tisdag 8 december 2015

Författarintervju med Jessica Hjert Flod




För ett par veckor sedan såg jag Mitt psyke och jag på SVT Play och det går att se detta viktiga program ända till den 17 februari nästa år, så passa gärna på. Programmet handlar om sju personer med olika psykiska diagnoser och alla sju filmar sig själv under ett halvår för att vi ska få en bild av hur det är att leva med psykisk ohälsa.

En av de som medverkar är Jessica Hjert Flod, som lider av ADHD och generaliserat ångestsyndrom. Jag har under en längre tid varit nyfiken på hennes bok Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!, som kom ut på Nestor förlag 2013,och nu ville jag absolut läsa den. Hennes bok har tydliga beröringspunkter med min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, eftersom vi båda intervjuar människor där ämnet är riktigt känsligt. Jag intervjuar åtta anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Jag intervjuar också två personer som i sina yrken kommer i kontakt med de anhöriga eller de suicidala, en psykoterapeut och en präst.

I Jessicas bok har hon intervjuat sexton mammor som vittnar om att det inte alltid är en dans på rosor att vara mamma. Alla mammor är anonyma i boken för det var omöjligt att få dem att ställa upp annars. I min bok framträder alla med sitt namn, ålder, yrke och bostadsort för att visa att vi vågar tala om något av de allra svåraste som kan drabba en människa; en älskad anhörig tar sitt liv. Det var ett sätt bryta det tabu som finns kring självmord. Men det var helt omöjligt för Jessica att göra samma sak, för att berätta att det ibland är jobbigt, svårt och tungt att vara mamma är något man helt enkelt inte törs erkänna.

Särskilt inte om barnet är frisk och man älskar sitt barn. Då har man tydligen inte rätt att tycka att det är jobbigt. Därför är Jessicas bok så viktig och jag känner igen mycket från både min egen tid som småbarnsmamma och från mina väninnor och deras barn. Det är klart att vi alla får världens underbaraste och mysigaste hjärtegryn, men det betyder inte att det inte kan vara påfrestande också.

Nu är mina barn tonåringar och småbarnsåren känns avlägsna, men jag minns ändå hur det var och Jessica fångar både det och hel del annat på ett riktigt bra sätt i Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! . Boken är mycket öppenhjärtig och har ett härligt driv som gör att det inte går att lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på ett par dagar och älskade många av Jessicas klockrena meningar. Här kommer ett av mina favoritcitat:

“Det känns som att bli mentalt skjuten med en kulspruta utan någon paus. Det är jävligt oglamouröst att vara förälder!”

Hur underbart är inte det? Det är modigt att våga skriva så!

Jag vill också påpeka att boken inte på något vis känns gnällig eller navelskådande, utan den är uppriktig och full av kraft. Den riktar sig till de mammor som just nu befinner sig mitt i tumultet för att de inte ska känna sig ensamma. För det är de inte. 

Faktum är att jag tycker att den borde köpas in av alla BVC-mottagningar i hela landet och allra helst delas ut gratis till alla nyblivna mammor eller i alla fall ges som värdefullt tips, även om mamman inte uttrycker att det är jobbigt med bebisen. Det kan vara tungt utan att det sägs i ord, för det dåliga samvetet över att man inte är en tillräckligt god mor ligger alltid där alldeles under ytan, och då är den här boken en kär vän att hålla i handen. 

Jessica har också skrivit Annas oroliga mamma som handlar om hur det är att växa upp med en mamma som lider av ångest. Också en viktig bok som kan öppna för samtal med barn till föräldrar med ångestsyndrom.

Jag passade på att skicka några frågor till Jessica och här nedan kommer hennes svar.

Tack så mycket, Jessica, för att du ville vara med på Bokcirkel.se och för att du skrivit den viktiga och utmärkta boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! som jag verkligen rekommenderar. Tack också för att jag fick vara med på din blogg med min bok. Båda våra böcker vill hjälpa andra och förklara att alla känslor är okej att ha - det tycker jag är riktigt viktigt!

Varför ville du skriva Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! ?

Till en början var det nog bara för att skriva av mig, jag var så himla ensam och ledsen. Jag hade verkligen ingen att prata med. Trots att jag gick hos psykolog vid båda graviditeterna kändes det som ingen någonsin förstod mig eller upplevde det som jag gjorde. Jag träffade inte ens någon som höll med mig och kunde säga att föräldraskapet var ens lite jobbigt, utan oftast var det bara tvärtom, så mysigt och fint.

