torsdag 31 oktober 2013

Sträckläsning eller skräckläsning?



Frågorna är många denna halloweenafton:

Bus eller godis?

Sträckläsning eller skräckläsning?

Halloween eller hallå vin?

Önskar alla en riktigt fin afton oavsett vad svaret är på frågorna ovan!


söndag 27 oktober 2013

Fantastisk recension


Varje gång vi har bokcirkelträff pratar vi mycket om vad vi tycker om boken vi läst och så gott som varje gång fascineras jag över hur olika vi tycker. Det är härligt att vi tycker olika och att vi tolkar saker och ting på vårt alldeles eget sätt. När jag tycker att språket är upprepande och trist kan någon annan tycka att det fungerar alldeles utmärkt och när jag tycker att handlingen är förutsägbar tycker en annan att historien är så spännande att det inte går att lägga ifrån sig boken.

I början var jag förvånad över att vi tycker så otroligt olika fast vi på ytan verkar hyfsat lika varandra, men det är ändå det som jag gillar allra mest. Att alla vågar säga vad de tycker är skönt, för vi har mycket högt i tak och alla åsikter är värdefulla och välkomna.

Så tycker jag när det gäller böcker jag läser. När det gäller böcker jag skriver är det inte riktigt, riktigt samma sak. Visst respekterar jag naturligtvis fortfarande allas olika åsikter och det är viktigt att de får finnas, såklart, men allra gladast blir jag när läsare av mina böcker tycker att de är bra. När de tycker att historien är gripande och att mitt språk är fint. Då blir jag alltid lika jublande glad.

Elisabeth Jönsson, som driver inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens, har skrivit en fantastiskt fin recension av min roman Närmare dig och jag blev så lycklig när jag läste hennes ord, för hon har verkligen förstått min huvudkaraktär Saga Allerlöv och lärt känna henne genom boken.

Hela recensionen finns att läsa på Boktipset.se och så här vackert skriver hon om Närmare dig:

Närmare dig är en inkännande roman berättad tätt inpå livet. Som läsare får jag en rik inblick i den intre värld som präglar Sagas första år som mamma. Skickligt växlar författaren mellan Sagas inre och yttre värld. Joanna Björkqvist gestaltar med fingertoppskänsla hur Sagas mammas dagböcker påverkar hennes tankevärld och livsval. /…/ En mycket bra skriven bok med målande beskrivningar och ett nyanserat och vackert språk.”

Härliga och underbara ord, eller hur?


torsdag 10 oktober 2013

Alice Munro årets nobelpristagare

Trots alla mina böcker i bokhyllan och trots allt jag har läst genom åren
är det inte varje år som nobelpristagaren hör till dem jag känner till.

Idag har Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund avslöjat att årets nobelpristagare i litteratur är den kanadensiska författaren Alice Munro. Jag tycker att det är fantastiskt kul att de väljer någon som jag och många med mig både har hört talas om och till och med läst. Den korta och slagkraftiga motiveringen "den samtida novellkonstens mästare" är så kärnfull att att det inte finns en enda liten bokstav för mycket.

Jag minns med ett leende när jag satt som reporter i en SVT-bil tillsammans med en fotograf och åkte på de värmländska vägarna 1997. Mitt i en kurva sa den ständige sekreteraren att Dario Fo var årets nobelpristagare i litteratur.

- Va? En dramatiker? Det var oväntat! utbrast jag spontant.

Min arbetskompis tittade förvånat på mig, för han hade ingen aning om vem Dario Fo var. Men det visste jag minsann, för jag hade nyligen sett en pjäs av honom.

Det är alltid lika kul när man känner till årets pristagare, för det är sannerligen inte ofta.


söndag 6 oktober 2013

Elisabeth är en reflekterande läsare

Elisabeth Jönsson signerar.
                                               Foto: Maria Henell
Elisabeth Jönsson är en av mina spännande internetvänner och hon har otroligt mycket klokt att säga om ord, språk och böcker. Hon säger själv att det skrivna ordet är hennes livselixir och naturen hennes andningsgunga. Hur poetiskt och vackert är inte det?

