Tankar kring Om du bara visste

Inför vår årliga resa till den grekiska soliga ön Karpathos köpte jag ett gäng pocketböcker som jag tänkte kunde passa i solstolen vid poolen och på stranden. Caroline Säfstands debutroman Om du bara visste var en av dem och märkligt nog blev det den enda bok jag hann läsa under de två semesterveckorna i Grekland.

Jag har jobbat så mycket med ord och texter att jag kände att jag behövde vara lite ledig. Det är svårt att bara nöjesläsa och strunta i småsaker som jag hakar upp mig på och som jag som redaktör hade påpekat i hopp om att få till en ändring. Istället för att läsa har jag därför lyssnat på många intressanta sommarpratare och också podden Magnus Uggla – den ängslige reportern, som fått mig att både le och spetsa öronen.

Säkert tyckte jag extra mycket om den för att jag själv är journalist och fått lära mig mycket av det som Uggla nu får lära sig för att bli en bättre reporter, men jag fascineras av Ugglas ödmjuka stil och hans vilja att verkligen lära sig. Dessutom gillar jag hans nyfikenhet och hans sätt att ställa frågor som gör att det trillar ut spännande svar. Exempelvis fick han Charlotte Perrelli att avslöja att hennes kommande bröllop kostar några miljoner…

Jag har bara hört gott om Caroline Säfstrands roman och jag förstår helt varför. Det är en trevlig och gemytlig bok på alla sätt och vis – en feelgoodroman som känns genomarbetad och underhållande utan att bli fånig (som jag tyvärr tycker att somliga i genren blir) eller klibbig (vilket är ännu vanligare).

Vi får stifta bekantskap med Elin som åker ut till Hallands Väderö för att fly från kärleken och de ständiga mardrömmarna. Ute på ön delar hon bostad med den äldre damen Anja som är konstnär. De två kvinnorna blir goda vänner och kommer allt närmare varandra.

Båda bär på stora trauman och jag tycker att det behövs den här svärtan för att berättelsen inte ska bli för ytlig och rosenröd. Författaren har förstått att det inte går att enbart servera fluffig sockervadd för att tillfredsställa läsaren, utan en rejäl näve salta jordnötter är nödvändig för balansen. Vi får den svarta bakgrunden samtidigt som det målas vackra blommor i rosa och guld ovanpå det mörka – det blir en bra mix som tilltalar de allra flesta, tror jag.

Språket är dessutom lättläst och det är en bra balans mellan berättande och dialog. Vi får en fin inblick i livet och naturen på ön och hur människorna uppför sig, ser ut och låter.

I sin genre är Säfstrands roman utan tvekan en av de bättre jag läst, men jag kan ändå inte bortse ifrån att allt är lite väl tillrättalagt för min smak. Allt som sker är så uträknat att jag inte ens blir överraskad över överraskningarna, så att säga. Feelgood är helt enkelt inte min favoritgenre. Det kan göra mig lite sur för det här är absolut en bra bok som författaren kan vara mycket stolt över och det är utan tvekan en bok som jag kan rekommendera andra att läsa. Jag är helt säker på att flickorna i min bokcirkel hade älskat den, så när vi ses igen efter sommaruppehållet tänker jag tipsa om den.

Jag brukar aldrig ge betyg på böcker jag skriver om här, men för att ni ska förstå att detta är en riktigt fin liten pärla för dem som gillar välskrivna feelgoodböckerna måste jag säga att den är en stark fyra på en femgradig skala. Caroline Säfstrand är värd varenda läsare hon får och till hösten kommer hennes andra roman, Tiden läker inga sår. 

Och det är inte alls otänkbart att jag kommer att läsa den också.