Jag lade all skuld på mig, att jag var en dålig mamma, eftersom ingen annan kände som jag. Det kanske inte ens var meningen att jag skulle vara mamma, jag kanske inte passade i den rollen? När jag fick mitt andra barn insåg jag att det inte handlade om mig, utan att barnen var olika. Att mitt första barn hade ställt mycket högre krav på mig, som jag och kanske även många andra mammor skulle ha svårt att nå upp till. Barn nummer två kände jag att jag kunde ha 100 stycken av, hur jobbigt är det att ha barn när de inte väcker en 20 gånger per natt och kräver din uppmärksamhet hela dagen. Inte så värst! Det blev min ögonöppnare och jag kände att jag omöjligtvis kunde vara ensam. Det måste finnas fler mammor med krävande barn som mår dåligt … och där började bokprocessen.

Var det svårt att få andra mammor att ställa upp och berätta sina historier?

Jag försökte till en början med mammor runt om mig, vänner eller såna man träffade på förskolan osv, men det var omöjligt. Ingen som ville prata, ingen som tyckte att det var jobbigt. Sen lade jag ut en efterlysning på familjeliv och då började några mammor höra av sig. Många av dessa mammor mådde verkligen jättedåligt. De var noga med att vara anonyma och ville inte att folk skulle få veta. Bara det är hemskt, tycker jag, för hur ska folk som mår dåligt kunna hitta och stötta varandra om ingen vågar öppna upp?

Vilka reaktioner har du fått på boken?

Efter boken blev det tvärtom, plötsligt ville alla prata, på fester, folk som stoppade mig när jag lämnade barnen i skolan och ville köpa eller berätta att de läst boken. Helt plötsligt hade mammorna jättelätt för att prata och ville bara vräka ur sig allt som var jobbigt till mig. Det var som att öppna en hemlig dörr.

Jag var förberedd på negativ kritik kring boken, att folk skulle tycka att jag var världens sämsta mamma osv, men jag kände att detta var något som måste sägas och jag varken kunde eller ville hålla tyst. Jag kände att om jag bara hade hjälpt en enda person med min bok så var det värt det! Jag har bara fått positiv respons. Blev kallad till ett möte med mödravårdspsykologer för ett samtal hur de skulle kunna förbättra sin verksamhet och fånga upp dessa mammor. Jag har även fått mail från flera mammor som läst boken och velat tacka för att det känt sig mindre ensamma. Så allt jobb jag har lagt ner på den har verkligen varit värt det!

Varför ville du skriva Annas oroliga mamma?

Jag lider av generaliserat ångestsyndrom och gick i tron att min familj inte påverkades av det. Jag trodde inte mina barn skulle märka. Det var många små, små grejer som sakta fick mig att inse sanningen. Jag märkte t ex att min dotter började bli  mer och mer lik mig och det skrämde mig. Sen sade hon en dag "mamma måste du var så jävla rädd hela tiden", men det som fick bägaren att rinna över var när hon åkte en karusell och grät när hon gick ur den. Året efter berättar hon för lillebror om den "roliga karusellen" och då säger jag till henne "men du tyckte ju inte att den var rolig, du grät ju"  - ja, men jag grät inte för att jag var rädd, jag grät för att du var det, svarade hon. Det var min sista dag av förnekelse. Jag ville då skriva boken för att på ett enkelt sätt kunna prata med barn om rädsla och ångest. Jag vill att de ska veta att bara för att jag är rädd så behöver inte de vara det, för min rädsla är inte alltid på riktigt.

Vilka reaktioner har du fått på den?

Bara positivt även där. Både psykologer och kuratorer har gett mig positiv feedback och jag har fått information om att den har lästs i grupper för barn som har föräldrar som är psykisk sjuka  eller har missbruksproblematik.

Hur mycket pratar ni om din ångest hemma hos dig? Alltså, hur pass medvetna är era barn om din ångest? 

