen erfarenhet.

Även om vi blev förvånade över detta faktum var vi samtidigt lite lättade, för Solbritt har inget lätt liv alls och så vill vi inte att någon annan har det. Ett par undrade om det kanske var så att Solbritt var lite utvecklingsstörd eller i alla fall mindre begåvad, medan andra inte alls tänkt så utan mer sett hennes liv som en produkt av de erfarenheter hon gjort genom åren.

Någon tyckte att boken var i tunnaste laget, medan andra tyckte att det enbart var en fördel att man som läsare fick fylla på berättelsen med lite eget kött och blod. Frågan om hur det kan komma sig att man som författare väljer att skriva något så här tungt och jobbigt dök också upp. Varför skriver man inte bara något soligt och glatt?

Annika svarade då att om hon så bara skulle skriva en enda bok i hela sitt liv så var det just denna berättelse som hon behövde få på pränt. Innan Solbritts historia var nedtecknad fick Annika ingen ro och när vi senare läste kröp Solbritt under skinnet på oss och flera av oss kunde inte släppa henne.

Vi pratade också om baksidestexten och en i gänget sa att trots att hon är intresserad av människors psyke var baksidestexten inget som spontant lockade henne. Andra sa precis tvärtom att just baksidestexten var väldigt lockande.

Även framsidan hade vi olika åsikter om. Någon tyckte pocketversionens utsida var lite trist medan de som läst den inbundna versionen tyckte den var snygg.

Intressant nog hade flera i gänget läst både en och två böcker till av Annika och tre tyckte att "uppföljaren" Glömskelunden var den bästa av dem alla tre i den löst sammansatta serien. De som tycket att Kråkprinsessan var i tunnast laget gillade att Glömskelunden broderades ut mer och kändes fylligare.

Även Snökupan tyckte många om och vi uppskattade att alla tre böckerna handlade om kvinnor och i grund och botten (trots allt de går igenom) dessutom ganska vanliga kvinnor. Det kunde. i alla fall nästan, varit någon av oss som råkade ut för de hemska öden Solbritt, Monika och Carina råkar ut för.

Den fjärde och avslutande delen i serien kommer ut den 25 mars, men redan denna härliga afton hade Annika med sig några rykande färska exemplar. Hon som valde Kråkprinsessan som månadens bok senast ville bara resa sig upp med sitt exemplar i handen och kasta sig hem för att börja läsa, men vi lyckades med gemensamma krafter och under mycket fnitter hindra henne.

Sammantaget tyckte vi att Kråkprinsessan var väldigt bra på alla sätt och ännu bättre blev den när vi under ett par timmar fick bolla våra tankar och funderingar med en som hittat på hela historien. Otroligt givande och kul att få svar på riktigt och inte bara bolla egna idéer inom gruppen.

Bokpratet upptog av förklarliga skäl större delen av kvällen men lite annat hann vi också med. Vi bestämde till exempel att vi flyttar april månads träff en vecka - från den tredje till den tionde, eftersom det är påsklov den tredje och många är bortresta.

Vi hann också glädjas åt att en i sällskapet börjat plugga och att flera ska ut och resa till våren. New York diskuterades ivrigt och en massa shoppingtips dök förstås upp. Lite tips om upplevelser var inte heller fel och på ett håll var minsann en helikoptertur inplanerad.

I sällskap av en fantastiskt fin chokladkaka fick vi veta vilken bok vi ska läsa till nästa gång och det blir Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det var en bok några av oss hade hört talas om, men ingen läst, så vi ser fram emot att få slänga oss över den.

Vi tackade Annika för att hon kom och så generöst delade med sig av sina tankar kring sina alster med en flaska fint Amaronevin och en chokladask. En helt fantastisk upplevelse, som fler bokcirklar borde testa. Vilket mervärde det ger att ha en livs levande författare på besök!

När vi till slut var tvungna att dra oss hemåt var det svårt att komma iväg, för bilarna bara slirade på den branta uppfarten. Som tur var gjorde lite grus susen, men nästa gång hoppas vi att det är lite bättre väder, för ni är vi alla rätt så trötta på snö och kyla vide det här laget.

Men så länge vi känner värmen vi har tillsammans när vi träffas så klarar vi förstås det.

Kommentarer

Hanna Lans sa…
Vad kul! Jag gästade en bokcirkel med min debutroman och tyckte själv att det var väldigt givande. Kvinnorna i cirkeln var lite nervösa för om jag skulle ta illa upp om de ifrågasatte vissa saker, eftersom boken är självupplevd, men det gjorde ajg inte alls. Jag tyckte det var väldigt intressant att se det jag genomlevt genom någon annans ögon! :)
Vad kul, Hanna, att du också varit med om det. Det har ju jag med!
Det är alltid intressant att höra vad andra tycker och det är också lärorikt. Självupplevda saker kan ju vara svårare att hantera kanske, men spännande är det!

Populära inlägg