Kära återseenden efter sommaren

Hos Åsa K med Cattis, Catrin, Heidi, Gerd och Joanna

Det blev tre sena avhopp samma dag, men vi var trots allt ett tappert litet gäng som för första gången träffades en tisdag istället för en onsdag. Det var så färgglatt och fint på bordet att jag fick skynda mig att ta några fina bilder innan vi slängde oss över all den goda maten.

Under sommaruppehållet hade alla läst olika böcker med orden INTE eller ALDRIG i titeln och det är alltid roligt att få nya boktips, som det blir när ingen har läst samma bok som någon annan. Eller riktigt sant är det faktiskt inte den här gången. Två hade läst samma bok och två hade lyssnat respektive läst en annan.

De två som läst samma hade valt Inte mera ärtsoppa av Elsa Andersson och Liselotte Bergenzaun Abel. Det är en bok om utbrändhet och vägen vidare. Berättelsen bygger i stora delar på Elsa Anderssons egna upplevelser och erfarenheter och medverkar gör även hennes terapeut Liselotte Bergenzaun Abel. Båda läsarna tyckte att den var intressant, men de hade inte blivit intresserade av den om de enbart hade sett den i en bokhandel. Varken titel eller omslag lockade. Nu visste de dock vad boken handlade om och tyckte att innehållet kunde vara läsvärt trots allt. En del kunde de känna igen från sig själva eller andra, men en del kände de sig främmande inför.

De andra som läst respektive lyssnat på samma bok hade valt Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Hon som lyssnat behövde sällskap i öronen under sitt arbete med att anlägga trädgården, men efter ett tag blev det för komplicerat, så hon valde att inte lyssna klart utan gick vidare till andra böcker istället. Anledningen till att det blev lite besvärligt var att det är två parallella historier genom hela boken och dessutom hoppar de fram och tillbaka årsmässigt. Sådant gör sig inte bra i ljudformat, tyvärr. Det är betydligt enklare att läsa en bok som är upplagd på det viset för om du någon gång hajar till över något som verkar märkligt är det bara att bläddra tillbaka några sidor. Du ser du direkt via kapitelrubrikerna att det är ett helt annat årtal än det du läste i förra kapitlet.

Jag var den som läst samma bok och det är en riktig tegelsten att fördjupa sig i. Hela 600 sidor att bita tag i. Den handlar om Marie-Laure, som blir blind redan som liten flicka, och Werner, som tvingas in i den tyska armen under kriget. Den är intressant, välskriven, tankeväckande och trots att den är rätt otäck ibland är den mycket läsvärd. När man läser är det inga bekymmer att hålla ordning på tiden och de olika berättelserna men jag förstår absolut att det är annorlunda om man lyssnar, så läsning rekommenderas framför lyssning i detta fall.

Andra böcker som trädgårdsanläggaren hann lyssna på var hela trilogin om sekten på Dimön. Hon betade av Sekten på Dimön, Sekten som återuppstod och Sektens barn av Mariette Lindstein i ett nafs och tyckte, precis som jag, att det var viktiga och bra böcker. Eftersom författaren har 25 års erfarenhet av att ha varit med i Scientologerna vet hon hur det går till bakom den putsade fasaden och hur man kan få människor att gå med på de mest underliga saker. Fascinerande och ryslig läsning!

Vi kunde också glädja oss åt att en i gänget har fått ett nytt jobb. Efter att ha arbetat på samma ställe i många år var det dags för en omorganisation och då passade det utmärkt att se en annons på ett mycket lockande jobb. Sedan gick allt mycket fort och jobbet blev hennes. En del pendlande blir det jämfört med det förra jobbet, men de som redan pendlar försäkrade henne om att man vänjer sig och att det kommer att gå utmärkt.

Annat som vi hann prata om var att flera av våra barn helt nyligen börjat på gymnasiet. Så här långt verkar alla nöjda med sina val och det känns fint. Det kommer helt säkert att bli tre spännande år för dem alla.

En sak som jag egentligen väldigt gärna ville berätta och som hade passat riktigt bra att avslöja just i en bokcirkel var det faktum att min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016. Det gjorde mig så otroligt glad och stolt. Inte minst för mina fantastiska intervjupersoners skull. Den fina utmärkelsen visar ju att de inte berättat sina historier förgäves utan att de är viktiga och värdefulla. Det gör mig så glad. Tyvärr var det tokhemligt på vår träff och först fredagen den 8 september blev det officiellt. Då var jag uppe i Stockholm och mottog ett den fina utmärkelsen och sedan susade jag ner till Onsala redan samma kväll.

Något vi inte pratade om alls, och som egentligen borde stått på agendan, var den planerade övernattningen med bokcirkeln. Detta blir återigen något vi får ta i mejl och med tanke på att vi var så pass få denna kväll var det kanske lika bra.

Den nya månadsboken, som kvällens värdinna valde, är en feelgoodhistoria, som har fått goda omdömen på internet. Den finns både som ljudbok och som pocket, så den kommer säkert att falla många i smaken. Den heter Det kommer alltid en ny himmel och är skriven av Lori Nelson Spielman. Idén är riktigt bra, så jag hoppas att den kommer att vara lika bra när man läser den. Den handlar om en mamma som inte har lång tid kvar att leva och hon vet att hennes dotter inte är lycklig trots att hon på ytan verkar leva ett bra liv. När testamentet efter den avlidna mamman ska läsas upp får dottern en lapp med de livsmål hon själv skrev upp som ung, men som hon aldrig förverkligat. Nu vill hennes mamma att hon gör det.

Anledningen till att bokcirkelträffen ägde rum tisdag den 5:e istället för onsdag den 6:e var att jag fick gäster från Australien på kvällen den 6:e. Samma kväll hade maken och jag 20-årig bröllopsdag, så det blev champagne och en flott trerättersmeny här hemma istället. Anledningen till uppdateringen av hemsidan dröjt så är exakt densamma. Det gäller att passa på att umgås med så långväga vänner när de väl kommer.

Innan vi ses på bokcirkelträff nästa gång kommer den årliga Bokmässan att ha ägt rum i Göteborg och som vanligt kommer jag att finnas i Grim förlags monter B04:79. Dit är ni alla välkomna för att kramas och prata böcker.

Varmt välkomna!

Edit 5 oktober: Igår hade vi träff igen och då blev jag påmind om ytterligare en bok på temat INTE/ALDRIG som jag helt glömde bort när jag skrev detta blogginlägg. Hon som gav upp lyssningen av Ljuset vi inte ser valde nämligen istället Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och den tyckte hon väldigt mycket om. Hon riktigt längtade till sina lyssningsstunder som hon framför allt hade när hon målade om hemma. Hon sa att det är en bok som hon kommer att bära med sig länge och det visade sig att två till, som inte var med senast, också hade läst eller lyssnat på den och de tyckte också att det var riktigt bra. Så där har vi ett grymt boktips - tack för påminnelsen!