Mina barn har kunskap och är väl medvetna, vi brukar prata om alla slags känslor, men mest pratar vi rädslor, det är lättare för dem att förstå. Min dotter som likt mig själv kan vara orolig och ha katastroftankar, där kan vi stanna upp och tänka är det en riktigt rädlsa, ett riktigt hot eller något min hjärna hittat på? Ofta är det något hjärnan hittat på och då blir det lättare att ta sig ur det. Vi kan också påminna och säga till varandra när vår oro bli överdriven. När vi t ex gick i affären vid ett tillfälle och lillebror gick med pappa så fick jag någon tanke att pappa kan tappa bort lillebror. Utan att jag sa något  märkte dottern på mig att jag blev ängslig, hon tog mig då i hand och sa att mamma nu överdriver du igen, pappa tar hand om honom, det är inget som du behöver oroa dig för.

Genom våra samtal tror jag att mina barn blivit väldig medvetna, min dotter berättade härom dagen att hon tröstade en kompis som blivit instängd i ett mörkt rum. Hon hade berättat att mörkret inte var farligt utan att det är våra tankar vi blir rädda för, att vi hittar på saker som kan hända eller som vi tror finns i mörkret. Men om vi vet att det är påhittat blir vi inte lika rädda längre. Det tyckte jag var stort!

Hur mycket påverkar din ADHD och ångest dig i ditt vardagliga liv?

Oj, svårt att säga då jag inte vet något annat och har något att jämföra  med. Men jag är impulsiv och göra ofta flera saker samtidigt, har svårt att lägga upp en bra struktur och prioritera vilka saker som är viktigast. Det tar ju såklart mycket energi och ställer till det för mig. Men jag har en hjärna som aldrig stannar, där tankarna bara går runt runt och det är svårt att veta vilka jag ska ignorera och vilka jag ska fånga upp. Min ångest är väl den som hindrar mig mest. Jag är ju i ett ständigt beredskapsläge och går på helspänn, det gör mig inte bara trött utan ger också spänningshuvudvärk och värk i kroppen. Vissa saker vägrar jag att göra p g a min ångest, flyga, åka båt, åka åkattraktioner och likande. Jag är även rädd varje gång jag åker bil och tåg, men det gör jag ändå. Men det gör mig så klart väldigt trött. Allting tar kraft. Sen är jag ju igång mycket, jobbar hela tiden, jobbar heltid och driver företag, har alltid nya projekt på gång, skulle jag stanna till skulle nog ångesten äta upp mig är jag rädd för. Som på sommaren när jag har semester, då mår jag som sämst.

Var det självklart för dig att ställa upp i SVTs Mitt psyke och jag?

Nej, det var det inte, det är klart att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Men sen tänkte jag att det är ändå en rädsla jag kan gå emot.  Jag vill trotsa alla mina rädslor och inte låta dem hindra mig i livet, och då var det här valet enkelt. Hellre spela in mig själv i ett halvår än att flyga flygplan liksom. Jag tar en rädsla i taget och går emot dem, det gör mig starkare. Sen tänkte jag också på alla som har dessa diagnoser och inte har ett lika välfungerande liv som jag. Då kände jag att jag ville visa upp den sidan, för att ge andra hopp. Att man faktiskt kan jobba heltid, gå högskola, driva företag och ha familj trots sina diagnoser. Jag har haft en rädsla vid varje boksläpp jag gjort och det är samma här,  man får räkna med lite kritik, men har man bara kunnat hjälpa någon så är det värt det, och jag har känt att det varit värt det varje gång, trots stor ångest och rädsla inför det.

När fick du dina diagnoser?

Jag var 32 år. Många ser det som en lättnad men jag såg det som en sorg. Jag hade behövt hjälp och stöd när jag var 6 år och inte vågade prata, eller 12 år när jag fick ätstörningar, eller 13 vid självskadebeteendet eller vid 15-16 när jag drack alldeles för mycket alkohol. Att få några bokstäver på ett papper när man är 32 år är bara ett svar på många frågor man haft, men ingen hjälp.

Vad betydde det för dig att få diagnoserna?

Jag förstår mig själv bättre nu, men skulle inte kunna säga att jag blivit hjälpt av diagnosen, allt jobb får man liksom göra själv. Däremot ser jag det som min uppgift nu när jag har den här kunskapen nu att hjälpa andra, genom att berätta min historia, mina känslor och mitt liv. För någon som har det som jag ska kunna få hjälp tidigare.

Inga kommentarer: