tisdag 27 januari 2015

Gästbloggare Sverker Snidare

Jag tycker att det är så trevligt att vi är flera författare och bloggare som hälsar på hos varandra och gästbloggar om våra böcker och vårt skrivande. Idag är det dags för Sverker Snidare att hälsa på hos mig och han berättar om hur det gick till när han bestämde sig för att skriva.

Den 21 januari gästbloggade jag hos Sverker och då skrev jag om alla känslor som dök upp i samband med mitt arbete med reportageboken Våra älskade orkade inte leva som handlar om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv.

Tusen tack, Sverker för ett trevligt samarbete!





Varför jag skriver
                          
Jag hittade nyligen en skrivbok bland mina papper. En grön skrivbok med linjer i, en sådan man hade i skolan för länge sen. Den innehöll tre berättelser, som tillsammans fyllde boken. De är skrivna vid samma tid. I mitten av åttiotalet, när jag var drygt fyrtio år och bytte liv: kvinna, bostad, jobb.

I en pärm i mitt förråd, med en penna ritad på etiketten, har jag samlat diverse jag skrivit genom åren, liksom tidningsartiklar om skrivande och några bokrecensioner. Jag hittar papper från en skrivarkurs jag gick hösten 1986, jag kommer inte ihåg var. Jag ser att de flesta andra på kursen skrev dikter. Jag har sparat slarviga blyertsanteckningar om undertext.

 I skolan tyckte jag om att skriva uppsats. Ju friare ämne, desto roligare. Jag minns en uppsats jag skrev i gymnasiet, den var i tre delar, där varje del skildrade en möjlig framtida livssituation. Man kunde se det som tre alternativa liv, eller som tre olika faser i mitt vuxna liv. Den fick högt betyg. Kanske var det den uppsatsen som skapade drömmen, som det tog ett halvsekel att realisera.

I den första delen av mitt vuxna liv, med studier, äktenskap, barn och arbete fanns ingen plats för drömmen. Så kom förändringen på åttiotalet och drömmen väcktes. Men den kvävdes snart igen, ett nytt arbete i Stockholms stadshus gav ingen tid över för skrivande. Till slut höll jobbet på att kväva mig och i mitten av nittiotalet sade jag upp mig och blev konsult. Började skriva och gå skrivarkurser.

I pärmen finns en A4-sida med rubriken ”Del av en längre berättelse”. Det är en av de gamla texterna från åttiotalet och är embryot till det romanmanuskript jag skickade till förlag år 2004 och som självklart blev refuserat. Jag hade testat min dröm. Den funkade inte.

Men det fanns en ny berättelse i mig, två förresten. Efter ett par år när den falnade drömmen började glöda igen, satte jag igång att skriva om pojken Sam. Det blev en bok som kom ut hösten 2013, Den Trettonde Messias. Den andra berättelsen är den jag arbetar med nu, det blir en bok under 2015.

Så det är därför jag skriver berättelser: för att jag vill, för att det är vad jag drömde om som ung. Men absolut inte hade självkänsla nog att tro mig om att kunna. Visst kan man spekulera över vad som kunnat bli… nej, det ligger inte för mig. Men jag är tacksam över att jag inte kommer att dö utan att ha testat min dröm, över att jag till slut började leva den.

Sedan Den Trettonde Messias kom ut har jag fått en ny drivkraft: alla positiva omdömen jag fått från läsare, som: ”Hej Sverker, du har skrivit ett litet Mästerverk. Hoppas den blir film.” Läs mer på min hemsida.

Den senaste uppmuntran jag fått är att min bok blivit en av finalisterna till Selmapriset, instiftat av tidningen Skriva och Lava förlag.

lördag 24 januari 2015

Gästbloggare Sandra Elma


Idag välkomnar jag Sandra Elma som gästbloggare här på bokcirkel.se. Under några veckor är vi ett antal författare och bloggare som hälsar på hos varandra och skriver gästinlägg. Häromdagen skrev jag hos Sandra och  idag är jag väldigt glad över att hon vill hälsa på hos mig. Sandra har skrivit en bok om akademiskt skrivande och jag tycker att den verkar väldigt intressant. 

Jag tycker det är roligt att det finns så många olika sorters böcker. Själv har jag ju just skrivit en reportagebok, Våra älskade orkade inte leva och den befinner sig just nu på tryckeriet.

Tusen tack, Sandra för ditt trevliga gästinlägg och för att du ville hälsa på hos mig!




Jag har skrivit boken SkrivaLätt. En introduktion till akademiskt skrivande enligt steg för steg metoden som kan ses som en handbok i konsten att skriva akademiska texter. Skrivande i alla former handlar nog i grund och botten om rent nit och tålamod men ibland kan det hjälpa att ha någon form av arbetsmetod för handen, vilket jag fokuserar på i min bok.

Själv har jag studerat många år på universitet samtidigt som jag har undervisat några år på gymnasienivå. De erfarenheter kring skrivande som jag samlade på mig under åren ledde så småningom till att jag började fundera på vilka svårigheter som finns när man ska skriva akademiska texter och även hur man kan övervinna dem. Jag funderade länge och väl och den lösning jag kom fram till presenteras i min bok som steg för steg metoden, vilken är den metod jag själv alltid använder när jag skriver, oavsett vad jag skriver.

Som skribent är jag övertygad om att alla texter föds ur en tanke, tänker man inte är det svårt att producera något. Jag tycker om struktur och ordning vilket även detta är viktigt i akademiska texter, det måste finnas en röd tråd i texten och alla bitar måste följa logiskt efter varandra. För att skapa denna utarbetade struktur krävs det en ”ritning” över texten eller som jag skriver i min bok ”ett skelett” (vad många känner igen som disposition). När man utarbetat detta skelett kan man sedan börja bygga vidare, steg för steg, tills hela ”kroppen” är klar.

I Skriva Lätt har jag försökt skriva roligt om vad som i många ögon förefaller vara ett tråkigt ämne och jag hoppas att jag har lyckats. Jag har försökt använda metaforer och omskrivningar för att illustrera vad jag menar och detta för att samla upp så många läsare som möjligt. Det jag vill förmedla med min bok är att skrivande är ett hantverk, en färdighet och något som utvecklas med tiden. Det är få, om ens några, författare som kan sätta sig och skriva en bok eller uppsats rätt upp och ner utan att bearbeta texten och det är detta som är njutningen med att skriva i min mening. Att få se hur en text växer fram, från det första utkastet som kanske är alldeles för långt och alldeles för ofokuserat till den färdiga produkten där texten har blivit ”färdigknådad”, precis som en deg. Känslan när man läser vad man skrivit och tänker: ”Wow! Är det verkligen jag som skrivit det där?”.

Skriva är ett sätt att fokusera sina tankar på och ett sätt att nå insikter i skilda ämnen som man inte riktigt kan erhålla på andra sätt och detta vill jag dela med mig till så många personer som möjligt oavsett vad man skriver. Som avslutning vill jag ge ett humoristiskt exempel på skrivblockering från min bok. Jag har ändrat lite för att det ska passa sammanhanget.

Scenario:

En skribent ska börja på sin roman, all research är klar, det är bara att börja skriva.

Skribenten tar fram sin dator, fäller upp locket, startar Word, sträcker på fingrarna, lägger dem mot tangenterna och stirrar på det tomma, vita arket. Markören blinkar och blinkar, skribenten stirrar och stirrar. Skribenten tänker: 

”Hur ska jag börja? Vilket ord ska jag inleda med? Hur ska jag börja!?” 

Frustrationen växer, pulsen höjs och en lätt svettning bryter ut. Plötsligt händer det, skribenten skriver en mening! Men! Nej! Skribenten suddar ut den, provar igen, skakar på huvudet, svettas lite till. Sitter sedan åter och stirrar på den blinkande markörer som tycks skrika ”men skriv något då för jösse namn!”
     
Efter några timmar av skrivande och suddande stängs datorlocket igen och skribenten lommar iväg och gör något annat.

Har detta hänt er någon gång? Det har sannerligen hänt mig och det finns ett sätt att lösa detta på som ni kan läsa om i min bok.

