Tankar kring När mammas tankar ändrade färg
Jag har alltid älskat barnböcker. Först när jag själv var barn, förstås. I timmar kunde jag lyssna på när mamma eller pappa läste för oss barn. Andäktiga satt vi syskon och insöp vartenda ord och scannade av varje liten detalj på bilderna i böckerna. Jag älskade att fylla i rimmen i Hattstugan och jag kunde texten i Tigern Truls utantill. Pelle Svanslös var en ljuvlig bekantskap och Lilla Anna så bedårande söt.
När jag själv fick barn gick halva föräldrapenningen åt till att lösa ut alla fotografier jag tog på mina vackra, härliga och busiga barn och den andra halvan köpte jag barnböcker för. Och jag läste och läste och läste för de små liven kväll efter kväll år efter år.
Mitt intresse för barnböcker har jag kvar, så när jag nu fick tre böcker av Idus förlag var det med stor iver jag började läsa. Ett av förlagets fokusområden är Lätta böcker - om svåra saker. Det tycker jag är utmärkt för böcker är en väldigt bra väg in i svåra ämnen för både yngre och äldre.
Först tänkte jag skriva om alla böcker i samma blogginlägg, men det blir för långt, så jag gör varsitt inlägg per bok istället. Det är de nämligen värda.
Jag började med När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid. Max märker att hans mamma har blivit annorlunda. Hon är trött och ledsen och har slutat viska fina ord i hans öra när han ska somna. Max mamma har drabbats av en depression och det är rörande att få berättelsen ur ett barns perspektiv. Max vill inte längre ta med sig sina kompisar hem för han vill inte att de ska se att mamma sover mitt på dagen och inte heller vill han att de ska höra mammas ledsna röst.
Han blir ett litet mönsterbarn för att göra mamma glad igen. Han ska bara vara snäll och inte bråka alls. Så är det för många barn. De tar på sig ansvaret för att reda upp situationer som de omöjligt kan klara och som de inte alls är skuld till. Samma tankar finns hos många skilsmässobarn; "Om jag inte varit så jobbig hade mina föräldrar inte skilt sig". Så är det förstås extremt sällan, men barnen tar på sig skulden ändå och mår dåligt.
Extra ont gör det säkert för att jag i februari släppte en bok som handlar just om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv, Våra älskade orkade inte leva. Max mamma får inte dö! ropar hela mitt inre. Jag har förstått en del av hur oändligt smärtsamt det är för dem som lever vidare och lille Max är alldeles för liten för att förlora sin mamma.
När mammas tankar ändrade färg är en finstämd bok om hur det kan vara att vara barn till en deprimerad förälder och är helt säkert nyttig för att hjälpa barn att sätta ord på sina tankar och känslor och få dem att känna att de inte är ensamma om att ha en förälder som drabbats av depression. Tyvärr är det inte så ovanligt som man skulle önska.
Jag tycker att det är så pedagogiskt att säga att tankarna ändrar färg. Det kan barn relatera till, tror jag. När jag var liten sa vi "glada färger" om färger som rosa, rött, gult, blått och grönt och "tråkiga färger" om grått, brunt och svart. Lätt att förstå för de allra flesta och det är troligen samma sak världen över. Färger är internationella oavsett språk.
Illustrationerna är härligt egensinniga och den kantiga (kanske främst trekantiga) grunden känns spännande och ny.
När mammas tankar ändrade färg känns väldigt mycket 2015 och jag är helt säker på att den fina boken både behövs och gör nytta.
Kommentarer