söndag 7 februari 2016

Djupa analyser av månadsboken och livet


Hos Åsa K med Millan, Åsa Ö, Sofie, Cattis, Gerd, Fia, Malin, Heidi och Joanna

Det var fin uppslutning hemma hos Åsa och bordet dignade av godsaker som raskt skickades hit och dit till oss utsvultna bokcirkelflickor. Vissa kunde inte få faten tillräckligt snabbt och glatt fnissande utbröt medan vi kämpade hårt med att skicka vidare så fort vi själva försett oss.

När vi är många på träffarna ökar möjligheten att flera har läst månadens bok och den här gången hade nästan alla gjort det, så det blev en ovanligt lång och spännande diskussion. Hon som började var inte direkt långrandig, men resten av oss pratade betydligt längre.

Det var lite roligt att hon som öppnade samtalet var den som var mest kritisk. Hon hävdade med emfas att Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty var fruktansvärt dålig och att den stulit hennes tid, inte tillfört den något. Vi blev nog alla lite paffa, för även om vi till viss del var kritiska vi med, så var det ovanligt hårda ord.

Efter denna rivstart gick vi laget runt och alla hade mycket att säga. I den kritiska vågskålen lade vi flera saker. Bland annat att det på baksidan inte alls framkom att det var så många parallella historier att hålla ordning på. Boken hade troligen vunnit på att ha en starkare och tydligare huvudkaraktär, precis som baksidan ger sken av. Vi tyckte det var svårt hålla isär alla namn och de som lyssnade på boken istället för att läsa den hade det ännu besvärligare.

Flera tyckte också att den var väldigt babblig i mitten och att det inte hände så mycket då. Vi var också några som fick känslan av att historien utspelade sig i England och varför vi kände så kunde vi inte sätta fingret på men vi fick aktivt tänka oss tillbaka till Australien när vi märkte att vi hamnat i England igen. Bland de som lyssnat påpekades det att uppläsaren var trist.

Här är det läge med en SPOILERVARNING! Läs inte de följande fyra styckena om du vill läsa boken i fred.

För min egen del håller jag med om allt det där kritiska som flera tyckte och jag tyckte även att det relationen Will och Felicity var onödigt pryd. Förälskade? Enbart? Inget sex ens när de berättat för Tess och hon har dragit iväg med sonen Liam? Varför? Det kändes orealistiskt och rätt larvigt.

Jag tyckte också att språket var lite ojämnt. Det var smålustigt och med feel good-ton ibland, men i grund och botten var det ju en allvarlig historia med mord på en fjortonårig flicka som klangbotten. Just den delen tyckte jag var det sämsta i boken - att Cecilias man John-Paul med sina bara händer stryper en flicka. Att en man är kapabel att göra något sådant, även om det var i vredesmod, förändrar på djupet bilden av en person och jag tyckte att det förenklades här.

Men med detta sagt kom det ett par intressanta twister på slutet och dessa lade vi i den positiva vågskålen. Kanske kom de lite för tätt, men vår analys var att det är tack vare dem som boken blivit den stora succé som den trots allt blivit. I 50 veckor har boken legat på New York Times bästsäljarlista och när förra månadens värdinna valde den låg den etta på pockettoppen i Sverige.

Den är lättillgänglig och dramaturgiskt intressant i början, men i väntan på twisterna tappade den lite i engagemang för flera av oss. Men tack vare slutet så fick vi lite att grubbla på även sedan vi läst ut boken och det uppskattar vi. En som varit sjuk och mest vilat upp sig i sängen slogs av hur små detaljer kan påverka våra liv långt senare. Små obetydliga beslut som vi fattar kan få stora konsekvenser för både oss själva och andra. Om inte just nu så längre fram. Det är en spännande, och lite skrämmande, tanke.

Vi hann tala om lite annat också, även om bokpratet tog ovanligt lång tid. Promenader i halka, värk i kroppen och arbetstider blev det en del om.

Men allra mest upptogs tiden av att prata om våra tonåringar och hur mycket man törs släppa på kontrollbehovet och tyglarna. En som har barn som nu båda är över tjugo hade som vanligt en massa erfarenheter att dela med sig av och vi med yngre barn fick också bolla med varandra och diskutera hur vi gör och hur vi skulle vilja ha det. Det är sannerligen inga enkla frågor och vi försöker att växa in i rollen som föräldrar som bryr sig och har koll, men som samtidigt litar på ungdomarna som trots allt bara har ett par år innan de är vuxna och rent juridisk får göra så gott som vad som helst som faller dem in...

Vi kämpar på, vi mammor!

Vi hade faktiskt lite lättsammare ämnen att tala om mot slutet av kvällen. En i gänget hade nämligen varit på brunch på Clarion Post Hotel och tyckte det var så fantastiskt och gott att vi borde göra något sådant i bokcirkeln också. Ett annat förslag var att avnjuta Afternoon Tea på Dorsia. Detta kommer vi att ta på mejl, för vi hann inte fatta några beslut denna afton trots att vi var många på plats som kunde hjälpt till.

Till slut blev det dags för kvällens värdinna att plocka fram den nya månadsboken. Nu ska vi läsa Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw. Jag har tidigare köpt Konsekvenser av att dö av samma författare, men inte hunnit läsa den ännu och nu blir det ju denna som får gå före i kön.

De som brukar lyssna på böcker kollade genast om den fanns som ljudbok på Storytel, men det gjorde den inte så vi får se om det nästa gång vi ses är lika många som kan delta i samtalet kring boken som det var den här gången.

Till slut blev det dags att runda av efter en mycket trevlig kväll och jag hade turen att få med mig tre glada flickor i bilen, så bokcirkeln blev extra lång eftersom det var en hyggligt lång biltur både dit och hem. Vi hann prata en hel del och det är alltid lika trevligt.

Nästa gång vi ses är det redan mars och då hoppas vi att vi känner av att våren är på väg. Hurra!


Inga kommentarer: