måndag 31 augusti 2015

Tankar kring hoppfull


Den tredje och sista boken i bilderbokspaketet jag fick av Idus förlag häromdagen heter hoppfull med gement h. Bortsett från att jag hade föredragit versalt H, eftersom titeln då sticker ut mer i löpande text, är detta en bok som kramar hårt om mitt hjärta och berör länge efter det att jag slagit ihop boken. Boken är skriven av Viveca Nordlander och Monika Nyström och Alexander Söderholm står för illustrationerna.

I följebrevet till böckerna stod att ett av Idus förlags fokusområden är Lätta böcker - om svåra saker och ja, de tre böcker jag fick uppfyller verkligen detta. Och allra mest gör hoppfull det. För kan det bli svårare än att en älskad pappa blir sjuk och dör? Extra ledsamt är det när man redan på baksidan får veta att berättelsen bygger på en sann historia.

Jag vet att barn förlorar föräldrar även i ett tryggt välfärdsland som Sverige, men ändå vill jag inte riktigt ta det till mig. Jag vill inte att den blonde lille pojken ska förlora sin pappa. Han som kan så mycket om grodor, är starkast i världen och bäst av alla på att spela fotboll. Inte kan väl han dö?

Men jo, han kan det och han gör det. Han får ont i ryggen, hamnar på sjukhus, opereras, magrar och tappar håret. Ordet cancer nämns aldrig, till skillnad från i boken jag skrev om igår, När mormor fick cancer av Minna Paananen och Elisabeth Widmark, där ordet cancer i sig bär en viktig roll i berättelsen och där sjukdomen förklaras på ett utmärkt sätt, men jag är ändå övertygad om att det är cancer pappan drabbats av i hoppfull.

Jag tycker dock att det är en klok poäng att inte precisera vilken sjukdom det handlar om för det spelar egentligen ingen roll, utan det är att pappan faktiskt dör, sorgen kring det och att livet trots allt måste gå vidare som bär bokens tema. Genom att inte nämna sjukdomen kan barn som förlorat en förälder på annat sätt troligen lättare identifiera sig med pojken.

Det är mycket text i boken. Troligen lite för mycket för att hinna igenom sagan på en enda kväll, men samtidigt förstår jag att det behövs många ord för att beskriva känslorna, det som händer och komma i stämning. Illustrationerna passar med sina milda och lite dimmiga nyanser väldigt väl till berättelsen och  såväl människorna som miljön är verklighetstroget skildrade.

Boken är så vardagsnära när vi får veta att pojken tycker sig se sin pappa överallt fast han inte finns mer och när pojken och hans mamma öppnar altandörren, sätter sig på trappan och tittar ut på gräsmattan som blivit till en äng för att ingen haft ork att ta hand om trädgården. Det är lätt att känna med dem båda.

Men boken ger oss mer än en vardagsnära skildring av att förlora en förälder. Den ger oss också hopp om att det kanske finns något efter döden. Kan det vara så att människor vi älskar inte lämnar oss helt och hållet trots allt? Kanske är en liten groda i trädgården eller på en tröja i själva verket en hälsning från en älskad pappa?

Det är en vacker tanke, som jag helt och hållet sympatiserar med.


söndag 30 augusti 2015

Tankar kring När mormor fick cancer



Igår berättade jag att jag fått tre barnböcker av Idus förlag och att ett av förlagets fokusområden är Lätta böcker - om svåra saker. Jag tyckte så mycket om När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid och inte minst för de moderna illustrationerna i milda toner och kantiga former.

Dagens bok När mormor fick cancer - En bok om livet av Minna Paananen och Elisabeth Widmark är något av en motsats rent bildmässigt. Här är det mustiga och mättade färger, rätt runda former och söta små bonusfigurer som lever sina egna liv här och var på sidorna. Det är sommar, syrenbersån står i full blom, hönorna jagar varandra och livet är härligt att leva för alla. När mormor fick cancer är en bilderbok av klassiskt snitt men ändå med en väldigt personlig stil som är lätt att tycka om för både stora och små.

Plötsligt händer något i den glada värld som består av cykelturer och bastubad. Något som förändrar allt och det som titeln redan avslöjat. Mormor får cancer. Huvudpersonen, barnbarnet Siri, vet inte så mycket om cancer, men hennes mamma förklarar mycket pedagogiskt vad som händer i kroppen när cellerna okontrollerat växer och bildar tumörer och hon svarar ärligt på frågan om man kan dö.

Lägg särskilt märke till de söta små figurerna som
ligger i varsin liten badring och guppar i sjön. 
Mormor får medicin, tappar håret, opereras och tiden går. Boken visar en tuff verklighet som många barn säkert känner igen från sina egna liv - hur en stark och frisk släkting plötsligt blir så sjuk att den måste vila mest hela tiden och hur en persons sjukdom påverkar många personer runt omkring.

På baksidan av boken står det "Det här är en varm och kärleksfull bok som handlar om att stå någon nära. Att kämpa tillsammans och att aldrig sluta hoppas."

Så är det verkligen. Värmen och kärleken som genomsyrar boken illustreras på ett perfekt sätt genom de färgstarka bilderna. Inte kan väl en mormor som döljer sitt skalliga huvud under en röd sjal med blå fjärilar på dö? Hon hann ju inte ens bli gråhårig innan håret föll av i stora tussar.

När mormor fick cancer är det tunga ämnet till trots en fin bok om livet och att stötta varandra genom svårigheter.

lördag 29 augusti 2015

Tankar kring När mammas tankar ändrade färg


Jag har alltid älskat barnböcker. Först när jag själv var barn, förstås. I timmar kunde jag lyssna på när mamma eller pappa läste för oss barn. Andäktiga satt vi syskon och insöp vartenda ord och scannade av varje liten detalj på bilderna i böckerna. Jag älskade att fylla i rimmen i Hattstugan och jag kunde texten i Tigern Truls utantill. Pelle Svanslös var en ljuvlig bekantskap och Lilla Anna så bedårande söt.

När jag själv fick barn gick halva föräldrapenningen åt till att lösa ut alla fotografier jag tog på mina vackra, härliga och busiga barn och den andra halvan köpte jag barnböcker för. Och jag läste och läste och läste för de små liven kväll efter kväll år efter år.

Mitt intresse för barnböcker har jag kvar, så när jag nu fick tre böcker av Idus förlag var det med stor iver jag började läsa. Ett av förlagets fokusområden är Lätta böcker - om svåra saker. Det tycker jag är utmärkt för böcker är en väldigt bra väg in i svåra ämnen för både yngre och äldre.

Först tänkte jag skriva om alla böcker i samma blogginlägg, men det blir för långt, så jag gör varsitt inlägg per bok istället. Det är de nämligen värda.

Jag började med När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid. Max märker att hans mamma har blivit annorlunda. Hon är trött och ledsen och har slutat viska fina ord i hans öra när han ska somna. Max mamma har drabbats av en depression och det är rörande att få berättelsen ur ett barns perspektiv. Max vill inte längre ta med sig sina kompisar hem för han vill inte att de ska se att mamma sover mitt på dagen och inte heller vill han att de ska höra mammas ledsna röst.

Han blir ett litet mönsterbarn för att göra mamma glad igen. Han ska bara vara snäll och inte bråka alls. Så är det för många barn. De tar på sig ansvaret för att reda upp situationer som de omöjligt kan klara och som de inte alls är skuld till. Samma tankar finns hos många skilsmässobarn; "Om jag inte varit så jobbig hade mina föräldrar inte skilt sig". Så är det förstås extremt sällan, men barnen tar på sig skulden ändå och mår dåligt.

Jag blir tårögd när jag kommer till den svartaste sidan. Max råkar höra att hans mamma säger att hon inte orkar leva längre. Orden berör mig i djupet av mitt hjärta för jag kan inte ens föreställa mig den totala ångesten den lilla barnet känner och det är så fint att illustrationerna byter karaktär helt och hållet just där. Det är verkligen svart och det gör ont.

Extra ont gör det säkert för att jag i februari släppte en bok som handlar just om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv, Våra älskade orkade inte leva. Max mamma får inte dö! ropar hela mitt inre. Jag har förstått en del av hur oändligt smärtsamt det är för dem som lever vidare och lille Max är alldeles för liten för att förlora sin mamma.

När mammas tankar ändrade färg är en finstämd bok om hur det kan vara att vara barn till en deprimerad förälder och är helt säkert nyttig för att hjälpa barn att sätta ord på sina tankar och känslor och få dem att känna att de inte är ensamma om att ha en förälder som drabbats av depression. Tyvärr är det inte så ovanligt som man skulle önska.

Jag tycker att det är så pedagogiskt att säga att tankarna ändrar färg. Det kan barn relatera till, tror jag. När jag var liten sa vi "glada färger" om färger som rosa, rött, gult, blått och grönt och "tråkiga färger" om grått, brunt och svart. Lätt att förstå för de allra flesta och det är troligen samma sak världen över. Färger är internationella oavsett språk.

Illustrationerna är härligt egensinniga och den kantiga (kanske främst trekantiga) grunden känns spännande och ny.

När mammas tankar ändrade färg känns väldigt mycket 2015 och jag är helt säker på att den fina boken både behövs och gör nytta.



söndag 9 augusti 2015

Tankar kring Om du bara visste




Inför vår årliga resa till den grekiska soliga ön Karpathos köpte jag ett gäng pocketböcker som jag tänkte kunde passa i solstolen vid poolen och på stranden. Caroline Säfstands debutroman Om du bara visste var en av dem och märkligt nog blev det den enda bok jag hann läsa under de två semesterveckorna i Grekland.

Jag har jobbat så mycket med ord och texter att jag kände att jag behövde vara lite ledig. Det är svårt att bara nöjesläsa och strunta i småsaker som jag hakar upp mig på och som jag som redaktör hade påpekat i hopp om att få till en ändring. Istället för att läsa har jag därför lyssnat på många intressanta sommarpratare och också podden Magnus Uggla – den ängslige reportern, som fått mig att både le och spetsa öronen.

Säkert tyckte jag extra mycket om den för att jag själv är journalist och fått lära mig mycket av det som Uggla nu får lära sig för att bli en bättre reporter, men jag fascineras av Ugglas ödmjuka stil och hans vilja att verkligen lära sig. Dessutom gillar jag hans nyfikenhet och hans sätt att ställa frågor som gör att det trillar ut spännande svar. Exempelvis fick han Charlotte Perrelli att avslöja att hennes kommande bröllop kostar några miljoner…

Jag har bara hört gott om Caroline Säfstrands roman och jag förstår helt varför. Det är en trevlig och gemytlig bok på alla sätt och vis – en feelgoodroman som känns genomarbetad och underhållande utan att bli fånig (som jag tyvärr tycker att somliga i genren blir) eller klibbig (vilket är ännu vanligare).

Vi får stifta bekantskap med Elin som åker ut till Hallands Väderö för att fly från kärleken och de ständiga mardrömmarna. Ute på ön delar hon bostad med den äldre damen Anja som är konstnär. De två kvinnorna blir goda vänner och kommer allt närmare varandra.

Båda bär på stora trauman och jag tycker att det behövs den här svärtan för att berättelsen inte ska bli för ytlig och rosenröd. Författaren har förstått att det inte går att enbart servera fluffig sockervadd för att tillfredsställa läsaren, utan en rejäl näve salta jordnötter är nödvändig för balansen. Vi får den svarta bakgrunden samtidigt som det målas vackra blommor i rosa och guld ovanpå det mörka – det blir en bra mix som tilltalar de allra flesta, tror jag.

Språket är dessutom lättläst och det är en bra balans mellan berättande och dialog. Vi får en fin inblick i livet och naturen på ön och hur människorna uppför sig, ser ut och låter.

I sin genre är Säfstrands roman utan tvekan en av de bättre jag läst, men jag kan ändå inte bortse ifrån att allt är lite väl tillrättalagt för min smak. Allt som sker är så uträknat att jag inte ens blir överraskad över överraskningarna, så att säga. Feelgood är helt enkelt inte min favoritgenre. Det kan göra mig lite sur för det här är absolut en bra bok som författaren kan vara mycket stolt över och det är utan tvekan en bok som jag kan rekommendera andra att läsa. Jag är helt säker på att flickorna i min bokcirkel hade älskat den, så när vi ses igen efter sommaruppehållet tänker jag tipsa om den.

Jag brukar aldrig ge betyg på böcker jag skriver om här, men för att ni ska förstå att detta är en riktigt fin liten pärla för dem som gillar välskrivna feelgoodböckerna måste jag säga att den är en stark fyra på en femgradig skala. Caroline Säfstrand är värd varenda läsare hon får och till hösten kommer hennes andra roman, Tiden läker inga sår

Och det är inte alls otänkbart att jag kommer att läsa den också.