Djupa analyser av månadsboken och livet
Hos Åsa K med Millan, Åsa Ö, Sofie, Cattis, Gerd, Fia, Malin, Heidi och Joanna
Det var fin uppslutning hemma hos Åsa och bordet dignade av godsaker som raskt skickades hit och dit till oss utsvultna bokcirkelflickor. Vissa kunde inte få faten tillräckligt snabbt och glatt fnissande utbröt medan vi kämpade hårt med att skicka vidare så fort vi själva försett oss.

Det var lite roligt att hon som öppnade samtalet var den som var mest kritisk. Hon hävdade med emfas att Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty var fruktansvärt dålig och att den stulit hennes tid, inte tillfört den något. Vi blev nog alla lite paffa, för även om vi till viss del var kritiska vi med, så var det ovanligt hårda ord.
Efter denna rivstart gick vi laget runt och alla hade mycket att säga. I den kritiska vågskålen lade vi flera saker. Bland annat att det på baksidan inte alls framkom att det var så många parallella historier att hålla ordning på. Boken hade troligen vunnit på att ha en starkare och tydligare huvudkaraktär, precis som baksidan ger sken av. Vi tyckte det var svårt hålla isär alla namn och de som lyssnade på boken istället för att läsa den hade det ännu besvärligare.
Flera tyckte också att den var väldigt babblig i mitten och att det inte hände så mycket då. Vi var också några som fick känslan av att historien utspelade sig i England och varför vi kände så kunde vi inte sätta fingret på men vi fick aktivt tänka oss tillbaka till Australien när vi märkte att vi hamnat i England igen. Bland de som lyssnat påpekades det att uppläsaren var trist.
Här är det läge med en SPOILERVARNING! Läs inte de följande fyra styckena om du vill läsa boken i fred.

Jag tyckte också att språket var lite ojämnt. Det var smålustigt och med feel good-ton ibland, men i grund och botten var det ju en allvarlig historia med mord på en fjortonårig flicka som klangbotten. Just den delen tyckte jag var det sämsta i boken - att Cecilias man John-Paul med sina bara händer stryper en flicka. Att en man är kapabel att göra något sådant, även om det var i vredesmod, förändrar på djupet bilden av en person och jag tyckte att det förenklades här.
Men med detta sagt kom det ett par intressanta twister på slutet och dessa lade vi i den positiva vågskålen. Kanske kom de lite för tätt, men vår analys var att det är tack vare dem som boken blivit den stora succé som den trots allt blivit. I 50 veckor har boken legat på New York Times bästsäljarlista och när förra månadens värdinna valde den låg den etta på pockettoppen i Sverige.

Vi hann tala om lite annat också, även om bokpratet tog ovanligt lång tid. Promenader i halka, värk i kroppen och arbetstider blev det en del om.
Men allra mest upptogs tiden av att prata om våra tonåringar och hur mycket man törs släppa på kontrollbehovet och tyglarna. En som har barn som nu båda är över tjugo hade som vanligt en massa erfarenheter att dela med sig av och vi med yngre barn fick också bolla med varandra och diskutera hur vi gör och hur vi skulle vilja ha det. Det är sannerligen inga enkla frågor och vi försöker att växa in i rollen som föräldrar som bryr sig och har koll, men som samtidigt litar på ungdomarna som trots allt bara har ett par år innan de är vuxna och rent juridisk får göra så gott som vad som helst som faller dem in...
Vi kämpar på, vi mammor!

Till slut blev det dags för kvällens värdinna att plocka fram den nya månadsboken. Nu ska vi läsa Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw. Jag har tidigare köpt Konsekvenser av att dö av samma författare, men inte hunnit läsa den ännu och nu blir det ju denna som får gå före i kön.
De som brukar lyssna på böcker kollade genast om den fanns som ljudbok på Storytel, men det gjorde den inte så vi får se om det nästa gång vi ses är lika många som kan delta i samtalet kring boken som det var den här gången.
Till slut blev det dags att runda av efter en mycket trevlig kväll och jag hade turen att få med mig tre glada flickor i bilen, så bokcirkeln blev extra lång eftersom det var en hyggligt lång biltur både dit och hem. Vi hann prata en hel del och det är alltid lika trevligt.
Nästa gång vi ses är det redan mars och då hoppas vi att vi känner av att våren är på väg. Hurra!
Kommentarer