Bordellmiljö både i bok och restaurang

På Puta Madre i Göteborg med Sofie, Fia, Cattis, Åsa Ö, Millan, Catrin, Åsa K, Sussie, Heidi och Joanna

Vädret hade gått från strilande regn till riktigt vackert vårväder när vi samlades i Göteborg inför årets utekväll med bokcirkelgänget. Vi var några tjejer som allra först träffades på en fjärde tjejs jobb och där vi fick massor av förslag på snygga kläder. Det slutade med att vi alla tre kom ut med varsin påse full av vackra och somriga klänningar, toppar och byxor. Vilken härlig start på kvällen. En del dricker vin på förfester – vi shoppar!

Med raska kliv tog vi oss sedan till Basque, som är en bakficka till Puta Madre där vi hade bokat bord kl 18. Redan vid 17-tiden slog vi oss ner vid borden utomhus och tog ett glas vin tillsammans. Det var både sorligt och stämningsfullt redan när vi kom och det kändes riktigt kontinentalt att sitta ute med ett glas vin – det första för säsongen.

En efter en dök alla flickor upp och till slut var vi tio som gick in på på restaurangen för att få vårt bord. Jag hade särskilt bett om ett bord i ett hörn eller liknande, för det är alltid svårt att hålla igång ett enda samtal så att alla hör i en så pass stökig miljö som en restaurang ändå är. Trevligt nog fick vi ett helt rum alldeles för oss själva, så bättre kunde vi inte ha det. Bordet var stort och ovalt, men vi försökte göra oss hörda så länge vi pratade om boken i alla fall och vi började med den så fort vi kunde. Och det var tur för jazzmusiken som strömmade ur högtalarna höjdes allteftersom under hela kvällen.

Vi började kvällens sittning med att beställa in en hel kanna med Frozen Margarita med passionssmak. Det var fantastiskt gott och lyxigt. En hel kanna med dinkar – wow! Miljön på stället gjorde förstås också sitt till för att öka känslan av något utöver det vanliga. En hyllning till den mexikanska bordellmamman 1918 står det på deras sajt.

Tja, miljön kunde knappast varit bättre för att diskutera boken vi just läst. Det var nästan komiskt träffande för det är knappast varje månad vi läser om prostituerade och bordeller. Det enda som skilde verkligheten vi satt i mot boken vi läst var landet och året. Och så att det var mysigt och trevligt hos oss IRL till skillnad från i bokens värld, förstås.

April månads bok Blondie av Birgitta Andersson hade de allra flesta läst. En hade inte gjort det och en annan hade avbrutit läsningen för att boken var för hemsk, men vi andra som läst den var mycket berörda av historien. Det är en på alla sätt förskräcklig berättelse vi får ta del av och det var faktiskt svårt att förstå att det går att överleva ett så fasansfullt liv, men det har faktiskt Blondie, som Birgitta kallas, gjort.

Jag är helt säker på detta eftersom det är Birgitta själv som tipsat om sin bok. Genom den slutna gruppen Författare på Facebook, där jag bad om tips när jag själv skulle välja bok för några månader sedan, fick Birgitta reda på vår bokcirkel och trevligt nog tog hon kontakt med mig då. Hon skriver otroligt trevliga små meddelanden på Facebook till mig ibland och innan vi läste hennes självbiografi skrev hon att vi kunde kasta boken i papperskorgen om vi tyckte att den var för otäck. Jag måste säga att jag hade lust att göra det några gånger och hade det inte varit för att Birgitta försäkrat mig om att hon idag lever ett gott liv som pensionär hade jag kanske tagit henne på orden.

Hennes barndom var svår och redan som sjuåring blev hon våldtagen första gången. Som tonåring var hon både prostituerad och narkoman och hon åkte under åren in på både fängelse och olika psykiatriska kliniker. Vi får följa hennes snirkliga liv som är hårt, tufft, otäckt och för oss mer vanliga människor fullständigt galet.

Det går inte att föreställa sig hur det var egentligen. Hur Blondie faktiskt mådde innerst inne. Boken är skriven på ett distanserat sätt och jag skulle vilja säga att det är tack vare hennes osentimentala sätt att berätta som jag lyckas ta mig igenom hela boken. Om jag verkligen känt avgrunden när hennes barn tas ifrån henne och om jag helt och hållet kunnat förstå hur alla dessa våldtäkter känns såväl psykiskt som fysisk hade jag utan tvekan lagt ifrån mig boken efter bara några kapitel. Det hade varit alltför smärtsamt.

