Tankar kring Mina fotsteg i ditt hjärta

På baksidan av Bosse Lidéns debutroman Mina fotsteg i ditt hjärta står det att det är en nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. Det står också att det är en bok fylld av värme och humor samt en stor portion eftertänksamhet och ja, jag kan inte annat än hålla med. Det är faktiskt en så pass bra beskrivning att mina tankar kring Bosses debutroman skulle kunna sluta där, men så lätt tänker jag inte göra det för mig.

Nej då, jag vill gärna berätta om huvudkaraktären Sebastian Rosander, hans vänner och deras unga liv som skildras genom författarens uppmärksamma och erfarna ögon. Om bokens största del hade gjort anspråk på att utspela sig i nutid, kring det gyllene året 2013, hade jag gapskrattat högt. Det gör den verkligen inte och det är så tydligt att jag ler varje gång jag känner en fläkt av det 1970-tal jag själv växte upp i.

Jag är några viktiga år yngre än författaren för att exakt känna igen alla detaljer, men den här berättelsen är inget hastverk utan tvärtom en fascinerande spegelbild av hur jag uppfattade att ungdomar både agerade och uttryckte sig för några decennier sedan. Den kärnan kommer man inte åt på en kafferast medan man rafsar ner några anteckningar på baksidan av ett kvitto från Ica.

Jag kan tänka mig att det varje gång författaren satt sig för att skriva tagit en stund att komma in i stämningen för att sedan fortsätta berättelsen, för det är faktiskt märkligt hur tydligt jag hör de unga flickorna och pojkarna prata på ett sätt jag inte hört på massor av år.

Redan på sidan 19 fnissar jag högt åt:

”Är du fläng i roten? Har du fått cykelkörkort i ett paket Corn Flakes? Är du verkligen riktigt navlad?”

Allvarligt talat, det är ju så roligt att jag skrattar halvt ihjäl mig! Jag som jobbat med ungdomar inom skolvärlden i så många år har inte hört dessa uttryck en enda gång, men när jag var liten var det vardagsmat. Vi pratade så med varandra. Hela attityden att knuffa in folk i skåp och annat småbus är så på pricken att jag blir generad över hur vi lät och vad vi gjorde. Mina egna barn, som är 12 och 14, skulle tro att jag blivit galen om jag började prata som Sebastian och hans polare och då har jag ändå gjort det en gång i tiden.

Andra härliga tidsmarkörer är att de lyssnar på LP-skivor i butiken innan de köper dem och väljer mellan att se Blåsningen eller Exorcisten på bio. Jag var för ung för båda filmerna när de kom, men LP-skivor hade jag massor och de flesta artisterna som nämns lyssnade jag också på, så igenkänningen är stor.

Handlingen i romanen med den vackra titeln Mina fotsteg i ditt hjärta kretsar kring Sebastian och hans stora kärlek Lena. När de är unga finns inte Facebook eller msn med sina chattfunktioner, så de skriver små lappar till varandra och lapparna är fulla av av nyfikna frågor. Frågorna är precis så sött oskyldiga som de ska vara när man nyss blivit tonåring. De handlar om vilket sällskapsspel (inte dataspel, för det är alldeles för modernt) som är roligast, vilken linje (inte program som heter idag) man ska välja till gymnasiet och om man gillar att läsa böcker (inte hänga vid datorn som man mestadels gör nuförtiden). Så rart och nyförälskat pirrigt att det blir varmt i magtrakten när jag läser.

Trots en del dramatik i handlingen längs vägen är det genomgående en finstämd historia och det finns en tydlig vilja, tycker jag, att skriva något som människor kan tycka om. Och jag gör det. Är du trött på hårdkokta deckare med realistiska våldsskildringar är detta en mycket trevlig avkoppling i solstolen en sensommardag när du behöver en filt omkring benen för att inte smita inomhus.

I början reagerade jag på alla de målande metaforer författaren generöst svänger sig med och tyckte att det blev väl mycket av den varan, men det blir en del av Bosses alldeles eget sätt att skriva och jag är inte den som tänker ta ifrån honom hans stil, även om jag säkert hade föreslagit att han skulle plocka bort en och annan om jag varit redaktör för boken.

Det finns många roliga detaljer instoppade så gott som överallt i boken och en av mina favoriter är faktiskt precis i slutet när jag i efterordet läser om Marie Fredriksson, som gick i Sebastian Rosanders klass i Halmstad, och som finns med här och var i handlingen. Eftersom det allra mesta i boken känns helt autentiskt tack vare sin stadiga grund i det verkliga 70-talet läser jag hela efterordet med stort intresse.

Inte heller där har Bosse Lidén slarvat och lämnat något åt slumpen, utan han håller stilen med både dråpligheter, humor och ett visst mått av hemskheter till och med i efterordet.