lördag 23 februari 2013

Tankar kring Mellan raderna



Äntligen har jag fått läsa den, Annika Bengtssons efterlängtade sprillans nya roman Mellan raderna. Faktum är att den är så ny att den inte ens kommit ut ännu, men det går att förhandsbeställa den redan nu.

Jag har sett fram emot att läsa denna bok ända sedan jag slog igen Snökupan, som jag tyckte väldigt mycket om, och när vi hade bokcirkelträff senast var Annika själv med och hon hade härligt nog med sig rykande färska böcker, som några av oss slängde sig över genast. En av tjejerna ville helst åka hem direkt för att börja läsa, för hon hade fått veta att alla huvudkaraktärer från de tidigare böckerna skulle dyka upp i någon form igen och hon ville gärna ha svar på några frågor som hon hade kring dem. Mellan raderna är nämligen den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. Vi lyckades övertala henne att stanna, men redan två dagar senare hade hon läst ut boken och det är lite så det är med Annikas böcker; man slukar dem.

Annika berättade att hon själv tycker att Mellan raderna är den ljusaste av hennes böcker och det är ingen tvekan om det. Även om livet kan vara besvärligt ibland finns det en grundton i boken som är väldigt ljus. Den första boken jag läste, Kråkprinsessan, tyckte jag var helt fantastiskt och den berörde mig mycket djupt, men nog var den mörk och nog var det tung läsning. Jag var helt slut efteråt.

Mellan raderna handlar om Boel Lindkvist som arbetar som kommunens boutredare. Jag har aldrig funderat över vad som händer med människor som avlider och saknar släktingar, men den som ordnar med dödsboet är alltså kommunens boutredare och Boel gör det mycket ambitiöst och noggrant.

I fem veckor ligger Astrid Levin död i sin lägenhet utan att någon saknar henne och Boel grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt ett mer intressant liv än vad den prydliga lägenheten ger sken av. Boel bestämmer sig för att åka till Penzance i Corwall i hopp om att hitta någon som kände Astrid, för hon tror att Astrid levde där för trettio år sedan.

Astrid Levins öde ger Boel den perfekta förevändningen för att resa, för innest inne gör hon det mycket för att tänka. Hon är trött på sin man, har dålig kontakt med sina tvillingdöttrar och känner sig besviken och nästan lite snuvad på livet.

Hon är drygt femtio år och har det så trist att man verkligen unnar henne en liten resa. Det är just här Annikas styrka som författare ligger; man sympatiserar med hennes karaktärer på ett väldigt speciellt sätt. Jag var inte så förtjust i Monika i Glömskelunden, för jag tyckte att hon gjorde väl tokiga saker, men jag sympatiserade ändå med henne, för Annika presenterar henne på ett sådant sätt att det inte går att värja sig. Solbritt i Kråkprinsessan led jag oerhört med och hon kröp under mitt skinn efter bara några sidor och stannade där i veckor. Carina i Snökupan kändes faktiskt mer eller mindre som en väninna, som jag tyckte mycket om och kände starkt för, när hon hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle ringa mig, så jag kunde peppa henne och stödja henne.

Lite samma sak är det med Boel, denna rediga och varma kvinna, som lever i ett plågsamt kärlekslöst förhållande med sin man. Hennes man Frank är inte elak. Han varken slår henne eller säger en massa elaka saker, utan det är bara så oändligt trist alltihop. De äter samma rätter jämt och de har mekaniskt sex varje lördag. Det gör ont i min kropp att läsa det och ändå tror jag att det är vanligare än man vill tro att ha det just så.

Både Boel och Frank tecknas så snyggt att jag nästan tror att vi bor grannar. För att Boel ska bli tydlig för mig som läsare är teckningen av Frank oerhört viktig och Annika gör det med en enorm finess. Sällan kommer man så nära fiktiva personer som man gör när man läser Annikas böcker. I det lilla ryms det stora och trots att gesterna är små blir rörelserna omvävlande.

Jag älskar en sådan liten detalj som att det så gott som alltid är Frank som står för matlagningen, samtidigt som han faktiskt använder sig av pulver för att göra en bearnaisesås. Det är helt strålande och ger mig en perfekt bild av honom.

Språket flyter fram som en porlande vårflod och jag är definitivt med Boel i Penzance. Jag står bredvid henne när hon pratar med pubägaren George över bardisken och jag slår mig ner på stolen mellan henne och Elizabeth på det lilla trivsamma hotellet. Det är härligt att känna sig så inbjuden.

Det är också ett väldigt trevligt grepp att låta romanfigurer från andra böcker återkomma, för det är som att återse gamla vänner. Medan jag läser känns det nästan som att se ytterligare ett avsnitt av sin favoritserie för jag hänger helt och hållet med från början. Lösa trådar som lämnats svajande i de tidigare böckerna plockas smidigt upp och knyts ihop på ett förträffligt sätt.

På baksidan av boken finns ett citat från Författarcentrum Väst: ”På ett ytligt plan sker kanske inga stora, avgörande händelser, men på en inre, psykologisk nivå inträffar ett jordskred.” Det är alldeles utmärkt beskrivet. Det är mellan raderna allt händer och titeln är därför mycket träffande. Det är inte bara de knapphändiga anteckningarna bak på de upphittade fotografierna som bjuder på dramatik mellan raderna utan hela boken genomsyras av bubblande lava som bara väntar på att få sprutas ut i ett spektakulärt vulkanutbrott. När tiden är inne.

Som vanligt sticker några meningar ut lite extra och här kommer två favoriter ur Mellan raderna:

”Tänk att sommaren var här, att hon och sommaren var på samma plats.” Ljuvligt!

”Den skrämmande oändlighet som först låg framför henne var snart inte mer än ett hopskrynklat papper.” Så poetiskt!

När jag slår ihop Mellan raderna och ställer in den i bokhyllan känner jag mig lite vemodig för när jag läste ut Snökupan för något halvår sedan visste jag att en ny bok var på gång. Jag visste att jag om ungefär sex månader skulle jag kunna läsa en ny bok av Annika och jag längtade direkt. Men nu? Vad händer nu? Serien är avslutad och jag befinner mig ett vakuum.

Det kommer väl en ny roman, Annika? Snart? En lika bra som dina tidigare? Det gör det väl? Snälla, säg ja!


1 kommentar:

Malin sa...

Vad fint och levande du beskriver boken!