Tankar kring Pysen-böckerna

Birgitta Fernström är kvinnan bakom Glimmergummans förlag och jag tycker om både förlagets namn och dess böcker. Namnet passar så bra ihop med den typ av böcker som förlaget ger ut; söta sagoböcker med tänkvärd undertext. Jag har tidigare skrivit om både Den musikaliska musen EBBA och Pyttepojken Pelle i blåsväder.

Häromdagen fick jag Pysens poesipaket för stora och små hem i brevlådan. På baksidan kan man läsa att Pysen i böckerna leker med ord och skriver vers i de tre böckerna. Precis så är det. Pysen-böckerna är skrivna på rimmad vers och alla tre är trevliga att läsa. Om jag hade haft mindre barn än de två tonåringar jag numera har hade de fått höra berättelserna om Pysen flera gånger som godnattsaga.

Böckerna är fint illustrerade av Ingegerd Härgestam och finurligt nog är flera sidor gjorda som en målarbok, där barnen själva kan få färglägga bilderna. Vilken smart grej. Tänk om jag hade fått en sådan bok när jag var liten - vilken lycka att få både saga och målarbok i ett!

Ett alldeles eget djur inleder serien och det är också min favorit, eftersom jag inte tål pälsdjur och gärna hade haft en liten igelkott boende under altanen som mitt eget husdjur. Allra sötast är det förstås när den lilla kottekaravanen kommer smygande. Kottemor har fått fem små bedårande barn - alla med sin egen personlighet precis som i människovärlden. Coola kotten med keps och punkarkotten med rosa taggar finns där.

Den näst sista sidan tycker jag dock är lite otäck, men så är jag ju den absolut mesigaste människa jag vet. Jag äter själv inte kött, för att jag tycker synd om djuren och här är det söta igelkottsungar (djur) som jagar hela natten för att äta andra djur. En slickar sig till och med om munnen när han ser den lilla skalbaggen. Och tre av igelkottsungarna har spanat in en mask. Tre mot en? Hu. Det blir lite väl läskigt för mig, även om jag är helt medveten om naturens lagar...

Har du sett min nallebjörn? är den andra poesiboken och består, trots sitt korta format på tretton sagosidor, av inte mindre än tre olika små nallehistorier. Den första är så kärleksfull och fin att jag blir alldeles varm om hjärtat. En nalle kan verkligen vara ett barns bästa vän.

Den andra handlar om när nallen plötsligt tappas bort eller försvinner. Det är en ganska läskig historia och det är tur att bilderna skvallrar om att nallen inte är borta på riktigt för i texterna lämnas vi med en önskan om att nallen måste komma hem igen. Det finns mycket man kan prata om här, trots att berättelsen landar på fyra nätta sidor.

I den tredje och sista sagan om nallarna ler jag hela tiden. Precis som nalles ögon glittrade av bus och rackartyg, som det så passade är formulerat i boken. En charmig historia om en nalle som älskar lingonsylt. Med den som avslutning i boken somnar alla barn gott, tror jag.

Minna och Måns är den avslutade delen i trilogin och särskilt skojigt tecknad. Jag bara älskar Minnas fötter. Små musfötter som av sig självt är högklackade - vansinnigt sött.

Om jag tyckte att det var otäckt när igelkottarna skulle äta djur, är detta motsatsen. Här har katten Måns bespetsat sig på den fina steken Minna, men det kan han glömma. Minna har inga som helst planer på att bli middagsmat åt en katt. Nänä, hon tar på sig söndagshatten och går malligt på promenad. Underbart!

Trilogin Pysens poesi passar barn mellan tre och sju år, skulle jag vilja säga. Tre är kanske i yngsta laget, men jag vet att även små barn tänker mycket. Det gjorde i alla fall mina. När de passerat sju tror jag att dessa sagor känns lite passé.

Men sen blir man ju vuxen också. En fyrtiosjuåring gillar sagor. Fråga mig.