Vi tyckte alla att det var både osentimentalt och nästan lite kyligt ibland, men samtidigt var vi glada för det. Vi hade inte orkat gråta oss igenom Blondies miserabla liv. Det räckte med att vi förstod – närmare än så ville vi inte komma.

Det står att boken är baserad på en sann historia och detta diskuterade vi en del. I slutet av boken står det nämligen att den trots det inte är helt sanningsenlig för verkligheten var mycket värre. Någon trodde att hon kanske överdrev medan andra menade att små detaljer visade på att vi faktiskt sluppit en del av de allra djupaste svackorna. Till exempel får vi i en bisats veta att hon gjort flera aborter under sitt liv och av dessa anar vi under årens lopp ingenting, utan det sägs först på slutet. Det tolkade jag direkt som att det blev för jobbigt för henne att lämna ut hela sitt innersta fullt ut i alla detaljer.

Språket är rappt och lättläst och eftersom berättelsen ständigt fascinerar, upprör och lockar går det snabbt att läsa ut boken, trots att den är på över 300 sidor. Den är svår att släppa ifrån sig för man vill veta hur det går - om det någonsin blir lite, lite bra för Blondie...

Maten på Puta Madre var väldigt speciell. Till förrätt beställde vi in tortillachips med guacamole och den var härligt grov i sin struktur och inte det minsta slätmixad. Till varmrätt valde vi olika rätter och jag tog marulken. Det fanns inte så mycket att välja på för mig som inte äter kött eller fågel, men marulken verkade bra, så jag slog till med den.

Dessvärre måste jag säga att den inte alls var i min smak. Jag läste i menyn vad såsen skulle innehålla, men jag trodde - trots att den var kryddad med både ingefära, kryddnejlika och kanel - inte att den skulle smaka riktigt så mycket pepparkaka som den gjorde. Det gröna riset, som fick sin fina färg av koriander, var heller ingen favorit för min del. Koriander är en svår krydda och nu har jag ätit det tillräckligt många gånger för att konstatera att det inte är min grej. Dock måste jag säga att det balanserade bra ihop med fisken, fast eftersom jag inte var så förtjust i något av det så blev upplevelsen sådär, för min del. De andra i gänget var betydligt nöjdare, så det var inte kökets fel att mina smaklökar protesterade en smula.

Något som däremot var fantastiskt gott var tårtan efteråt. Vi fick titta i två kyldiskar och beställa dessert utifrån tårtorna vi såg där. Mycket trevligt koncept. Jag ville egentligen ha en bit av varje, men eftersom tårtorna var höga och bitarna gigantiska fick jag efter moget övervägande välja en enda och då fick det bli Hallon- och lakritstårta, vilket visade sig vara ett utmärkt val. Oj, så gott det var med den fluffiga moussen mellan chokladkakelagren. En dröm!

Det var inte lätt att hålla ett enda samtal i gång under middagen, så när vi släppt bokpratet blev det lite uppdelat så att de som satt närmast varandra var de som pratade med varann. Helt naturligt under förutsättningarna, men svårt för mig att skriva en sammanfattning.

Ett par ämnen som jag vet flimrade förbi var springtävlingar och alkoholvanor. Göteborgsvarvet går av stapeln nästa helg och förhoppningsvis kan vi rapportera hur det går för en av tjejerna på nästa träff. Ytterligare en i gänget har sprungit loppet några gånger förut, men numera hoppar hon över det. VårRuset äger rum redan nu på måndag och där tänker jag själv spännande nog delta. Inte genom att springa, för det får ju finnas gränser, men en behaglig femkilometers promenad låter mysigt om vädret är okej.

Alkoholvanor talade vi om i ganska svepande ordalag och vi funderade lite på när vi som omgivning kan börja misstänka att spritintaget är på väg att gå överstyr. När ska vi som vänner säga ifrån och hur ska vi göra det? Självklart otroligt svåra frågor och något svar kom vi inte fram till annat än att vi vill bry oss och visa att vi gör det.

Göteborg var så vackert när vi vandrade mot centralstationen igen för att ta oss hemåt efter en mycket trevlig kväll i en otroligt tjusig och annorlunda restaurangmiljö. Nästa gång ska vi bestämma vilket tema vi ska ha under sommaruppehållet och det är alltid lika spännande. Förra året valde vi att bokens framsida skulle gå i orange. Via en annan bokcirkel har vi fått ett tips på ett annat sammanbindande tema och det tänker jag föreslå nästa gång, om de andra har glömt det.

Fram tills dess hoppas jag att vi alla får njuta av försommaren - för nog är den redan här?