           


måndag 19 januari 2015

Gästbloggare Lotta Modin

Bokcirkel.se är med i ett bloggprojekt där vi som skriver böcker och skriver om böcker gästbloggar hos varandra. Det är väldigt roligt av många skäl; dels hjälper vi varandra att få nya läsare till våra bloggar och dels hjälper vi varann att sprida våra alster. Men det allra bästa är nog att vi själva får upp ögonen för varandra som bloggare. Jag har fått nya favoriter!

Jag gästbloggade hos Lotta Modin om hur intervjuerna till min kommande reportagebok Våra älskade orkade inte leva gick till och det var ett inlägg som fick många fina kommentarer. Det gjorde mig väldigt glad och faktiskt också rörd.

Idag gästbloggar Lotta, som i bloggvärlden är mer känd som Krönikören, hos mig och jag måste säga att hennes blogg är väldigt läsvärd och rolig på alla sätt. Hon skriver själv på sin blogg att hon "ordar om ditt och datt med ironi och humor. Ibland allvar." Och ja, det är precis vad Lotta gör. En mix som passar mig perfekt.

När hon skulle skriva ett gästinlägg hos mig bad jag henne rikta sig till läsare snarare än till författare eftersom detta är en bokcirkelblogg och det gjorde hon på ett härligt sätt. Hon skrev ett inlägg om hur det är att bli internationell. Jag log mig igenom hela inlägget när jag läste det och jag tror inte att jag är ensam om att göra just så.

Tusen tack, Lotta, för att du ville gästblogga hos mig och lycka till med din internationella karriär!



Om att bli internationell


Det låter stort. Att ens bok har blivit internationell. Men faktum är att det inte är så värst märkvärdigt.

När förlaget som gett ut min Kluriga Klara kan själv inte skulle förlänga kontraktet på grund av att det inte längre tänker satsa på böcker, bestämde vi oss för att Klara should go international. Jag hade sedan några år tillbaka en översättning klar. Illustratören Elina Höglander fixade en ny framsida och så skulle det gå snabbt att lägga ut den som e-bok på Amazon. Att låta Kluriga Klara bli Clever Clara Can borde alltså vara gjort i en liten, men rackarns effektiv handvändning.

Okej. Vi börjar med översättningen. Den var gjord av en dubbelspråkig person och alltså litade jag på den. Inte helt blint men helt klart med ett gravt synfel. Det var dumt av mig. Det finns till exempel inget vedertaget ord för överdragsbyxor på engelska. Ett samtal, ja det blev ganska många innan jag var färdig, förtäljde att överdragsbyxor är en svensk eller nordisk företeelse. Sen ramlade jag på en hel massa saker som inte skulle funka i de engelskspråkiga länderna. Redigeringen så att det både skulle passa brittisk och amerikansk engelska krävde också sin författare. (Varför i hela friden kan de inte ha samma stavning på alla ord? Och använda ordet Mum på samma sätt? Fattar de inte hur svårt de gör det för oss?) Kort sagt tog det ganska lång tid att anpassa språket. Men min beundran för översättare har vuxit.

Så, äntligen klar med det. Dags att lägga ut den på Amazon. Enligt deras hemsida ska det ta mindre än fem minuter. Jag har jobbat med it-frågor så jag smålog lite överlägset och tänkte "det där går jag inte på, det tar bergis en halvtimme" när jag läste det. Jo men tjena. För att göra en lång och trasslig historia, som ackompanjerades av ett antal stön och mindre vackra ord, så tog det betydligt längre tid. Men betoning på betydligt.

Nu är den där i alla fall. Eller som min tolvårige son sa:

– Mamma, din barnbok, finns den över hela världen nu?
– Nej, men den finns på engelska i tretton länder.
– Det är fett cool va?

Ja, jag kan hålla med om det. I början sa jag lite klädsamt blygsamt att jag inte förväntade mig att den skulle bli kioskvältare modell bulldozer, men att den kanske kunde puffa till ett mindre tält eller så. E-böcker är ju trots allt mycket vanligare i både USA och England.

Nu har Clever Clara Can legat på Amazon i ungefär en månad. Gissa hur många som har köpt den? Som ledtråd kan jag berätta att den kanske har lyckats få ett dammkorn att flytta sig en millimeter. Men bara kanske. Rik blir jag inte. 

Bara på erfarenheter.



lördag 17 januari 2015

Flyttad träff blev välbesökt


Hos Camilla med Fia, Sofie, Gerd, Sussie, Åsa Ö och Joanna

Vi skulle träffats den första onsdagen, precis som vanligt, i januari, men en efter en droppade av olika skäl av och till slut, samma dag, blev till och med månadens värdinna sjuk. Resultatet blev att vi flyttade bokcirkelträffen en vecka och det visade sig vara en lyckträff för nu kunde betydligt fler komma.

Vi samlades denna snöfria och nästan vårliga januariafton kring värdinnans runda bord och i den öppna spisen sprakade brasan. Allsköns läckerheter stod framdukade och det var trångt på det stora bordet. Ostar samsades med marmeladburkar och grönsaker med frukt. Min favorit på bordet var utan tvekan det som såg ut som köttbullar, men visade sig vara små skorpor bakade med hasselnötsmjöl och fikon. Otroligt gott!

Disciplinerade som vi är började vi aftonen med att tala om vilka böcker vi hade läst under julledigheterna. Vi hade två val som vi alltid har i december. Det ena var att läsa en bok av årets nobelpristagare och den här gången var det Patrick Modiano som fått priset. På förra träffen bestämde vi oss för att det andra alternativet skulle vara att läsa om en favoritbok och se vad vi tyckte om den numera.

En hade läst om en av Enid Blytons Fem-böcker och hon konstaterade att den håller bra även idag. Hon tyckte att det, trots att det är en bok för yngre läsare, var spännande läsning. Både språket och tempot höll ännu måttet.

En annan hade läst om en bok av Sidney Sheldon, men den verkliga favoritboken av författaren hade varit utlånad på biblioteket så det fick bli en annan titel Den hade varit sådär och hon konstaterade att den var betydligt bättre för ett par decennier sedan.

Två hade gett sig på årets nobelpristagare och båda hade valt den bok som var lättast att få tag på när det stod klart att Modiano vunnit nobelpriset i litteratur 2014 - Lilla smycket. Ingen av de två läsarna hade blivit direkt fångad av historien. Den kändes, trots att den var tunn, ganska seg och även layouten kritiserades. Texten fyllde sidorna alltför mycket och det blev en tjock och mastig textmassa att ta sig igenom, trots att den alltså inte alls var omfångsrik egentligen.

Vi har haft en liten diskussion i en mejltråd om huruvida vi ska uppvakta varandra när vi fyller 50 eller inte. Det var så svårt att fatta beslut i frågan att vi bestämde oss för att ta upp ärendet IRL istället och på senaste träffen var det äntligen dags. Det gick betydligt snabbare än vi trodde och det visade sig att endast en person var lite tveksam till det hela. I mejltråden hade hon skrivit att bokcirkelträffar skulle hållas fria från firande, men att vi förstås kunde köpa en present om vi blev bjuda på födelsedagsfest vid ett annat tillfälle. När vi nu kollade av läget tyckte hon att det var helt okej att samla ihop till en liten present, trots allt.

Men en annan bokcirkeltjej hade annars ett kreativt föreslag som fick oss att gapskratta så att tårarna rann. Nejsägaren behövde inte vara med på insamlingarna och när det så småningom blir dags för henne själv att fylla 50 år, så får hon ingen present utan istället en bild med saker som hon KUNDE fått. Haha, det var riktigt frigörande att skratta så - så fruktansvärt roligt sagt!

När vi samlat oss igen fortsatte vi att prata om lite allt möjligt kvällen flöt som vanligt på i rask takt. Då och då stoppade vi in ett nytt vedträ i brasan för det var en både mysig och vacker värmekälla denna afton.

En sak som vi funderar på är om vi ska göra något tillsammans igen. När bokcirkeln funnits i tio år åkte vi till ett spa och firade i ett dygn. Vi funderar på om vi skulle göra något liknande framöver och det förslag om både nytt spabesök och en tur till Malmö. Någon föreslog att vi kunde åka på något bokrelaterat och då dök även tanken på att åka till något ställe som har en mordgåta som evenemang. Vi tyckte att det mesta lät kul, men får fortsätta att prata om det nästa gång.

Vi har bestämt att vi någon gång under 2015 ska åka till Böttö i alla fall, men exakt när det blir är inte klart ännu. Mycket hänger ju på väder och vind. På grund av detta kommer eventuellt att de kommande träffarna att påverkas. Vi kanske byter värdinneskap och plats vid ett par tillfällen under året för att få till det. Därför är det viktigt att hela tiden hålla sig uppdaterad via bokcirkel.se, för här för vi in alla nya beslut när vi väl har fattat dem.

Nästa månads bok är Förr eller senare exploderar jag av John Green och det är en bok jag personligen ser väldigt mycket fram emot att få läsa. Jag har hört så mycket gott om den, så det ska bli väldigt spännande att äntligen få läsa den. Filmen vill jag också se.

Efter en mycket trevlig afton med många glada skratt och lite allvar var det till slut dags att skiljas åt. Nästa gång vi ses har en i gänget fyllt 50 och nu vet vi att vi innan dess behöver samla ihop till en present.

För hon vill i alla fall inte ha en bild med saker hon kunde ha fått på!



tisdag 13 januari 2015

Gästbloggare Eva Ludvigsen

Jag har tidigare haft gästbloggare här på bokcirkel.se och idag är det dags igen. Författaren Eva Ludvigsen berättar om sina två romaner och de kan säkert falla både bokcirkelflickor och andra läsare i smaken. Det är alltid härligt med boktips - särskilt från författaren själv.

Tack så mycket, Eva, för att du ville gästblogga hos mig!

Eva Ludvigsen      (foto: Nadja Hallström)

Min debutroman Lova kom ut 2013. Det är varm feelgoodroman om att hitta sig själv när man inte ens visste man gått vilse i livet. Jag skrev den i första hand för att underhålla mig själv, mitt i småbarnslivet ser man sällan rosa fluffiga moln. När manuset var klart tänkte jag att andra kanske befann sig i samma fas som jag och behövde distraktion och verklighetsflykt. Det härliga är att många läsare hört av sig och sagt att flygtiden över Atlanten/resan till jobbet/sjukdomstiden bara flög iväg i sällskap med Chris och Lova. Precis det jag ville uppnå!


Baksidetext:
Att något gått snett i Lovas liv står klart när hon hoppar av en buss mitt ute i Australiens ödemark. Hon vet inte var hon är eller vad hon ska ta sig till. För att skingra tankarna tar hon jobb på en fårfarm. Medan hon gör allt hon kan för att dölja sin rädsla för både kossor, spindlar och prat om Sverige blir traktens veterinär, Chris, förälskad i den mystiska svenskan från Uppsala. Tillsammans med vännerna på Undurraga Farm hittar Lova tillbaka till sig själv och den hon vill vara. Men finns det även plats för kärlek i hennes liv? Och kan den stora kärleken verkligen övervinna allt? Lova är en berättelse om att finna sig själv och att våga gå sin egen väg. En varm roman om vägen till den stora kärleken.

Recensioner:
Onekligen något för Nora Roberts-läsare.” Böcker emellan
En kärleksroman med en varm feelgood-känsla.” Trying to follow my dreams
En väldigt fin historia om både kärlek, lycka och svek.” Boktornet
Hos Eva Ludvigsen finns en lovvärd vilja att berätta om människors läkning efter svåra erfarenheter.” Upsala Nya Tidning



När jag var ute på en barnvagnspromenad rann historien Här och nu upp samtidigt som jag lyssnade till Martin Stenmarcks musik. Om du rör mig dör jag blev epilogen. Hem blev orsaken till att turturduvorna Ingrid och Nate närmade sig varandra. Medan Lova var ute i boklådorna skrev jag febrilt på den tänkvärda kärleksromanen som mestadels utspelar sig på hästgård i Montana. Utgångstanken var funderingar över hur klassiska kärleksromaner egentligen är uppbyggda och om det går att röra om i receptet. Jag funderade också väldigt mycket på vad som händer när två människor vet att de är rätta för varandra men det förflutna pratar så högt i bakgrunden att det stör och personerna vacklar. Och vad händer när livet ställer till det på egen hand, när det inte längre finns någon återvändo, vad blir valen då?

Baksidetext:
Var det här du var hela tiden?” Som tur var uttalade Ingrid inte orden högt  när hon krockade med cowboyen Nate på en hästgård i Montana så att vedträn ven genom luften. Som svar fick hon: ”Vad tar du dig till, människa?
Ett halvår tidigare hade Ingrid packat sina väskor och lämnat sitt välordnade liv som advokat i Uppsala. Fotboll och musik var målet med resan som tog henne till Danmark, Italien och Brasilien. En annons på internet får henne att bli barnflicka hos en svenskättad familj i det lilla samhället Pickaboo Creek, Montana. I vindsrummet under taknocken finner Ingrid sin plats i det kaotiska och kärvänliga familjeliv hon alltid saknat och letat efter.
På granngården bor Nate vars inre frusits till is sedan hans ungdomskärlek tackat nej till hans frieri. Även om den karga ytan ryter vid närkontakt är han attraherad av den sprudlande svenskan med det porlande skrattet. Han har bara glömt hur man söker kontakt.
Det gemensamma intresset för fotbollen för ut paret i gnistrande närkamper men det är först när ett barn anländer till världen som deras förhållande kastas ut en virvlande kärlekssaga.
Tills det förflutna kommer ifatt, missförstånden läggs på hög, planet till Sverige lyfter och tystnaden lägger sig. Först när livet ställer sig på sin spets strider de för sin kärlek - mot alla odds.
Här och nu är en tänkvärd kärleksroman om att våga utmana det förflutna för att få en framtid. Att aldrig ge upp, att lita blint på kärleken och att alltid välja livet. I alla lägen – även mot alla odds.

Det underbara, helt fantastiska med Här och nu är det mottagandet den fått ute bland läsare och recensenter. Flera gånger har jag fått blinka bort tårarna för att läsa klart mejl, bloggar och annat boken blivit uppmärksammat på. Tack vare Nate och Ingrid blir jag inbjuden på författarframträdanden och bokcirklar. De flesta vill diskutera slutet som tydligen delar upp läsarna i två läger. Det har jag inget emot. Det är vansinnigt roligt att prata om Nate och Ingrid som om de gick på denna jord som levande varelser. Vansinnigt. Roligt. Det gör jag gärna om och om igen.

Recensioner:
Sveriges Nora Roberts” Kim Kimselius, författare
Jag skrattar, jag gråter och skrattar en sväng till. Nickar gillande åt formuleringar och liknelser som är klockrena och unika” Good Reads
Eva Ludvigsen är en driven författare inom sitt (sina?) gebit och hon har en förmåga att skriva trovärdiga repliker. Språket är lättläst, ibland riktigt spänstigt.” DAST Magazine
Lycka och sorg om vartannat.” Böcker emellan
En hjärtevärmande roman, lite åt feelgood-hållet.” Bims blogg
Boken tog andra vägar mot vad jag först trodde att den skulle göra.” Bims blogg
Det här är en otroligt fin och berörande berättelse. Boken träffade mig rätt i hjärtat helt enkelt och där kommer den att stanna kvar länge.” Vargnatts bokhylla
En mycket bra, fin och tänkvärd bok!” Jennies boklista



Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Men att dela upplevelsen med läsarna gör skrivprocessen lustfylld och energisk. Till sommaren kommer min universitetsroman Var det inte värre än så här? ut. Jag bävar, längtar och strävar efter bok nummer tre. Att få hålla den i händerna, slå upp första sidan, läsa dedikationen och inse att mitt skrivarliv bara har börjat.

Jag hoppas ni finner mina böcker intressanta att hitta fram ur boklådorna och bibliotekshyllorna. Hör av gärna av dig med respons på berättelserna.

