torsdag 3 oktober 2013

Afton i gapskrattets tecken



Hos Sussie med Gerd, Åsa K, Cattis, Millan, Camilla, Catrin, Sofie, Fia och Joanna

Vilken fantastisk uppslutning det var på oktober månads bokcirkelträff – bara en enda saknades denna otroligt trevliga afton. Jag brukar ju sammanfatta kvällen här på bloggen och och det skulle jag lätt kunna göra genom att skriva detta:

HAHAHAHAHAHA!

Jösses, vad vi skrattade nämligen. Det gör vi ibland, men detta var ett svårslaget rekord för allt som sas, nästan i alla fall, utmynnade i ett unisont asgarv och det var riktigt härligt att sitta och hålla sig för sin krampande mage i fyra timmar.

I efterhand är det alltid svårt att återge vad det var som var så roligt, men det handlade om bland annat att bära behå, tråckla av sig den på ett spektakulärt sätt på ett mycket speciellt ställe och lägga den på ett fullständigt oväntat ställe eller helt enkelt inte ha någon alls.

Att twerka pratade vi också om, eftersom det är en synnerligen modern företeelse som via Miley Cyrus framträdande på VMA-galan fick sitt totala genomslag runt om i världen. Om det sedan är så man gör när man går på krogen och dansar har vi ingen aning om, för där är vi alldeles för sällan.

När vi ändå var inne på temat bröst och rumpa berättade en av flickorna att en väninna hade fått uppleva en minst sagt annorlunda möhippa. Den blivande bruden hade satt tassels på sina bröstvårtor och så hade hon fått lära sig hur hon skulle röra kroppen för att få dem att snurra – åt olika håll. Det gav upphov till lika delar förfäran som gapskratt och jag tror att jag inte var ensam om att tacka min lyckliga stjärna för att mina väninnor inte utsatte mig för denna udda aktivitet på min egen möhippa för sådär sexton år sedan.

Mellan alla skrattattacker hann vi med lite allvar också och då pratade vi bland annat om barn och barnuppfostran i olika delar av världen och trillade också in på Hungerspelen av Suzanne Collins. Någon har läst den som bok och någon sett den som film och vi tycker att den i all sin ryslighet och hemskhet är otroligt genomtänkt och otäck. Riktigt bra både som film och bok, men samtidigt fruktansvärd på så många plan. Den ger dock en hel del tankar om man väljer att inte bara se det hela som underhållning.

En snabb genomgång av mässan Bok & bibliotek i Göteborg drog vi också. Vi var fyra som varit på plats men bara två hade träffats och det var dessutom de två som var där tillsammans. Trots att det alltid är hysteriskt mycket folk var det ändå riktigt roligt som det alltid är. Jag har skrivit lite mer om mina upplevelser från Bokmässan HÄR på systerbloggen, för den som vill få en liten inblick.

Självklart pratade vi också om september månads bok Livet efter dig av Jojo Moyes och alla tyckte den var bra och tänkvärd. En bok skriven med lätt hand om ett allvarligt ämne, tyckte vi. Alla, utom en som hade ett sextiotal sidor kvar, hade dessutom läst ut boken och det hör inte till vanligheterna.

Vi tyckte att författaren hade gjort bra research är det gäller den handikappade mannen och att den delen av historien var trovärdig. Vi tyckte också att hon fint skildrade hur deras förhållande stegvis förändrades. Vi var faktiskt ovanligt överens om att det här var en bra bok som berörde oss och väckte tankar kring aktiv dödshjälp. Den gav upphov till en del diskussioner kring hur vi själva hade gjort, men det är så oerhört svårt att sätta sig in i situationen att det ändå blir helt hypotetiska resonemang.

Trots att vi tyckte mycket om boken, någon sa till och med att det var den bästa boken någonsin i cirkeln, hade vi en del invändningar. Det brukar vi ju ha och det var inget undantag den här gången. Ett par tyckte att de olika berättarperspektiven som helt oväntat kastades in lika väl kunde ha hoppats över. Inte minst för att de kom så sent och var så få att de knappast tillförde berättelsen något. Det kändes märkligt att en så pass erfaren författare begick ett vad vi faktiskt tyckte var ett nybörjarmisstag. Det var som hon helt plötsligt kommit på att ”hoppsan, mamman kanske borde ha fått komma till tals” och så skrev hon in det i berättelsen på ett ställe som kändes ganska slumpvis valt. Varken särskilt motiverat eller intressant, tyckte vi.

Någon tyckte också att karaktärerna var lite väl onyanserade och därmed aningen platta. De var så tydliga allihop, den tokigt klädda tjejen från en arbetslös arbetarfamilj där de trots fattigdom har det mysigt och så den rika killen som har allt i sitt stilrena hem men saknar rörelseförmåga och därmed ett fullvärdigt liv. Tydligheten gjorde att det var lätt att följa personerna, men de blev något enkla och endimensionella.

Titeln var det flera som reagerade negativt på. Den avslöjade alldeles för mycket och vi var faktiskt uppriktigt förvånade över att det svenska förlaget valt en så märklig titel i förhållande till den ursprungliga engelska rätt så poetiska titeln Me after you. Svårt att direktöversätta på ett sätt som låter naturligt kanske, men när det gäller Livet efter dig höll vi med dem som redan protesterat i sociala medier kring titeln.

Inför nästa träff ska vi läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och den var vi många som hört talas om och rent av hade hemma i vill-läsa-högen, så det ska bli mycket spännande. Inte minst som den sägs vara ett självbiografiskt, feministiskt manifest. Passar utmärkt i en bokcirkel med idel makalöst grymma kvinnor.

Kvällen avslutades med lite prat och diskussioner kring alternativmedicin och det är alltid lika intressant. Det är inte alltid alla håller med eller blir lika begeistrade som den som hittat någon ny metod, men vi har öppna sinnen och bollar mer än gärna nya tankar och idéer.

När vi släntrade hem sent på kvällen var det kyligt efter ännu en strålande och klar höstdag. Snöpinnarna är redan uppsatta längs flera av vägarna, men ännu bränner solen mitt på dagen och det är en ljuvlig känsla.

Nästa gång har vi redan haft höstlov och det blir sista gången vi träffas hemma hos någon innan det är dags för julmiddag på en restaurang. Och sedan har ännu ett år passerat i vår fina bokcirkel.

Ännu ett härligt läsår, skulle man kunna säga.


Inga kommentarer: