måndag 8 december 2014

Tankar kring Akrobaten



Jenny Forsbergs romandebut Akrobaten är en bok jag varit nyfiken på sedan jag fick veta att hon skrev på en skönlitterär bok. Jag läste nämligen hennes  e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka för något år sedan och tyckte väldigt mycket om den. Den var rysligt intressant och kändes väldigt modern, det vill säga den låg rätt i tiden, för med internet och smarta telefoner och alla dess möjligheter har vi skapat oss ett socialt liv som vi aldrig trott varit möjligt för bara några år sedan.

Att skriva skönlitterärt är dock något helt annat jämfört med att skriva en fackbok, så det var med stor iver jag öppnade bokpaketet och drog fram Akrobaten.

Jag vill gärna börja med titeln. Jag måste erkänna att jag är lite imponerad av författare som lyckas koka ner en hel roman till ett enda ord som passar som titel. Jag har skrivit ett blogginlägg om det förut, för att döpa sin roman är minst lika svårt som att döpa sitt barn.

Akrobaten är en riktigt bra titel. Den passar dessutom flera personer i boken så den blir en symbol för alltihop. Tom är en given akrobat med sina ständiga lögner och även sonen Victor, som är gymnast, är en självklar akrobat. Men också dottern Anna, som är tonåring och vilsen i sin sexualitet är en akrobat på sätt och vis.

Faktiskt är även mamman Leila en akrobat för hon kämpar på med diverse dieter genom hela berättelsen och enligt wiktionary är en akrobat en ”person som genom god uthållighet, styrka, rörlighet och koordinationsförmåga utför avancerade rörelser med kroppen” och ja, med tanke på alla restriktioner på matfronten så är det väl exakt vad hon sysslar med.

En utmärkt titel, alltså.

Men vad handlar boken om då? Jo, den handlar om Leila som är gift med engelsmannen Tom och deras två tonårsbarn Anna och Victor. Tom ljuger om så gott som allt och det är förstås en ohållbar situation. Han är tränare i samma gymnastikförening som sonen tränar i och där även Leila är tränare, och som ekonomiansvarig finns det finfina möjligheter att försnilla föreningspengar och det är också vad som sker.

Till detta kommer en mångårig kärleksaffär med en älskarinna. Eller två.

Dessutom har vi barnen Victor som mobbas i skolan och Anna som dövar sin ångest med sprit och fyllesex och skolkar oftare än hon går till skolan.

Och så en stalker på det.

Hemligheter och lögner är en del av vardagen i familjen och relationerna är inte alldeles enkla där hemma i Täby. Lögnaren Tom är en intressant figur och han är den i romanen som är mest skruvad, även om han är trovärdigt skildrad. De andra personerna känns väldigt jordnära och verkliga, så att läsa om dem blir lite som att hälsa på hos en familj och ta del av deras vardag. Författaren känner sina karaktärer och nu får även vi lära känna dem.

Språket är lättläst (det vore väl konstigt annars med tanke på att författaren är språkkonsult i soloföretaget Klartext), men jag hakar ändå då och då upp mig på språkliga detaljer.

Till viss del beror det antagligen på min ålder. Jag svänger mig inte till vardags med ord som keff och trots att jag dagligdags arbetar med gymnasieelever hör jag aldrig ordet i våra samtal. Kanske beror det på var vi bor?

Ordet keff i sig är intressant för det kommer från arabiskan och betyder där bra, trevlig eller rolig. När vi svenskar lånat in det har vi av någon spännande anledning valt att lägga den exakta motsatsen i ordet, så när vi (ja, inte jag då, men andra) använder ordet keff är det negativt kopplat och kan närmast översättas med dålig, tråkig, ointressant eller konstig.

Keff förekommer genomgående i boken och jag tror att jag hade haft lättare för det om det dykt upp enbart i dialogerna men det återkommer i brödtexten titt som tätt.

Andra språkligheter jag reagerar på är stavningar och kursiveringar. Jenny skriver koolt istället för coolt och det köper jag rakt av även om jag själv stavar med c. Samma sak när engelskans nice blir najs. Men det står även cosy och det kanske också borde stavas med k för konsekvensens skull? Kosy?

En annan sak på temat är att när Tom använder sitt modersmål engelska kursiveras ord som honey i dialogen, men alla de andra uppenbart engelska låneorden som de ovan nämnda och weird, som förekommer då och då, används i brödtexten kursiveras de inte. Jag hade därför föredragit om inte heller honey hade kursiverats.

Något jag verkligen gillar i romanen är de korta kapitlen (ogillar långa som man knappt orkar med) och de snygga kapitelrubrikerna. Vad sägs om ”Champagnebrus”, ”Fjolligt fristående” och ”Oregano att röka”? Onekligen fett najs, som författaren själv skulle kunna uttrycka saken.

Jag hade utan att tveka kunnat rekommendera Akrobaten till mina elever som just nu inlett ett läsprojekt i årskurs 1 på gymnasiet. De hade helt säkert gillat den. Men den förtjänar en lite bredare publik än så.

Så nu när det lackar mot jul och faster Agda eller morbror Arne inte vet vad de ska köpa till syskonbarnen som är typ 15 till 25 är faktiskt Akrobaten en väldigt trevlig klapp. Den funkar även för äldre läsare, men det ungdomliga språket och det faktum att de två tonårsbarnen utgör en stor del av romanen gör att jag tänker mig en hyfsat ung målgrupp.

1 kommentar:

Jenny Forsberg sa...

Å, vilket fint inlägg om Akrobaten. Tack! <3

Kosy är en bra stavning - den borde jag genast börja med! Men det är ju inte jag som skulle säga "fett najs", det är Anna och Victor ;-)