Mer om mig och mitt skrivande hittar du på www.evaludvigsen.wordpress.com eller www.debutantbloggen.se, årgång 2013.

söndag 11 januari 2015

Tankar kring Pysen-böckerna


Birgitta Fernström är kvinnan bakom Glimmergummans förlag och jag tycker om både förlagets namn och dess böcker. Namnet passar så bra ihop med den typ av böcker som förlaget ger ut; söta sagoböcker med tänkvärd undertext. Jag har tidigare skrivit om både Den musikaliska musen EBBA och Pyttepojken Pelle i blåsväder.

Häromdagen fick jag Pysens poesipaket för stora och små hem i brevlådan. På baksidan kan man läsa att Pysen i böckerna leker med ord och skriver vers i de tre böckerna. Precis så är det. Pysen-böckerna är skrivna på rimmad vers och alla tre är trevliga att läsa. Om jag hade haft mindre barn än de två tonåringar jag numera har hade de fått höra berättelserna om Pysen flera gånger som godnattsaga.


Böckerna är fint illustrerade av Ingegerd Härgestam och finurligt nog är flera sidor gjorda som en målarbok, där barnen själva kan få färglägga bilderna. Vilken smart grej. Tänk om jag hade fått en sådan bok när jag var liten - vilken lycka att få både saga och målarbok i ett!

Ett alldeles eget djur inleder serien och det är också min favorit, eftersom jag inte tål pälsdjur och gärna hade haft en liten igelkott boende under altanen som mitt eget husdjur. Allra sötast är det förstås när den lilla kottekaravanen kommer smygande. Kottemor har fått fem små bedårande barn - alla med sin egen personlighet precis som i människovärlden. Coola kotten med keps och punkarkotten med rosa taggar finns där.

Den näst sista sidan tycker jag dock är lite otäck, men så är jag ju den absolut mesigaste människa jag vet. Jag äter själv inte kött, för att jag tycker synd om djuren och här är det söta igelkottsungar (djur) som jagar hela natten för att äta andra djur. En slickar sig till och med om munnen när han ser den lilla skalbaggen. Och tre av igelkottsungarna har spanat in en mask. Tre mot en? Hu. Det blir lite väl läskigt för mig, även om jag är helt medveten om naturens lagar...

Har du sett min nallebjörn? är den andra poesiboken och består, trots sitt korta format på tretton sagosidor, av inte mindre än tre olika små nallehistorier. Den första är så kärleksfull och fin att jag blir alldeles varm om hjärtat. En nalle kan verkligen vara ett barns bästa vän.

Den andra handlar om när nallen plötsligt tappas bort eller försvinner. Det är en ganska läskig historia och det är tur att bilderna skvallrar om att nallen inte är borta på riktigt för i texterna lämnas vi med en önskan om att nallen måste komma hem igen. Det finns mycket man kan prata om här, trots att berättelsen landar på fyra nätta sidor.

I den tredje och sista sagan om nallarna ler jag hela tiden. Precis som nalles ögon glittrade av bus och rackartyg, som det så passade är formulerat i boken. En charmig historia om en nalle som älskar lingonsylt. Med den som avslutning i boken somnar alla barn gott, tror jag.

Minna och Måns är den avslutade delen i trilogin och särskilt skojigt tecknad. Jag bara älskar Minnas fötter. Små musfötter som av sig självt är högklackade - vansinnigt sött.

Om jag tyckte att det var otäckt när igelkottarna skulle äta djur, är detta motsatsen. Här har katten Måns bespetsat sig på den fina steken Minna, men det kan han glömma. Minna har inga som helst planer på att bli middagsmat åt en katt. Nänä, hon tar på sig söndagshatten och går malligt på promenad. Underbart!

Trilogin Pysens poesi passar barn mellan tre och sju år, skulle jag vilja säga. Tre är kanske i yngsta laget, men jag vet att även små barn tänker mycket. Det gjorde i alla fall mina. När de passerat sju tror jag att dessa sagor känns lite passé.

Men sen blir man ju vuxen också. En fyrtiosjuåring gillar sagor. Fråga mig.