Elisabeth har en bakgrund som journalist, informationschef och egen företagare. Sedan flera år tillbaka arbetar hon som gymnasielärare i Växjö och undervisar i estetik, medier och kommunikation.

Hösten 2010 startades inspirations-och kulturprojektet Punctum saliens. Hösten 2012 gav Elisabeth ut den första boken i Punctum saliens regi och det är möten med människor och olika skapande uttryck som är hennes främsta inspirationskällor.

Inför att årets nobelpristagare i litteratur ska tillkännages en kylig torsdag i oktober har jag passat på att ställa några frågor kring litteratur till Elisabeth, för av henne får man alltid intressanta och givande svar och dem vill jag gärna dela med mig av.

Hon tycker egentligen inte att det går att går att tävla i författarskap, så att göra det så enkelt för sig att man påstår att årets nobelpristagare är världens bästa författare fungerar inte. Istället anser hon att alla konstnärliga uttryck är subjektiva och det är även läsarens tycke och smak. Däremot läser hon gärna nobelpristagarna.

- Jag brukar läsa årets pristagare. Det är intressant att ta del av författarskap som jag tidigare inte kände till och fastnar jag för någon läser jag flera böcker av samma författare. Jag upptäckte till exempel Herta Müller på detta sätt, berättar Elisabeth Jönsson.

Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller fick nobelpriset i litteratur 2009 och är därmed den senaste kvinnan att motta priset på 8 miljoner kronor. Priset har delats ut sedan 1901 och genom åren har tolv kvinnor fått det.

- Det är väldigt konstigt med tanke på hur många författare som är kvinnor. Här kan man ju fråga sig med vilka ”glasögon” akademien väljer att betrakta olika författarskap, säger Elisabeth.

Svenska akademien får också ofta kritik för att de väljer smala författare som är olästa av den stora massan, men det ser Elisabeth inte som något större problem. Hon tycker att det istället gör att det finns möjlighet för författare som annars inte skulle bli uppmärksammade att få välförtjänt uppmärksamhet.

Att få nobelpriset i litteratur brukar ses som en kvalitetsstämpel och är få författare förunnat. Man kan skriva utmärkta böcker utan att få nobelpris, men vad är egentligen god litteratur? Finns det över huvud taget och vad kännetecknar i så fall den goda litteraturen?

- Jag tycker det är god litteratur när läsaren bär med sig någonting som varar över tid. En bra bok bär man med sig hela livet. Den ger ett bestående intryck och kan förändra ens sätt att se på världen. Personligen vill jag ta del av ett rikt och väl nyanserat innehåll och ett målande och vackert språk. Jag reagerar starkt på felstavningar och konstig meningsbyggnad och det kan göra att jag tappar förtroende för både texten och författaren, förklarar Elisabeth.

Hon tycker att det är läsaren som avgör vad som är bra och dålig litteratur och att det är viktigt att läsaren skapar sina egna uppfattningar. Det enda sättet att göra det är att läsa mycket och över tid. Genom att under flera decennier läsa många böcker inom olika genrer och av olika författare förfinar man sin egen personliga smak.

Läsandet betyder enormt mycket för Elisabeth som människa och hon älskar att läsa. Framför allt är hon väldigt intresserad av hur andra människor tänker. Att ta del av andra människors sätt att se på världen vidgar hennes eget synsätt på ett värdefullt sätt. Biografier har en särskild plats i hennes hjärta och när det gäller skönlitteratur är hennes smak bred.

- Att läsa är som att resa inombords och olika böcker har olika syften. Mitt humör avgör vilken bok jag väljer att läsa och jag byter gärna bokrekommendationer med nära vänner som läser mycket.

Även om Elisabeth läser det mesta finns det böcker hon undviker. Hon väljer att inte läsa böcker som tar upp övergrepp mot barn och som är råa i sitt innehåll, för det får henne bara att må dåligt. Hon vill inte frossa i barns och människors utsatthet, utan hellre i vardagen aktivt verkar för att till stånd en förändring för barn och ungdomar som hon arbetar med. Hon är också skeptisk till böcker som exponeras stort i bokhandlarna, eftersom hon vet att det är starka marknadskrafter bakom. Då går hon hellre till biblioteket för att få boktips. Hon tycker om att bryta nya stigar i sin läsning, men hon läser också de böcker som toppar listorna och ser det som ett sätt att hänga med i samhällsutvecklingen.

Anne Franks dagbok läste hon som barn och den påverkade henne mycket. Den fick henne att se världen på ett annat sätt och väckte hennes intresse för historia och för människans sätt att bete sig i världen.

Elisabeth har ett par böcker som hon planerar att skriva och inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens är en del av hennes eget författarskap och en bas för det. Genom Punctum saliens knyter hon också kontakter med människor som delar samma intressen och det blir ett erfarenhets- och tankeutbyte.

- På Punctum saliens lyfter jag fram människor som jag tycker bidrar till, att i sin kulturella gärning eller på andra sätt, göra världen till en bättre och mänskligare plats att vistas på. Det är en viktig drivkraft för mig, att ge mitt bidrag till att världen ska bli en mer medmänsklig och trevligare plats. För det krävs kunskap och medvetenhet om sig själv och sin omvärld. Vi behöver odla kulturen för att odla civilisationen.

Snart kommer vi att få veta vem som tilldelas nobelpriset i litteratur 2013 och Elisabeth vet precis vems namn hon skulle vilja höra komma över den ständige sekreteraren Peter Englunds läppar. Det är en person som i flera år diskuterats som en tänkbar pristagare.

- Jag hoppas att Joyce Carol Oates får det. Det skulle vara på tiden.

torsdag 3 oktober 2013

Afton i gapskrattets tecken



Hos Sussie med Gerd, Åsa K, Cattis, Millan, Camilla, Catrin, Sofie, Fia och Joanna

Vilken fantastisk uppslutning det var på oktober månads bokcirkelträff – bara en enda saknades denna otroligt trevliga afton. Jag brukar ju sammanfatta kvällen här på bloggen och och det skulle jag lätt kunna göra genom att skriva detta:

HAHAHAHAHAHA!

Jösses, vad vi skrattade nämligen. Det gör vi ibland, men detta var ett svårslaget rekord för allt som sas, nästan i alla fall, utmynnade i ett unisont asgarv och det var riktigt härligt att sitta och hålla sig för sin krampande mage i fyra timmar.

I efterhand är det alltid svårt att återge vad det var som var så roligt, men det handlade om bland annat att bära behå, tråckla av sig den på ett spektakulärt sätt på ett mycket speciellt ställe och lägga den på ett fullständigt oväntat ställe eller helt enkelt inte ha någon alls.

Att twerka pratade vi också om, eftersom det är en synnerligen modern företeelse som via Miley Cyrus framträdande på VMA-galan fick sitt totala genomslag runt om i världen. Om det sedan är så man gör när man går på krogen och dansar har vi ingen aning om, för där är vi alldeles för sällan.

När vi ändå var inne på temat bröst och rumpa berättade en av flickorna att en väninna hade fått uppleva en minst sagt annorlunda möhippa. Den blivande bruden hade satt tassels på sina bröstvårtor och så hade hon fått lära sig hur hon skulle röra kroppen för att få dem att snurra – åt olika håll. Det gav upphov till lika delar förfäran som gapskratt och jag tror att jag inte var ensam om att tacka min lyckliga stjärna för att mina väninnor inte utsatte mig för denna udda aktivitet på min egen möhippa för sådär sexton år sedan.

Mellan alla skrattattacker hann vi med lite allvar också och då pratade vi bland annat om barn och barnuppfostran i olika delar av världen och trillade också in på Hungerspelen av Suzanne Collins. Någon har läst den som bok och någon sett den som film och vi tycker att den i all sin ryslighet och hemskhet är otroligt genomtänkt och otäck. Riktigt bra både som film och bok, men samtidigt fruktansvärd på så många plan. Den ger dock en hel del tankar om man väljer att inte bara se det hela som underhållning.

En snabb genomgång av mässan Bok & bibliotek i Göteborg drog vi också. Vi var fyra som varit på plats men bara två hade träffats och det var dessutom de två som var där tillsammans. Trots att det alltid är hysteriskt mycket folk var det ändå riktigt roligt som det alltid är. Jag har skrivit lite mer om mina upplevelser från Bokmässan HÄR på systerbloggen, för den som vill få en liten inblick.

Självklart pratade vi också om september månads bok Livet efter dig av Jojo Moyes och alla tyckte den var bra och tänkvärd. En bok skriven med lätt hand om ett allvarligt ämne, tyckte vi. Alla, utom en som hade ett sextiotal sidor kvar, hade dessutom läst ut boken och det hör inte till vanligheterna.

Vi tyckte att författaren hade gjort bra research är det gäller den handikappade mannen och att den delen av historien var trovärdig. Vi tyckte också att hon fint skildrade hur deras förhållande stegvis förändrades. Vi var faktiskt ovanligt överens om att det här var en bra bok som berörde oss och väckte tankar kring aktiv dödshjälp. Den gav upphov till en del diskussioner kring hur vi själva hade gjort, men det är så oerhört svårt att sätta sig in i situationen att det ändå blir helt hypotetiska resonemang.

Trots att vi tyckte mycket om boken, någon sa till och med att det var den bästa boken någonsin i cirkeln, hade vi en del invändningar. Det brukar vi ju ha och det var inget undantag den här gången. Ett par tyckte att de olika berättarperspektiven som helt oväntat kastades in lika väl kunde ha hoppats över. Inte minst för att de kom så sent och var så få att de knappast tillförde berättelsen något. Det kändes märkligt att en så pass erfaren författare begick ett vad vi faktiskt tyckte var ett nybörjarmisstag. Det var som hon helt plötsligt kommit på att ”hoppsan, mamman kanske borde ha fått komma till tals” och så skrev hon in det i berättelsen på ett ställe som kändes ganska slumpvis valt. Varken särskilt motiverat eller intressant, tyckte vi.

Någon tyckte också att karaktärerna var lite väl onyanserade och därmed aningen platta. De var så tydliga allihop, den tokigt klädda tjejen från en arbetslös arbetarfamilj där de trots fattigdom har det mysigt och så den rika killen som har allt i sitt stilrena hem men saknar rörelseförmåga och därmed ett fullvärdigt liv. Tydligheten gjorde att det var lätt att följa personerna, men de blev något enkla och endimensionella.

Titeln var det flera som reagerade negativt på. Den avslöjade alldeles för mycket och vi var faktiskt uppriktigt förvånade över att det svenska förlaget valt en så märklig titel i förhållande till den ursprungliga engelska rätt så poetiska titeln Me after you. Svårt att direktöversätta på ett sätt som låter naturligt kanske, men när det gäller Livet efter dig höll vi med dem som redan protesterat i sociala medier kring titeln.

Inför nästa träff ska vi läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och den var vi många som hört talas om och rent av hade hemma i vill-läsa-högen, så det ska bli mycket spännande. Inte minst som den sägs vara ett självbiografiskt, feministiskt manifest. Passar utmärkt i en bokcirkel med idel makalöst grymma kvinnor.

Kvällen avslutades med lite prat och diskussioner kring alternativmedicin och det är alltid lika intressant. Det är inte alltid alla håller med eller blir lika begeistrade som den som hittat någon ny metod, men vi har öppna sinnen och bollar mer än gärna nya tankar och idéer.

När vi släntrade hem sent på kvällen var det kyligt efter ännu en strålande och klar höstdag. Snöpinnarna är redan uppsatta längs flera av vägarna, men ännu bränner solen mitt på dagen och det är en ljuvlig känsla.

Nästa gång har vi redan haft höstlov och det blir sista gången vi träffas hemma hos någon innan det är dags för julmiddag på en restaurang. Och sedan har ännu ett år passerat i vår fina bokcirkel.

Ännu ett härligt läsår, skulle man kunna säga.