söndag 10 januari 2016

Författarintervju med Ulrika Jannert Kallenberg





När min reportagebok Våra älskade orkade inte leva var i produktionens slutskede fick jag veta att en annan bok om självmord var på gång. Jag insåg dock snabbt att böckerna inte skulle bli konkurrenter i första hand utan tvärtom komplettera varandra. Ulrika Jannert Kallenbergs Döden ingen talar om har nämligen ett helt annat perspektiv än min bok, där jag som journalist berättar andra människors historier. Ulrika berättar istället ur ett jag-perspektiv hur det var att växa upp i skuggan av sin pappas självmord. 

Hennes pappa tog sitt liv när Ulrika endast var fyra år gammal och det enda hon visste var att han var död. I övrigt talades det aldrig om honom. Varken om hans liv eller hans död. Det skapade ett stort trauma inom Ulrika och ett djupt sår som hon nu försökt att plåstra ihop genom att berätta sin högst personliga historia i den självbiografiska debutboken.

Ulrika har i tre decennier arbetat med ord i olika former och precis som jag är hon journalist, men hon är översättare och har en fil mag i tyska, engelska, ryska och litterär översättning

På Bokmässan i höstas träffades vi som hastigast för första gången och bytte böcker med varandra. Ett par månader senare sågs vi igen på Halländsk bokmässa och vi bestämde oss lite senare för att inleda ett samarbete där vi föreläser om ämnet självmord utifrån våra olika erfarenheter och perspektiv.

Redan nu är en föreläsning inbokad den 7 mars på Dalheimers hus på Slottskogsgatan 12 i Göteborg. Tillsammans med Ebba Range, som bjuder på ytterligare ett perspektiv eftersom hon skrivit en fiktiv roman om självmord, kommer vi tre författare att prata om suicid under eftermiddagen och kvällen på två separata föreläsningar. Hela programmet finns HÄR och vi hoppas förstås att det kommer många för att tala om detta tabubelagda ämne.

När jag läste Döden ingen talar om blev jag nyfiken och ville veta lite mer, så jag passade på att skicka några frågor till Ulrika och här nedan svarar hon på dem. Mina tankar kring boken kommer under dagen i ett eget inlägg.

Tack så mycket, Ulrika, för att du ville vara med på Bokcirkel.se!


Varför var det viktigt för dig att skriva boken?

När min mamma dog hastigt och oväntat i augusti 2011 blev jag som förlamad av sorg och chock. Jag bara satt i soffan och kunde inte ta mig för någonting. Min barndom började spelas upp för mig som en film och snart hade jag skrivit ner en massa ögonblicksbilder. Jag insåg att jag hade något att berätta; att självmord får långtgående konsekvenser hos anhöriga och att barn behöver få veta sanningen även om den är svår. Min pappas självmord har påverkat mig under hela mitt liv, och jag tror att det hade varit annorlunda om han hade dött i en olycka eller av till exempel cancer – då hade jag fått svar på mina frågor och minnet av honom hade fått leva kvar. Min pappas självmord skapade så mycket smärta, skuld och skam hos anhöriga att de inte klarade att prata om det, tror jag.

Jag vill också poängtera att jag är en skrivande människa. Det skrivna ordet är mitt uttryckssätt. Jag har alltid vetat att jag ska skriva om självmord, men jag trodde att det skulle bli mer i form av en antologi som Våra älskade orkade inte leva eller kanske en artikelserie. Jag har haft många chanser i mitt yrke som journalist att skriva om självmord, men jag har aldrig tagit den – jag har inte varit redo.

Jag tror att min mammas död – som var naturlig – aktiverade det trauma jag drabbades av när jag var fyra år och min pappa tog sitt liv. Jag brukar ibland säga att min mammas död födde boken – den var nödvändig.

Boken tycker jag på sätt och vis är en uppgörelse med din pappas släkt. Ser du den själv så?

Min bok handlar ju om hur min pappas självmord påverkat mig och om mitt liv. Om du föreställer dig livet som ett bröd så har jag valt att i Döden ingen talar om beskriva de brödskivor som behövs för att ge en bild av hur det var att växa upp med en pappa som tagit sitt liv och den tystnad som omgav både honom som människa och hans död. Jag skulle snarare vilja säga att det är en uppgörelse med det system som vi alla anhöriga till min pappa påverkades av. Min tro är att alla vuxna runt mig var fast i det systemet och agerade utifrån det – inga människor är onda utan de hanterar livet med de redskap de har fått.

Jag ska försöka att med några ord beskriva det system jag menar. Min pappa dog i slutet av 60-talet då vi inte talade om psykisk ohälsa och självmord – det gör vi inte tillräckligt i dag heller men det har blivit bättre – och vår syn på barn var att de inte skulle vara ledsna – det skulle skyddas. Det är en del av systemet. Den andra delen är att min pappa växte upp i en prästfamilj med gammalkyrkligt tänk och i den miljön var det viktigt att ha en fläckfri fasad utåt och prestation värderades högre än någonting annat. Det blev en krock med min mammas arbetarbakgrund, men hon försökte passa in och bli accepterad, vilket gjorde henne väldigt spänd, sträng och annorlunda i närheten av min pappas släkt; i de sammanhangen var hon en främling för mig. 

Alla påverkades alltså av systemet och försökte förhålla sig till det. Det är det systemet jag försöker göra upp med och frigöra mig ifrån. 

Du är väldigt tydlig med att vuxna måste våga prata med barn om vad det är som har hänt och att veta alltid är bättre än att inte veta. Varför är det så viktigt?

Jag vill inte att ett enda barn i världen ska behöva gå igenom det jag gick igenom. Att berätta sanningen för barn räddar liv – det är jag helt övertygad om. Jag förstod att det var något förfärligt med min pappas död eftersom en tyst mur omgärdade allt som rörde honom. Jag kände skuld – som om det var mitt fel att han hade dött – och jag försökte bygga ett pussel av de bitar jag fått, men jag förstod egentligen ingenting. Det var som en evig strävan att få veta någonting om honom och en evig tomhet inom mig att han inte fick vara en del av mitt liv. Jag vågade inte nämna honom och först 14 år efter hans död fick jag bekräftat att det var självmord. Jag fick inte möjlighet att bearbeta sorgen och traumat och det har satt djupa spår i mig. 

Jag har under mitt liv lidit mycket av ångest och katastroftänkande som kan kopplas till förlusten av min pappa. Jag har också svårt med separationer och har väldigt lätt för att känna mig oälskad och oönskad. Jag tror att mycket hade kunnat förhindras om jag hade fått veta vad som hade hänt och jag genom berättelser hade fått veta vem min pappa var. 

Jag hade behövt veta att han var älskad – istället trodde jag att han var dålig eftersom hans grav saknade gravsten. Det skapade mycket rädsla och osäkerhet att alltid vilja veta någonting som ingen ville berätta. Jag var hela tiden på min vakt så att jag inte skulle missa ett ord ifall någon plötsligt skulle säga något om min pappa. Kanske valde jag därför att bli journalist: Äntligen blev det tillåtet att ställa frågor och förvänta sig ett svar. 

Vad betyder det för dig som person att du skrivit boken nu? 

Jag har plötsligt blivit en del av ett sammanhang som jag aldrig varit tidigare. Jag har fått möjlighet att prata om självmord och därmed fått kontakt med många andra som förlorat en familjemedlem i självmord. Jag är medlem i en sluten stödgrupp för anhöriga som SPES (Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd) ansvarar för och har därigenom fått nya kontakter. Det har gjort att jag inte känner mig så ensam. 

Många har sökt upp mig för att prata om självmord. En man som nyligen förlorat sin livspartner i självmord ringde mig en kväll efter att ha läst en artikel om min bok och frågade om jag kunde berätta hur jag hade velat att min pappa skulle ha dokumenterats. Han hade själv två små barn och han ville att de skulle få veta så mycket som möjligt om sin mamma. Det var ett mycket fint samtal!

Gud är en stor del av din uppväxt, inte minst genom Ölandsresorna. Apropå det undrar jag: Du valde att skriva gud men gemena bokstäver och inte Gud, som jag själv hade valt. Varför? Hur ser du på Gud idag …?

Den gud som finns med i min bok är en del av det system som jag försöker beskriva: En gud att frukta. En gud som kräver. Och förbjuder. En gud som inte älskar ovillkorligt. Till den guden har jag inget som helst förhållande – inte idag och det hade jag inte heller då. Genom att skriva gud vill jag förtydliga att det inte var min gud.

Om det finns en Gud – en God Kraft – så tror jag att den Guden är förlåtande och beredd att se det goda i alla människor.

Det märks att du arbetat mycket med språket i boken och det finns en allvarlig ton, trots att boken inte är direkt svår att läsa. Vad har det språkliga arbetet med texten betytt för dig?

Jag ville hitta ett språk som kunde förmedla min berättelse utan att det blev tungt och svårt. Språket är verktyget. Berättelsen är det viktiga. Jag ville också att språket skulle vara rytmiskt och fungera för högläsning. Det var väldigt roligt att jobba så intensivt med språket och fundera över det. 

Jag har arbetat som journalist sedan 1991 och som litterär översättare sedan 2001, så språk har en enorm betydelse i mitt liv. Ibland tänker jag att min bok Döden ingen talar om är min mission i livet och att allt språkarbete jag gjort hittills bara har varit ett steg på vägen mot den här boken.  

Vilka reaktioner har du mött hos läsare och media?

Jag har fått många positiva reaktioner från både media och läsare. Många tycker att jag är modig som vågar ta upp ämnet och skriva om mig själv och mina upplevelser. Andra säger att de blir berörda av boken eller känner igen sig i berättelsen. En journalist grät faktiskt under tiden som hon intervjuade mig. Det blev en väldigt speciell intervju och en oerhört bra artikel.  

Vad har du på gång framöver?

Jag kommer att prata om min bok i olika sammanhang under våren och det ser jag mycket fram emot. Jag tänker att varje gång vi pratar om självmord gläntar vi på dörren till tabut. Jag jobbar ofta som redaktör, lektör, korrekturläsare och leder skrivarkurser. I år ska jag också översätta en bok och jag hoppas komma en bra bit på väg med något av mina bokprojekt – det ena är en roman och det andra en novellsamling. 

Inga kommentarer: