söndag 10 januari 2016

Tankar kring Döden ingen talar om



Mitt liv under 2015 har till stor del genomsyrats av temat självmord. Ett något udda tema kan tyckas, men när jag bestämde mig för att skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om att vara anhörig till någon eller några familjemedlemmar som tagit sitt liv, sattes en boll i rullning och den rullar fortfarande.

Jag har hållit föreläsningar, deltagit i bokmässor, fördjupat mig en hel del i ämnet och läst olika typer av litteratur på temat, både litteratur för studerande, skönlitterära alster och självbiografiska berättelser. Senast på listan finns Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska debutbok Döden ingen talar om, som jag läste ut under 2016 års allra första dagar. Vi bytte böcker med varandra när vi sågs som hastigast på Bokmässan i höstas och nu har jag äntligen avsatt tid för att läsa den.

I Döden ingen talar om berättar Ulrika hur det var att växa upp i skuggan av sin pappas självmord. Hon var bara fyra år när han tog sitt liv 27 år gammal och från den dagen var det som om han aldrig hade existerat. Ingen talade längre om honom - varken om hans död eller hans liv. Det enda hon visste var att han var död. Oåterkalleligen borta.

År efter år försökte hon lägga pusslet om sin pappa, men det var omöjligt för den lilla flickan att förstå vad som hade hänt. Vardagarna genomlevdes med storebror och mamma i Skåne och varje sommar åkte de tre till Öland för att hälsa på farfar, farmor, farbröder, fastrar och kusiner. På Öland fanns en omärkt grav. Hennes pappas. Men det talade de aldrig om. Vad som hänt och varför det inte fanns någon gravsten ens efter många år förblev en gåta.

Livet på Öland var påfrestande och oberäkneligt. Om Ulrika skulle få gå i fintrappan eller tvingas ta kökstrappan visste hon aldrig i förväg. Det varierade från stund till annan. Till och med mamma blev en annan på Öland bland sin avlidne makes släktingar. Farfar var kontraktsprost och farmor därmed prostinna och detta satte stor prägel på livet på Öland. Trots att det var jobbiga sommarveckor varje år var de tvungna att åka dit, för farmor och farfar hade redan förlorat sin son och Ulrikas mamma kunde därför inte ta ifrån dem även deras barnbarn genom att sluta besöka dem.

På sätt och vis såg jag boken som något av en uppgörelse med Ulrikas pappas släkt medan jag läste och inte minst genom denna talande mening:

"Innerst inne tror jag att om vi hade brutit med pappas föräldrar och syskon hade både min bror och jag mått bättre, för att inte tala om mamma."

Men tack vare den författarintervju som jag fick möjlighet att göra med Ulrika blev min bild mer nyanserad, för Ulrika berättar där att det är mer problematiskt och mycket djupare än så. Hon menar att farföräldrarna och de övriga släktingarna var/är en del i ett mycket större system och att det är själva systemet hon försöker göra upp med och frigöra sig ifrån. Ulrika har så mycket klokt att säga - läs gärna intervjun!

Döden ingen talar om är en fin skildring av hur ett litet barn, sedan en ungdom och slutligen en vuxen kvinna påverkas av att pappans självmord ligger som ett tydligt filter över precis allt i livet. Boken har en ton av ömhet inför det lilla barn författaren själv en gång var. Språket är vackert och ganska långsamt - lite dröjande. Vi som läsare leds in bakom kulisserna där vi får se vad som egentligen hände och hur Ulrika själv uppfattade det. Detta är en av de mest personliga böcker jag någonsin läst.

Efter att ha läst två glada, lättsamma och ganska roliga böcker på sistone (Smak: mat och vin av Peter Streijffert och Nätverka bör man - men hur gör man? av Sophia Sundberg) är Döden ingen talar om något helt annat och jag uppskattar verkligen omsorgen författaren haft kring språket. Det märks att boken är skriven av en person med språk som yrke. Det är helt klart en litterär produkt och inte enbart en berättelse ur livet. För att förtydliga vad jag menar kommer här tre talande exempel:

"Förstod du att jag skulle glömma dig; den människa du var, din röst, din gång, ditt väsen, din lukt, dina gester, känslan av min hand i din? Allt är glömt. Ändå är du så närvarande i mitt liv. Ditt svek. Min övergivenhet. Alla obesvarade frågor. Pappalösheten när alla kompisar på lekis pysslar med presenter till Fars dag."

"Men jag har varit som insvept i din död sedan jag var fyra år gammal."

"Om nu två barn förlorar sin pappa när han är tjugosju år gammal borde väl ändå deras mamma få bli riktigt gammal som kompensation. Och frisk. Tänk om det fanns ett världsallt där allt beslutades och fördelades rättvist. Då vet man också vart man ska skicka ett klagobrev. Ett klagobrev över livet. Orättvisorna."

Döden ingen talar om är en finstämd skildring av hur det varit och fortfarande är att leva i skuggan av sin pappas självmord och själva den fysiska boken är också en fin produkt. Jag har på sistone skrivit att jag kommit att föredra böcker med mjuka pärmar, men det här en bok som jag faktiskt tycker passar väldigt bra som inbunden. Det blir på något sätt symboliskt för innehållet; hårt och inbundet. Omslaget är också väldigt snyggt; enkelt, stilrent i milda toner och med en pappersstruktur som känns exklusiv.

Formatet är precis lagom stort, men jag hade föredragit om graden på texten varit något större, för den är onödigt liten. Särskilt som boken mest är nedslag i författarens liv och inte har den klassiska kapitelindelningen. Det blir alltså ganska mycket luft på sidorna och den luften hade kunnat användas bättre.

Jag är faktiskt glad över att jag tyckte så mycket om boken för Ulrika och jag hoppas kunna samarbeta en del tack vare våra olika utgångspunkter kring samma ämne. Redan nu har vi ett evenemang inbokat på Dalheimers Hus i Göteborg måndag den 7 mars och det är en utbildningsdag kring just självmord. Även Ebba Range, som skrivit den fiktiva romanen Kristalläpple, kommer att medverka där.

Ulrika Jannert Kallenbergs bok heter Döden ingen talar om, men äntligen vågar hon - och några av oss andra - göra det. Genom att våga tala om självmord hjälps vi åt att bryta det tabu som fortfarande finns och som skapar så mycket skuld, skam och extra smärta ovanpå ett redan svårt trauma.

Det är värdefullt.

Inga kommentarer: